Göteborgs Konserthus Passion med Trio Poseidon

CECILE CHAMINADE (1857-1944 ) PIANOTRIO NR 1 G-MOLL Allegro Andante Presto leggiero Allegro molto agitato Tonsättaren Cecile Chaminade (1857-1944) föddes i Paris. Trots att hennes far inte tyckte om musik och förbjöd henne att delta i de klasser på musikkonservatoriet som var öppna för kvinnor - dit hörde inte dirigering och komposition - blev hon tonsättare tack vare en stöttande mamma. Modern gav själv sin dotter pianolektioner och såg sedan till att hon fick ännu bättre pianolärare och privatlektioner i komposition. Redan när Chaminade var barn framträdde hon. Tonsättaren Georges Bizet blev imponerad av hennes spel när hon var bara 8 år. Pianotrio nr 1 skrevs 1881. Bland hennes 400 tryckta verk finns även opera, balett och orkestermusik. Under sina många turnéer i England spelade hon sin egen musik och blev en välsedd gäst hos drottning Viktoria. Samtidigt blev hennes pianomusik så populär i USA (man bildade till och med Chaminade-sällskap!) att hon lät sig övertalas att turnera även där. De recensioner hon fick i USA visar hur 1900-talets början tyvärr var en av de mest besvärliga tider som funnits för kvinnliga tonsättare. Kanske var det så att den begynnande, kvinnliga rösträttsaktivismen skapade en backlash som Chaminade fick erfara. Hennes romantiska stycken ansågs för feminina, hennes större konsertverk ansågs alltför maskulina och opassande för hennes så kallade kvinnliga natur. Tyvärr bidrog detta till att hennes musik blev mindre populär. Under en stor del av 1900-talet framfördes hon inte alls. Men 1913 tilldelades hon Hederslegionen, Frankrikes finaste statsorden och blev därmed den första kvinnliga tonsättaren någonsin som fått utmärkelsen. Chaminades tonspråk är kraftfullt och dramatiskt. Första satsen startar som mitt i ett steg. Fraserna är långa, när man tror att något ska landa går det över i nästa sekvens eller tonart. I andra satsen får cello och violin chansen att smeka fram vackra melodier, samtidigt som temperamentet fortsätter att överraska. I tredje satsen är det pianots tur att bekänna färg och här förstår man vilken pianist Chaminade själv var. KATARINA A KARLSSON

ALBERT SCHNELZER (f 1972) PREDATORY DANCES Tonsättaren Albert Schnelzer är född och uppvuxen i Värmland. Han studerade 1994-2000 vid Musikhögskolan i Malmö samt på diplomnivå vid Royal College of Music i London. Han fick sitt internationella genombrott 2004 när Predatory Dances uruppfördes vid Présence-festivalen i Paris. Hans framgångsrika konsertöppningsverk A Freak in Burbank (2008) öppnade dörrarna till berömda musikscener som Royal Albert Hall (BBC Proms), Berlinfilharmonin och Concertgebouw i Amsterdam och är ett av de mest framförda svenska, samtida verken. Albert Schnelzer har komponerat framgångsrika orkesterverk som Oboe concerto - The Enchanter för den franske virtuosen Francois Leleux och de två Pink Floyd-inspirerade verken Cello Concerto - Crazy Diamond (2011) och Brain Damage - Concerto for Orchestra (2014). Fler konserter följde 2019: Piano Concerto - This is Your Kingdom för den amerikanske pianistem Conrad Tao och Violin Concerto - Nocturnal Songs för den ryske violinisten Ilya Gringolts. Till Clara Schumanns 200-årsjubileum 2019 komponerade Albert Schnelzer Burn My Letters - Remembering Clara. Göteborgs Symfoniker har spelat ett flertal av hans orkesterverk, bland dem cellokonserten Crazy Diamond (2010) med orkesterns solocellist Claes Gunnarsson samt Brain Damage, båda beställda av Göteborgs Symfoniker. Albert Schnelzer skriver själv om Predatory Dances: "Stycket skrevs på beställning av Radio France. Verket är den tionde och sista delen i en svit med olika anknytning till begreppet "dans". Här är det det rytmiska och aggressiva som är i fokus. Titeln till detta verk föddes ur den framväxande musiken och det rovdjursaktiga som dels attackerar men även smyger och laddar inför ett språng. Uruppförandet den 1 februari 2004 i Maison de Radio France, Salle Olivier Messiaen spelades in av Radio France och sändes via EBU över hela Europa."

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) PIANOTRIO NR 2 Allegro Andante con moto Scherzo: Presto Finale: Allegro giocoso Brahms är känd för sin stora självcensur. All hans musik bearbetades och granskades många gånger om och endast det bästa lämnades till eftervärlden. Han är också den tonsättare Trio Poseidon spelat in mest. Med sina många verk för mindre ensembler förnyade Brahms kammarmusiken under 1800-talet och satte ribban för lång tid framöver. En del menar att Brahms kammarmusik är hans största gåva till eftervärlden. 1861, när den andra pianotrion skrevs, var Johannes Brahms en ung, relativt okänd pianist och tonsättare, men med rekommendationsbrev från hans betydligt mer berömda vän, konsertpianisten Clara Schumann, lyckades han bli accepterad i Wiens musikliv. Där presenterade och spelade han sin kammarmusik och lyckades så väl att han blev kvar som ledare för Wiens sångakademi. Som dirigent för dem framförde han körmusik av renässansmästarna och Johann Sebastian Bach. Vid den tiden var detta ovanliga repertoarval. "Studera Bach, där kommer du att finna allt" sa han. Hösten 1862 lärde han känna den äldre och framgångsrike kollegan Richard Wagner, en vänskap som blev märkligt ojämlik. Medan Wagner skrev flera mycket kritiska åsikter om Brahms musik stödde och försvarade Brahms Wagner. Både Chaminades och Brahms kammarmusik är en sorts avskalad symfonisk musik. Formatet är stort. Brahms tar lång tid på sig att utveckla och bearbeta sina teman i första satsen som är nästan tio minuter lång. I andra satsen spelar cello och violin i parallella oktaver en hel minut i en melodi som slingrar vidare och vidare. Som i mycket av Brahms musik innehåller den andra satsen melodier som fastnar i minnet. Tredje satsen visar Brahms humor, men naturligtvis med samma ambition och noggrannhet. Utan hantverksskicklighet är inspiration som vind som blåser i gräset, lär han ha sagt. I den fjärde satsen hörs bland annat hans intresse för romsk musik. Brahms sätt att låta instrumenten i trion stötta varann och sömlöst gå in och ut ur ackompanjerande, solistiska och kontrapunktiska roller kan vara det som gör musiken så tacksam att arbeta med för musiker. KATARINA A KARLSSON