Göteborgs Konserthus Tavlor på en utställning

THE APOTHEOSIS OF THE DANCE Norrlandsoperan, där Mats Larsson Gothe var hustonsättare, beställde av utvalda tonsättare en rad verk som skulle kommentera eller reflektera över specifika Beethovensymfonier. Mats Larsson Gothe tyckte han drog en vinstlott när han fick ta itu med Beethovens Symfoni nr 7: "Jag har alltid förundrats över hur modern Beethovens Symfoni nr 7 är. Den är bitvis väldigt motorisk och repetitiv, i långa stycken utan egentlig klassisk melodik. Kraften i musiken är drabbande. Här fick jag mölighet att göra en betraktelse över den, och bearbeta de partier jag beundrar mest i verket. Jag har utgått från motiv som tagna ur sitt sammanhang kan verka absurt modernistiska. I vissa fall, som i inledande motivet, kan det ha handlat om att Beethoven behövde ta sig från en tonart till en annan, modulera som det heter. Beethoven gjorde detta på ett ganska bryskt sätt, med ett slags guppande kromatiskt uppåtgående rörelse, som raskt tar sig från A-dur till C-dur. De två första takterna i mitt stycke är just denna Beethovens modulation. Sedan spinner jag vidare på hans motiv. Mitt mål har varit att man ska kunna lyssna till mitt stycke och uppleva det som en självständig komposition utan att känna till Beethovens. Känner man till förlagan kan upplevelsen förhoppningsvis bli ytterligare förhöjd." Titeln är från ett uttalande av Wagner om symfonin (förgudandet och förhärligandet av dansen - "dansens apoteos"). Många har framhållit dess dionysiska dansenergi och sista satsens backantiska raseri. Beethoven själv såg sjunde symfonin som ett av sina bästa verk. Men musikerna som uruppförde den sjunde symfonin sägs ha varit övertygade om att Beethoven varit full när han skrev den. Carl Maria von Weber såg sig, utifrån vissa avsnitt i musiken, ha bevis för att Beethoven var mogen för dårhuset. Rolf Haglund

VIOLINKONSERT D-MOLL OP 47 Allegro moderato Adagio di molto Allegro, ma non tanto Sibelius Violinkonsert från 1904 blev en av 1900-talets mest spelade. Tonsättaren ledde själv uruppförandet i Helsingfors 8 februari 1904 med Viktor Novácek som solist. En slutlig version uruppfördes i Helsingfors 12 mars 1906 av Robert Kajanus med lettländaren Herman Grewesmühl som solist och därpå av Richard Strauss med Berlin-filharmonikerna 19 oktober 1906, nu med tjecken Karel Halir som solist. Stycket blev världskänt främst via 1930-talsinspelningen med Jascha Heifetz. Men början var kärv. I dagboken skrev Sibelius i februari 1914: "Violinkonserten utskälld i samtliga blad. Sic itur ad astra." Vergilius-citatet ("Så går man mot stjärnorna") var ironiskt. Särskilt rysk kritik var skarp: "Musiken är av andra, rentav tredje klass." Solisten "förmådde inte göra något av tomhet". Kritikerna kände inte längre igen den unge Sibelius. Konserten inledde vad som kallats hans andra period, med en metafor lånad av Proust: "En ny stil trädde fram ur tystnaden och natten, omgiven av en kärv stillhet, på ytor plana och oändliga som havet." Själv sade Sibelius: "Mitt inre: mera polyfoni och koncentration." Detta skedde parallellt med en ny finsk arkitektsträvan, särskilt hos Sibelius vän Eliel Saarinen, bort från jugendstilens näckrosornament, mot en impressionistiskt färgad "free-flowing space" i Frank Lloyd Wrigths tappning. I Sibelius musik svängde allt runt "den förbannade (d.v.s. härliga) violinkonserten", som han skrev ivrigt påhejad av konsertmästaren i Helsingfors Willy Burmester. I premiären ersattes dock denne av violinläraren vid Helsingfors Musikinstitut Viktor Novácek. Sibelius började planera konserten redan 1899. På hösten 1903 meddelade han att konserten skulle tillägnas Burmester. Han arbetade dag och natt och spelade upp de aldrig sinande motiven på sin violin, medan svårigheterna för solisten hopades. Han hade ju själv drömt om virtuoskarriär. Den i Berlin verksamme Burmester måste dock avstå från premiären som Sibelius av finansiella skäl flyttat från Berlin till Helsingfors, och ersättaren Novácek var inte uppgiften vuxen. Kritiken fann att konserten strandade på en konventionell virtuositets blindskär - men med plus för långsamma satsen. Sibelius insåg att stycket måste omarbetas, komprimeras och lättas upp. Efter nya uruppförandet befanns konserten ha symfoniska mått. Den djupt kränkte, åter förbigångne, Burmester framförde dock aldrig konserten. Däremot fick den ursprungliga versionen en senkommen äreräddning i Lahtis-versionen med Leonidas Kavakos, framförd och inspelad 1991. Konserten igenom står solisten i centrum, alltifrån upptaktens tema av dorisk prägel i ett organiskt växande. Till och med första satsens solokadens, fylld av dubbelgrepp, skalor och drillar, ingår i en arkitektonisk helhet. Andra satsens hjärtevarma skönhet har ändrats minst från originalet. I finalen turas orkester och solist om att utveckla motiven till de sista takternas seger över mörkret. Från tonsättarens 100-årsjubileum 1965 ordnar Sibelius-samfundet vart femte år en internationell violintävling i tonsättarens namn, med konserten som obligatoriskt inslag. Rolf Haglund

TAVLOR PÅ EN UTSTÄLLNING orkestrering Maurice Ravel Gnomen · Det gamla slottet · Tuilerierna · Bydlo · De okläckta kycklingarnas balett · Samuel Goldenberg och Schmuyle · Marknaden i Limoges · Katakomberna · Huset på kycklingben · Stora porten i Kiev Tavlor på en utställning är en virtuos pianosvit av ryske tonsättaren Modest Musorgskij, skriven 1874. Han ville "musikaliskt illustrera" tio målningar av tyskbördige konstnären och arkitekten Viktor Hartmann (1834-1873) samt återge vandringen i galleriet. Vännen Hartmann hade dött 1873, 39 år gammal. Den djupt berörda Musorgskij-kretsen tog då initiativ till att ställa ut över 400 av Hartmanns tavlor i Sankt Petersburg, några ur Musorgskijs egen samling. Sviten skrevs på bara sex veckor. Det dröjde dock tolv år innan den publicerades, fem år efter Musorgskijs egen död. Sviten inleds med Gnomen, en av fyra elementarandar som särskilt alkemisterna sökte framkalla. I vardagslag var gnomen en i Ryssland populär julgransprydnad. Därnäst följer bilden av en trubadur framför Det gamla slottet med anor från medeltiden. Tuilerierna visar bråkande barn med sina guvernanter i Tuileriträdgården i Paris. Bydlo avbildar en polsk oxvagn med stora trähjul. De okläckta kycklingarnas dans inne i sina skal inspirerades av en 1870-talsbalett. Bilden Samuel Goldenberg och Schmuyle visar två polska judar, den ene rik, den andre fattig, medan Marknaden i Limoges visar två grälande franska kvinnor. Katakomberna för oss till de kusliga underjordiska benkällarna i Paris, medan sagohäxan Baba Jagas Huset på kycklingben avbildas i form av en bordsklocka. Stora porten i Kiev är skissen till ett aldrig uppfört monument över ett mordförsök på tsaren 1866. I Ryssland uteblev framgången. Tavlorna, som sviten populärt kallas, var för svåra för de flesta pianister. Vändpunkten kom när världsdirigenten Sergej Kussevitskij gav Ravel uppdraget att orkestrera sviten. Redan 1913 hade Ravel och Stravinsky bearbetat Musorgskijs opera Chovansjtjina, och Stravinskys klangmästerskap är nog en öppning också till Tavlorna som i Ravels skickliga händer nästan blev ett nytt verk. Han lät orkestern måla upp innehållet på nytt, med trubaduren i Det gamla slottet i altsax, den polska egenarten i Bydlo fångad av tuba, träblåsets eko av ortodox kyrkosång och piccola och höga stråkar i kycklingdansen i ägget. Särskild lokalfärg fick bilden av de båda judarna och Stora porten i Kiev. Rolf Haglund

Göteborgs Symfoniker har kallats "En av världens mest formidabla orkestrar" av The Guardian och har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Sedan 2013 är den respekterade och efterfrågade amerikanen Kent Nagano förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han ledde Symfonikerna på framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland 2015. Göteborgs Symfoniker driver också en omfattande verksamhet för barn, inklusive det årliga musiklägret Side by Side by El Sistema, samt erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se. Dessa konserter kan också ses på mobiler och surfplattor via egna appar. Hösten 2017 inträder finske Santtu-Matias Rouvali som orkesterns chefdirigent. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, senast en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent.

"En perfekt fysisk reaktionsförmåga, böljande kroppspråk, teknisk skicklighet… Rouvali äger alla dessa egenskaper och det klingande resultatet är lika briljant som explosivt." (Frankfurter Allgemeine Zeitung) Finske Santtu-Matias Rouvali är chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och förste gästdirigent för Själlands symfoniorkester. Denna säsong framträder han för första gången med en rad internationella orkestrar: Bambergs symfoniker, Radioorkestern i Baden-Baden och Freiburg samt Indianapolis Symphony Orchestra, och han återvänder till Philharmonia Orchestra, Kungliga filharmonikerna och Dresdens filharmoniker. Framöver kommer han också att fortsätta samarbetet med Franska Radions filharmoniker, BBC Symphony Orchestra, Helsingfors stadsorkester och Tokyos symfoniorkester. Santtu-Matias Rouvalis första skivinspelning för Ondine innehåller Hakolas och Hosokawas gitarrkonserter med Uleåborgs symfoniorkester och Timo Korhonen som solist. Hans nästa release består av violinkonserter av Adams och Ligeti med Själlands symfoniorkester och Ilja Gringolts som solist (Orfeo). Som operadirigent har Santtu-Matias Rouvali dirigerat Bizets Carmen och Mozarts Trollflöjten vid Kokkolaoperan och han kommer också att leda flera uppsättningar med sin orkester vid Tammerforsoperan.

"Hon är en hängiven musiker med känslorna utanpå skinnet och hon inledde med en ton så fyllig att hennes Stradivarius klingade mer som en viola än en violin. De följande svängarna mellan lyriska och drivande passager var utsökt avvägda." (The Guardian) Baiba Skrides naturliga sätt att ta sig an musiken har gjort henne till en favorit hos betydande dirigenter och orkestrar runt om i världen. Hon har arbetat med orkestrar som Berlins filharmoniker, Boston Symphony Orchestra, Bayerska Radions symfoniorkester och London Philharmonic Orchestra, och bland annat samarbetat med dirigenterna Christoph Eschenbach, Neeme och Paavo Järvi, Andris Nelsons och Sakari Oramo. Hon har spelat in fem cd för Orfeo, den senaste med Nielsens och Sibelius violinkonserter tillsammans med Tammerfors filharmoniker och Santtu-Matias Rouvali (blivande chefdirigent för Göteborgs Symfoniker). Lettiska Baiba Skride är också verksam som kammarmusiker, ofta tillsammans med systern och pianisten Lauma Skride.