Vara Konserthus Göteborgs Symfoniker i Vara Konserthus

Edward Elgar (1857-1934) Cellokonsert e-moll op 85 Elgars Konsert för cello och orkester i e-moll (1919) är det sista större verk som kompositören skrev, och den är genomsyrad av nostalgi. Fyra långa år av krig låg bakom honom, och den nya eran efteråt verkade till en början förlamande på honom. Han kände att kulturklimatet var förändrat, att romantiken gått förlorad och att en gyllene era var till ända, en känsla han delade med många konstnärer i sin generation. Under krigsåren skrev han endast en mindre mängd patriotiska och sceniska stycken, och de kreativa stunderna följdes ofta av långa perioder med skrivkramp och depression. Efter en vistelse i hans avskilda sommarhus i Brinkwells, Sussex sommaren 1918, tog skaparkraften dock fart på nytt, och de långa skogspromenaderna gjorde susen. ”Träden sjunger min musik – eller har jag sjungit deras?” skriver han till en vän, och raderna vittnar om hur naturen ständigt var en inspirationskälla för honom. Tanken på att skriva en konsert för cello var inte helt ny, utan hade följt honom i närmare ett decennium. Till hjälp som rådgivare hade han vännen och cellisten Felix Salmond, som också kom att bli den som uruppförde konserten under Elgars ledning. Liksom andra kompositioner vid den här tiden är cellokonserten ett djupt inåtvänt verk, och den är troligen hans mest personliga komposition. Längtan och skiftande stämningar beblandas med mogen erfarenhet, och de olika delarna skapar en helgjuten enhet. Å ena sidan uppvisar musiken patos och passion, å andra sidan nostalgi och melankoli, vilket speglar både tidsandan och Elgars personliga känslor. Åldrandet som artist, oron över sin frus sviktande hälsa och reflekterande över framtiden upptog hans tankar, och sätter sin melankoliska prägel på verket. Han sätter punkt genom att i slutet av partituret skriva R.I.P. (Rest In Peace), Vila i frid. ANDREAS KONVICKA

WILLIAM WALTON (1902-1983) SYMFONI NR 1 B-MOLL Allegro assai Scherzo: Presto con malizia Andante con malinconia Maestoso. Allegro brioso ed ardentemente. Vivacissimo. Maestoso Första symfonin är ett av Waltons mästerverk - jämte Façade, kantaten Belshazzar's Feast och altfiolkonserten. 30-åringen, som satte sig att skriva den 1932, var inte buskablyg: "Jag känner att jag kan radera ut Arnold Bax från kartan." Han gjorde det. Liksom med flertalet engelska symfoniker. Däremot hade han underskattat svårigheterna. När de tre första satserna uruppförts 1934, efter påtryckningar av en alltmer desperat dirigent - Hamilton Harty - dröjde det ännu ett år innan hela det fyrsatsiga verket låg klart. Walton hade då tidigt fört in en fläkt av kontinenten, med vissa drag av jazz och Les six och Stravinsky i Frankrike. Men nu beslöt han skriva "absolut musik" i större skala, bort från sena 1800-talsromantiken, delvis åter till Beethoven men än mer framåt, med Sibelius som riktmärke. Walton-generationen kom ju att bedriva en sorts kult av den finske giganten, däribland Bax, Moeran och Rubbra, vars andra symfoni rentav recenserades som "äntligen Sibelius åttonde". Vaughan Williams dominans var bruten, och Waltons symfoni blev riktningsgivande för ung engelsk musik det närmaste kvartsseklet. Talet om absolut musik var dock förhastat. Traumatiska händelser i Waltons liv kom att sätta spår i den nästan vulkaniskt eruptiva musiken. De tre upprörda, rätt bittra, första satserna bär spår av hans samliv med Imma von Doernberg, den förmögna änkan efter en tysk baron. Hon tillägnades verket, innan hon lämnade honom för gott 1934. Då träffade Walton den 22 år äldre adelskvinnan Alice Wimborne, som kom att dela hans liv ända till sin död i cancer 1948. Mötet kan förklara finalens glädjeutbrott och rentav hans förmåga att avsluta verket. Senare skulle han erkänna att allt tal om krigshotet som förklaring till musikens känsloläge var nonsens; allt berodde på hans egna emotionella erfarenheter vid denna tid. Redan i öppningens hornsignal kan vi ana ett arv från Sibelius femte symfoni, liksom i de olycksbådande pukvirvlarna och det hotfulla brasset. Efter all denna högspänning följer det maliciösa (illvilliga) scherzot med eko av Stravinskys Våroffer och den melankoliska långsamma satsen med dess tragiska klimax. Finalen är speciell. Walton talade själv om ett "stycke för mobben", samtidigt som han nog ändå tyckte den var symfonins bästa sats. Stycket gjorde snabbt världssuccé. ROLF HAGLUND

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.

John Wilson gästdirigerar regelbundet världens finaste orkestrar: under de senaste säsongerna har dessa inkluderat London Symphony, London Philharmonic, Royal Concertgebouw, Budapest Festival, Oslo Philharmonic, Bayerns Radio Symphony, Royal Stockholm Philharmonic och Sydneys symfoniorkestrar och produktioner på English National Opera och Glyndebourne Summer Festival. Under många år medverkade Wilson över hela Storbritannien och utomlands med John Wilson Orchestra. 2018 återlanserade han Sinfonia of London. Deras efterlängtade BBC Proms-debut 2021 beskrevs av The Guardian som "verkligen enastående" och de är nu mycket efterfrågade över hela Storbritannien, och återvänder till BBC Proms, Birmingham Symphony Hall och Londons Barbican Centre bland andra arenor denna säsong. Wilson har en stor och varierad diskografi och hans inspelningar med Sinfonia of London har fått enastående hyllningar och flera utmärkelser inklusive, under tre på varandra följande år, BBC Music Magazine Award i kategorin Orchestral för Korngold Symphony in F sharp (2020), Respighi Roman Trilogy (2021) och Dutilleux Le Loup (2022) inspelningar. Observer beskrev Respighi-inspelningen som "massiv, djärv och levande spelad" och The Times förklarade att den var en av de tre "verkligen enastående berättelserna om denna trilogi" genom tiderna, efter de av Toscanini (1949) och Muti (1984). Wilson föddes i Gateshead och studerade komposition och dirigering vid Royal College of Music. I mars 2019 tilldelades John Wilson det prestigefyllda ISM Distinguished Musician Award för sina tjänster inom musik och 2021 utsågs han till Henry Woods ordförande för dirigent vid Royal Academy of Music.

Cellisten Leonard Elschenbroich har uppträtt som solist med världens ledande orkestrar. Han har beskrivits av New York Times som en musiker med stor teknisk skicklighet, intellektuell nyfikenhet och uttrycksfullt djup. Elschenbroich har framträtt med många framstående dirigenter världen över. Bland dem kan nämnas Christoph Eschenbach, Charles Dutoit, Manfred Honeck, Dmitri Kitajenko, Juanjo Mena, och Yan Pascal Tortelier med orkestrar som Londons filharmoniker, Royal Philharmonic, BBC Philharmonic, BBC Symphony, Konzerthaus Orchester Berlin och Sveriges Radios Symfoniorkester. Leonard Elschenbroich är också en engagerad kammarmusiker och uppträder regelbundet i duorecitals med Alexei Grynyuk och med Benedetti-Elschenbroich-Grynyuk Trio som har turnerat i Europa, USA, Sydamerika och Australien. Han är en förespråkare för samtida musik och spelade världspremiären av Mark Simpsons cellokonsert (2018) som skrevs speciellt för honom på uppdrag av BBC. Han har även framfört konserter av Gilbert Amy, MarkAnthony Turnage, Peteris Vasks, Magnus Lindberg, Colin Matthews och Brian Elias och har beställt nya verk av kompositörer som Turnage, Luca Lombardi, Arlene Sierra och Suzanne Farrin. Han spelar på en cello gjord av Matteo Goffriller (Venedig, 1693).