Göteborgs Konserthus Vinterkonsert

Evenemanget har ägt rum. Himmelska Mozart och Brahms, samt Max Bruchs eviga cellofavorit med Jun Sasaki.

Speltid ca: 1 t 33 min Scen: Stora salen
420 kr Student 100 kr Grupprabatt 30 kr/biljett (minst 15 personer)

Evenemanget har ägt rum

Himmelska Mozart och Brahms, samt Max Bruchs eviga cellofavorit med Jun Sasaki.

Max Bruchs Kol nidrei, inspirerad av judiska böner och sånger, har vårdats ömt av cellister världen över alltsedan det första framförandet i Berlin 1881. Nu är det dags för Symfonikernas alternerande stämledare Jun Sasaki att ge sin version av denna eviga cellofavorit.

Dirigent är Konrad von Abel som arbetar inifrån musiken, fångar upp väsentliga detaljer och frigör energi som skapar ett naturligt flöde i tolkningarna. Hur det går till visar han i Mozarts ”Haffnersymfoni” och Brahms andra symfoni.

Program

SYMFONI NR 35 D-DUR "HAFFNERSYMFONIN" Allegro con spirito Andante Menuetto Presto Nära gamla bron i Salzburg börjar den gränd som idag heter Siegmund Haffnergasse - en välsignad gågata uppkallad efter köpmannen Haffner (1699-1772) som drev ett framgångsrikt handelshus. Sonen, också döpt till Siegmund, var jämnårig med Wolfgang och dog ännu yngre. Haffner junior var en givmild man med begränsat intresse för affärer - men desto större för musik. Två gånger beställde han serenader av Mozart: när en av hans systrar gifte sig sommaren 1776 ("Haff-nerserenaden" K 250) och när han själv adlades sommaren 1782. Det vi kallar Haffnersymfonin är ett utdrag ur den andra serenaden från 1782. Mozart skrev den i Wien efter ett nödrop från pappa Leopold i Salzburg. I svarsbrevet suckar Wolfgang över allt annat som måste göras, men han åtar sig att nattjobba och skickar partituret bit för bit så att de kan börja skriva ut stämmorna uppe i bergen. Sedan fattas det några brev i korrespondensen så eftervärlden har undrat om han verkligen blev färdig i tid. Fram på hösten börjar han i alla fall att fråga efter Haffnermusiken eftersom han tänker ge konserter i fastan. När noterna äntligen kommer skriver han: "Den nya Haffnersymfonin har verkligen överraskat mig - eftersom jag inte hört ett ord mer om den - den måste sannerligen ha gjort ett starkt intryck!" Han hade alltså glömt sommarens snabbskrivna toner och blivit glatt överraskad över att de var så bra. Haffnersymfonin kom som sagt att ingå i en konsert som blev en stor succé på Hovteatern 22 mars 1783. Mozart var extra nöjd med att kejsaren stannat konserten ut - och betalat hela 25 dukater. Ingemar von Heijne

KOL NIDREI OP 47 Adagio ma non troppo. Un poco più animato Max Bruch må vara mest känd och älskad för sin violinkonsert i g-moll, men på hans opuslista hittar man såväl många större verk (bland dem ytterligare två violinkonserter, tre symfonier, och stora oratorier) liksom en rad mindre, solistiska verk av vilka Kol nidrei hör till de vackraste och mest spelade. 1880 utsågs Max Bruch till dirigent för Liverpools filharmoniska orkester och där uruppfördes det just avslutade verket Kol nidrei med Robert Hausmann som cellosolist. Denne Hausmann spelade också cellostämman när Johannes Brahms dubbelkonsert uruppfördes, tillsammans med Joseph Joachim som spelade violinstämman. De var också båda medlemmar av den berömda Joachimkvartetten. Verket blev så populärt att Bruch såg sig tvungen att leverera ett stort antal versioner av musiken för olika solister, däribland violin eller kontrabas ackompanjerade av orkester, piano eller orgel. Men celloversionen är den ursprungliga och tonsättaren sa sig ha varit angelägen om att efterlikna den mänskliga rösten. Ett par år efter fullbordandet skrev Bruch själv några rader om styckets teman: "Båda melodierna är av högsta kvalitet. Den första är en uråldrig hebreisk sång om botgöring och den andra, i verkets mellandel, är den rörande och i sanning magnifika sången "Oh gråt över dem, som grät vid Babels flod". Jag blev bekant med båda melodierna i Berlin där jag ofta kom i kontakt med Israels barn." Bönen Kol nidrei är en försoningsbön som förekommer under högtiden Yom kippur. Själv menade Bruch att han snarare svarat för ett snabbt hopkommet arrangemang än en egen komposition, men han har stuvat om melodierna och försett dem med pauser som suckar. Han tillhörde inte själv den judiska tron men har levt sig in i den judiska gudstjänsten där solisten träder fram som kantor och intonerar melodin med allvar och glöd. Bruch kontaktade faktiskt en kantor för att få rätt stämning. Längre fram, i Un poco più animato, växlar musiken till dur och där skapar orkestern en romantisk väv kring solistens funderingar. Stig Jacobsson

Paus 25 min

SYMFONI NR 2 D-DUR OP 73 Allegro non troppo Adagio non troppo Allegretto grazioso (Quasi andantino) Allegro con spirit Det var inte självklart och enkelt för den tidigt etablerade tyske tonsättaren Johannes Brahms att komponera symfonier. Han hade en fot kvar i wienklassicismen, var inte så intresserad av att förändra och modernisera sitt tonspråk och var en stor beundrare av Beethoven. Det sägs att han kände dennes "ryggsäck" som en belastning. Att det inte fanns mera att göra efter dennes "nia". Men Brahms var inte reaktionär, bara oerhört mån om sin personliga stil och tekniska skicklighet i allt han skapade. Han gav inte sina verk berättande titlar, han ansåg att instrumentalmusik skulle vara musik och ingenting annat. Först vid 43 års ålder - efter stora framgångar med pianoverk (solostycken och första pianokonserten), solosånger och körkompositioner (Ein deutsches Requiem med flera) och kammarmusik - fullbordade han 1876 sin Symfoni nr 1, som han arbetat med i över 20 år. För Symfoni nr 2 behövde han betydligt kortare tid, sommaren 1877 i det idylliska Pörtschach vid Wörthersee i Österrike. Om denna lugna och vänliga miljö inspirerade honom eller om han var inne i en harmonisk fas av livet ändå, vet man inte. Hans andra symfoni kallas dock ofta för "Brahms pastoralsymfoni". Den är betydligt ljusare och mera optimistisk än den första, även om han själv - säkert med glimten i ögat - skrev till en god vän att det var "det sorgligaste han skrivit". Visst finns det stråk av vemod även i denna symfoni, särskilt i den långsamma andra satsen, men tonarten D-dur talar sitt språk och flera influenser från ländler och annan tysk och österrikisk folkton ger musiken en gladare och festligare karaktär. Hans käraste väninna Clara Schumann beskrev i sin dagbok hur Brahms spelat musiken för henne på piano: "Den här symfonin kommer att bli mera framgångsrik än den första och dess genialitet och Brahms fantastiska hantverk kommer även att göra intryck på musikerna." Uruppförandet ägde rum 30 december 1877 i Wien med Hans Richter på dirigentpulten och symfonin gjorde mycket riktigt succé - så uppskattad blev den att tredje satsen repriserades. Första satsen inleds av tre toner i cello- och basstämmorna, som återkommer likt ett motto genom hela symfonin i olika instrumentkombinationer och förvandlingar. Två huvudteman dominerar satsen, det första introduceras genast i horn och stråkar, det andra är mycket "brahmskt", byggt på folkmusik. Det har stor likhet med hans kända sång Wiegenlied. I andra satsen introduceras dess drömmande och vemodiga dubbeltema i cello- och träblåsarstämmorna med ett mörkt, stämningsfullt tonspråk, som behärskar hela satsen med avbrott för ett ljusare, snabbare och kraftfullare mellanavsnitt. Tredje satsen har en lätt och luftig intermezzo-karaktär och är den sats som närmast ger symfonin dess pastorala karaktär med bland annat en folklig träblåsmelodi till pizzicato i cellostämman. Fjärde satsen är mera kraft- och glansfull med vissa marschliknande avsnitt även om den inleds allvarligt, "mystiskt" lågmält. Formellt är satsen komplicerat uppbyggd med influenser från Johann Sebastian Bachs kontrapunktik, Haydn, Beethoven och ungersk folkton. Flera motiv från de tidigare satserna dyker upp, liksom mottot från första satsens inledning. Efter ett lugnare avsnitt slutar symfonin jublande och livsbejakande i en storartad stegring. Gunilla Petersén

Medverkande

Göteborgs Symfoniker har kallats "En av världens mest formidabla orkestrar" av The Guardian och har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Sedan 2013 är den respekterade och efterfrågade amerikanen Kent Nagano förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han ledde Symfonikerna på framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland 2015. Göteborgs Symfoniker driver också en omfattande verksamhet för barn, inklusive det årliga musiklägret Side by Side by El Sistema, samt erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se. Dessa konserter kan också ses på mobiler och surfplattor via egna appar. Hösten 2017 inträder finske Santtu-Matias Rouvali som orkesterns chefdirigent. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, senast en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent.

Dirigenten Konrad von Abel grundade 1991 Münchens Monteverdikör och är sedan dess chefdirigent för den välrenommerade kören som turnerat i stora delar av Europa. 2004-2006 var han chefdirigent för symfoniorkestern vid Nationalkonservatoriet i Bordeaux. Konrad von Abel inledde sin musikutbildning som medlem av gosskören Hymnus i Stuttgart. Vid 17 års ålder mötte han Sergiu Celibidache vars sätt att musicera influerade honom starkt. Konrad von Abel studerade sedan piano och musikteori vid musikhögskolan i Stuttgart där han tog examen 1983. Under denna tid var han också student vid Sergiu Celibidaches mästarklasser i dirigering och musikalisk fenomenologi. 1986-1989 studerade han filosofi och musikvetenskap vid Münchens universitet. Under sin tid som konstnärlig assistent hos Sergiu Celibidache och Münchens filharmoniker 1986-1996 var han ansvarig för Sergiu Celibidaches dirigeringsklasser och han fick alltfler dirigeringsuppdrag. Han bjöds in till Palermos symfoniorkester, Münchens filharmoniker, Berns symfoniorkester, Baris symfoniorkester, Alessandro Scarlatti-orkestern i Neapel samt andra orkestrar i Tyskland, Italien, Schweiz, Finland, Tjeckien, Rumänien, Venezuela, Filippinerna och Japan. För att kunna skapa de arbetsvillkor hans musikinriktning kräver startade Konrad von Abel en akademi för musik och fenomenologi i Frankrike. Tillsammans med Orchestre des Régions Européennes, grundad 1999, har han med stor framgång framträtt i Frankrike, Mexiko och Tyskland. Han leder också seminarier och workshops om musik och fenomenologi i Paris och Madrid samt i dirigering i München, Barcelona och Bukarest. Konrad von Abels mästarklasser i dirigering i Frankrike, Tyskland och Tjeckien inkluderar deltagare från stora delar av världen.

"Den brittiske cellisten Jun Sasaki hade en klar, klangfull ton i Bachs första cellosvit… hans frasering var silkeslen och intonationen felfri…" (The Strad) Jun Sasaki föddes i London av japanska föräldrar. Redan när han var tolv år bestämde han sig för en bana som cellist och började på Yehudi Menuhin School i London. Sedan dess har cellon tagit honom till stora delar av Europa och utanför som solist, kammarmusiker och sedan några år tillbaka som orkestermusiker och alternerande stämledare i Göteborgs Symfoniker. Jun Sasaki studerade för Thomas Carroll vid Royal College of Music i London med stöd av Fleming-stipendiet och Stipendiatstiftelsens fond. Han mottog också stipendier från Musikernas välgörenhetsfond, Martin-stipendiefonden liksom Pierre Fournier-stipendiet. Bland priser han erhållit finns Anne Shuttleworth-priset för bästa soloframförandet på cello vid Royal College of Music, Royal Overseas League String-priset samt andrapriset och specialpriset vid den internationella Antonio Janigrotävlingen i Kroatien. Jun Sasaki var också finalist vid BBC Young Musician-tävlingen 2008. Jun Sasakis nordiska äventyr inleddes när han genomförde sin masterutbildning för Truls Mørk vid Norges musikhögskola i Oslo. 2014 tog han sin examen och flyttade omgående över gränsen till Sverige och tjänsten hos Göteborgs Symfoniker. Han spelar på ett instrument byggt 2006 av Jürgen Manthey i Leipzig, Tyskland.

Frågor? Hör av dig till biljettkontoret
Kontrabasisten Jenny Rydeberg spelar på sitt instrument i ett rött sammetsrum

Ge ditt liv konsertmagi!

Ett abonnemang i Göteborgs Konserthus ger dig oförglömliga upplevelser och rabatterat biljettpris. Dessutom många andra att dela upplevelserna med.

Abonnemang 2023-2024