Palais des Beaux-Arts Brüssel Symfonikerna på Turné: Bryssel

JEAN SIBELIUS (1865-1957) FINLANDIA OP 26:7 Jean Sibelius komponerade hösten 1899 "Musik till historiska tablåer arrangerade av Kaarlo Bergbom och med text av Eino Leino och Jalmari Finne för en festföreställning vid Pressens dagar den 4 november 1899". Evenemanget ägde rum på Svenska Teatern i Helsingfors. Officiellt gavs föreställningen för att stärka Pressens pensionsfond, men det var inte obekant för någon att detta var ett sätt att protestera mot att ett 20-tal finska tidningar under det senaste året förbjudits att komma ut. Finland hade sedan 1809 varit annekterat av Ryssland och 1899 hade tsar Nikolaus II undertecknat det så kallade februarimanifestet som kraftfullt inskränkte Finlands självstyre. En intensiv russifieringskampanj hade inletts i storfurstendömet Finland och resulterat i en halv miljon underskrifter mot tsaren. Censuren skärptes och tiderna hårdnade. Under Pressens dagar visades en rad historiska tablåer som målade upp fosterländska situationer ur historien. Det var en förtäckt kritik mot samtidens förhållanden som ingen kunde missförstå. Sibelius skrev musikaliska vinjetter till alla tablåerna och han dirigerade även orkestern. Den näst sista tablån utspelas "Under stora ofreden 1713-1721" och beskrev hur "kriget, frosten, hungern och kölden hota dem alla med undergång", och musiken hade en dunkel kraft som var typisk för sin upphovsman. Den allra sista tablån kallades "Finland vaknar", och det blev en grande finale. Dessa båda avsnitt kombinerades när Sibelius senare gjorde en konsertversion av sin musik. Resultatet blev ett genialt verk, men även om Sibelius i åtskilliga brev hade uttalat sitt oinskränkta stöd för frihetssträvandena så var det inte hans idé att kalla stycket Finlandia. En anonym person hade föreslagit att Sibelius skulle komponera en uvertyr med titeln Finlandia till världsutställningen i Paris år 1900 och Sibelius fann idén utmärkt. Han insåg också att med materialet från Pressens dagar skulle han nå det bästa tänkbara resultatet. Stycket uruppfördes i denna form den 2 juli 1900 i Paris, och Robert Kajanus dirigerade. Det har senare visat sig att det var baron Axel Carpelan som kommit med idén, en person som kom att betyda mycket för Sibelius skapande. Musiken ägde sprängstoff och blev ett viktigt inslag i frihetskampen. Stycket var så laddat att det länge inte fick spelas under sin egen titel. När det spelades i Estland 1904 gick det under det neutrala namnet Impromptu, och även andra namn har förekommit. I dag är det en symbol för Finland, känt över hela världen. Innehållet kan sägas börja med ett hot mot tsarregimen, och i mollinledningen av den snabba delen anar man frihetens ljus. När musiken övergår i dur växer den heroiska kampviljan. Så följer den berömda hymnen, Finlandiahymnen, som senare frigjorts som körstycke med text av V A Koskenniemi och där man känner folkets frihetslängtan och framtidstro. I den grandiosa finalen firas segern. STIG JACOBSSON

VIOLINKONSERT D-MOLL OP 47 Allegro moderato Adagio di molto Allegro, ma non tanto Sibelius Violinkonsert från 1904 blev en av 1900-talets mest spelade. Tonsättaren ledde själv uruppförandet i Helsingfors 8 februari 1904 med Viktor Novácek som solist. En slutlig version uruppfördes i Helsingfors 12 mars 1906 av Robert Kajanus med lettländaren Herman Grewesmühl som solist och därpå av Richard Strauss med Berlin-filharmonikerna 19 oktober 1906, nu med tjecken Karel Halir som solist. Stycket blev världskänt främst via 1930-talsinspelningen med Jascha Heifetz. Men början var kärv. I dagboken skrev Sibelius i februari 1914: "Violinkonserten utskälld i samtliga blad. Sic itur ad astra." Vergilius-citatet ("Så går man mot stjärnorna") var ironiskt. Särskilt rysk kritik var skarp: "Musiken är av andra, rentav tredje klass." Solisten "förmådde inte göra något av tomhet". Kritikerna kände inte längre igen den unge Sibelius. Konserten inledde vad som kallats hans andra period, med en metafor lånad av Proust: "En ny stil trädde fram ur tystnaden och natten, omgiven av en kärv stillhet, på ytor plana och oändliga som havet." Själv sade Sibelius: "Mitt inre: mera polyfoni och koncentration." Detta skedde parallellt med en ny finsk arkitektsträvan, särskilt hos Sibelius vän Eliel Saarinen, bort från jugendstilens näckrosornament, mot en impressionistiskt färgad "free-flowing space" i Frank Lloyd Wrigths tappning. I Sibelius musik svängde allt runt "den förbannade (d.v.s. härliga) violinkonserten", som han skrev ivrigt påhejad av konsertmästaren i Helsingfors Willy Burmester. I premiären ersattes dock denne av violinläraren vid Helsingfors Musikinstitut Viktor Novácek. Sibelius började planera konserten redan 1899. På hösten 1903 meddelade han att konserten skulle tillägnas Burmester. Han arbetade dag och natt och spelade upp de aldrig sinande motiven på sin violin, medan svårigheterna för solisten hopades. Han hade ju själv drömt om virtuoskarriär. Den i Berlin verksamme Burmester måste dock avstå från premiären som Sibelius av finansiella skäl flyttat från Berlin till Helsingfors, och ersättaren Novácek var inte uppgiften vuxen. Kritiken fann att konserten strandade på en konventionell virtuositets blindskär - men med plus för långsamma satsen. Sibelius insåg att stycket måste omarbetas, komprimeras och lättas upp. Efter nya uruppförandet befanns konserten ha symfoniska mått. Den djupt kränkte, åter förbigångne, Burmester framförde dock aldrig konserten. Däremot fick den ursprungliga versionen en senkommen äreräddning i Lahtis-versionen med Leonidas Kavakos, framförd och inspelad 1991. Konserten igenom står solisten i centrum, alltifrån upptaktens tema av dorisk prägel i ett organiskt växande. Till och med första satsens solokadens, fylld av dubbelgrepp, skalor och drillar, ingår i en arkitektonisk helhet. Andra satsens hjärtevarma skönhet har ändrats minst från originalet. I finalen turas orkester och solist om att utveckla motiven till de sista takternas seger över mörkret. Från tonsättarens 100-årsjubileum 1965 ordnar Sibelius-samfundet vart femte år en internationell violintävling i tonsättarens namn, med konserten som obligatoriskt inslag. Rolf Haglund

EDVARD GRIEG (1843-1907) SVIT UR PEER GYNT OP 23 AKT 1 Nr 1 I bröllopsgården Nr 2 Halling Nr 3 Springar AKT 2 Nr 4 Brudrovet/Ingrids klagan Nr 8 I Bergakungens sal Akt 3 Nr 12 Åses död AKT 4 Nr 13 Morgonstämning Nr 15 Arabisk dans Nr 16 Anitras dans Nr 19 Solveigs sång AKT 5 Nr 21 Peer Gynts hemkomst Nr 26 Solveigs vaggvisa "Det, som du er, vær fuldt og helt, og ikke stykkevis og delt." Citatet är den norske författaren Henrik Ibsens ur hans stora genombrottsverk, den dramatiska dikten Brand från 1866. Året därpå skrev han Peer Gynt, också som dramatisk dikt, i fem akter, där huvudpersonen, drömmaren Peer levde ut sina olika delar - i verklighet och fantasi gjorde han vad som föll honom in, på gott och ont. Till sist slog det över i ett slags storhetsvansinne och galenskap innan han, efter livets långa resor "hittade hem" till den norska fjällvärldens tystnad och sin evigt väntande kärlek, den nu blinda Solveig. Och han, den ångerfulle syndaren, som "varit sig själv nog", ger henne gåtan: "Var var jag mej själv, mitt hela, sanna? Hon vet svaret: "I min tro, i mitt hopp och i min kärlek". För honom är hon nu förutom hans hustru och en oskyldig kvinna också sinnebilden för hans döda mor Åse. Och dramat slutar med att Solveig vaggar sin åldrade Peer Gynt "Sov, du käraste pojken min! Jag ska vagga dej, jag ska vaka." Ibsen hade hämtat sin huvudperson ur Peter Christen Asbjørnsens samling Norska folksagor och huldre-sägner från 1842. I januari 1874 fick han, efter eget förslag, i uppdrag att bearbeta sin nu oerhört populära dikt för sceniskt framförande på Christiania (Oslo) Theater, som musikaliskt drama. Helst under hösten samma år. Teaterns svenske chef Ludvig Josephson skulle vara regissör. Och med dess folkligt förankrade innehåll fanns det bara en norsk tonsättare som för Ibsen skulle passa perfekt till musiken, Edvard Grieg. Denne tackade ja efter att ha läst författarens långa brev, som utförligt beskrev vilka scener han ville stryka och vilka han önskade musik till. Han gav sedan Grieg helt fria händer som tonsättare. Snart skulle dock Grieg inse att han behövde mycket längre tid än sommaren på sig att skriva musiken och han var inte heller nöjd med kvaliteten på teaterns musiker. Mycket kom emellan komponerandet, bland annat vistelser i Köpenhamn och Leipzig och ett tilltagande ointresse för Peer Gynt överhuvudtaget. Sommaren 1875 slutförde han äntligen arbetet. Han kunde dock inte närvara vid repetitionerna eftersom båda hans föräldrar avled under hösten och varken han själv eller Ibsen kom till uruppförandet den 24 februari 1876. Det blev en fantastisk framgång hos både kritiker och publik och Peer Gynt gick 36 gånger den våren. "Griegs musik var särskilt verkningsfull och anslöt sig genialiskt till scenerna", skrev Aftenpostens recensent. Grieg satte själv samman två sviter med fyra avsnitt vardera och utan inbördes ordning i dramat: Op 46 (Morgonstämning, Åses död, Anitras dans, I Bergakungens sal) och op 55 (Brudrovet/Ingrids klagan, Arabisk dans, Peer Gynts hemkomst, Solveigs sang) som bidrog till musikens framgång över hela världen, dels för orkester, dels i arrangemang för solopiano, några för sång och piano och en mängd andra bearbetningar. Inte förrän 1988 publicerades hela Op 23 från 1875 med partiturets 26 originalsatser i rätt ordningsföljd från urpremiären. Utgåvan ingår i norske musikologen och Griegforskaren professor Finn Benestads arton band med Griegs samtliga verk. Ur denna hämtas dagens tolv avsnitt placerade i rätt följd och akter. Griegs musik karakteriseras genomgående av starka impulser från den norska folkmusikens melodier, rytmer och ibland utsmyckningar, personlig och expressiv harmonik och inspiration från den norska naturens stämningar och uttryck. Kombinationen av Ibsens mytiskt-poetiska text och Griegs romantiska musik har gjort Peer Gynt till Norges nationaldrama framför andra. GUNILLA PETERSÉN

Göteborgs Symfoniker har kallats "En av världens mest formidabla orkestrar" av The Guardian och har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Sedan 2013 är den respekterade och efterfrågade amerikanen Kent Nagano förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han ledde Symfonikerna på framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland 2015. Göteborgs Symfoniker driver också en omfattande verksamhet för barn, inklusive det årliga musiklägret Side by Side by El Sistema, samt erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se. Dessa konserter kan också ses på mobiler och surfplattor via egna appar. Hösten 2017 inträder finske Santtu-Matias Rouvali som orkesterns chefdirigent. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, senast en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent.

Franske Marc Soustrot är chefdirigent för Malmö symfoniorkester och Århus symfoniorkester. Han är välkänd på de europeiska musikaliska scenerna och gästar regelbundet orkestrar som Staatskapelle Dresden, Münchens filharmoniker, Bambergs Symfoniorkester, English Chamber Orchestra, Dansk Radions symfoniorkester, Residentieorkestern i Haag, Själlands symfoniorkester och Kungliga filharmonikerna. Han har samarbetat med Göteborgs Symfoniker flera gånger sedan första konserten 2002, senast 2011 då han dirigerade Berlioz stora verk Fausts fördömelse för orkester, körer och sångsolister. Som operadirigent har Marc Soustrot bland annat arbetat i operahus i Köpenhamn, Genève, Bryssel, Sevilla och Madrid. Han dirigerade också vid invigningen av det nya operahuset i Oslo. Marc Soustrot har varit chefdirigent och konstnärlig ledare för Filharmoniska orkestern i den nordvästfranska regionen Pays de la Loire 1976-1994, Beethovenorkestern i Bonn 1995-2003 och Brabants filharmoniker med säte i Eindhoven 1996-2006. Hans diskografi rymmer ett stort antal CD-produktioner med artister som Mirella Freni, José van Dam, Shlomo Mintz och Mstislav Rostropovitj. Flera av skivorna har belönats med internationella priser som Prix du disque och Prix de la critique. Marc Soustrot tilldelades franska hederslegionen 2008.

"Hon är en hängiven musiker med känslorna utanpå skinnet och hon inledde med en ton så fyllig att hennes Stradivarius klingade mer som en viola än en violin. De följande svängarna mellan lyriska och drivande passager var utsökt avvägda." (The Guardian) Baiba Skrides naturliga sätt att ta sig an musiken har gjort henne till en favorit hos betydande dirigenter och orkestrar runt om i världen. Hon har arbetat med orkestrar som Berlins filharmoniker, Boston Symphony Orchestra, Bayerska Radions symfoniorkester och London Philharmonic Orchestra, och bland annat samarbetat med dirigenterna Christoph Eschenbach, Neeme och Paavo Järvi, Andris Nelsons och Sakari Oramo. Hon har spelat in fem cd för Orfeo, den senaste med Nielsens och Sibelius violinkonserter tillsammans med Tammerfors filharmoniker och Santtu-Matias Rouvali (blivande chefdirigent för Göteborgs Symfoniker). Lettiska Baiba Skride är också verksam som kammarmusiker, ofta tillsammans med systern och pianisten Lauma Skride.

Sopranen Klara Ek har en osedvanligt klar och vacker röst som uppskattas av flera världsledande dirigenter och orkestrar. Denna säsong återvänder Klara Ek till Vocale Gent för att sjunga Händel med dirigenten Philippe Herreweghe, inklusive en Europa-turné. Hon sjunger också i Mahlers fjärde symfoni samt Alban Bergs Sieben frühe Lieder med Trondheims symfoniorkester och i Orffs Carmina Burana med Strasbourgs filharmoniker. Klara Ek är ofta efterfrågad av ensembler för tidig musik och har bland annat sjungit med Academy of Ancient Music och Christopher Hogwood respektive Richard Egarr, Compañia y Orquesta Barrocca de Aranjuez och Pablo Heras-Casado samt Il Complesso Barocco och Alan Curtis. Bland andra höjdpunkter finns framträdanden med National Orchestra of Washington och Helmuth Rilling (Haydns Skapelsen), Berlins filharmoniker och Ton Koopman (Bachs Magnificat) samt Gewandhaus-orkestern i Leipzig och Christoper Hogwood (Schumanns Scener ur Goethes Faust). Hon har också sjungit solopartierna i Mahlers symfonier nr 2 & 4 med Simón Bolívar-orkestern och Gustavo Dudamel, samt i Mahlers fjärde symfoni med Chicago Symphony Orchestra, London Symphony och Tonhalle-orkestern i Zürich, samtliga med Bernard Haitink. Klara Ek har också framträtt på Innsbruckfestivalen, Kölnoperan, Det Kongelige i Köpenhamn och Hokuptopia-festivalen i Japan.