Stäng
Meny

Joaquin Grilo

Flamenco. Sång, dans och musik i hemmen men också på de små och stora scenerna. En livsstil med lång historia, samtidigt en konstform i ständig utveckling. Den 3 oktober 2016 gästar en av världens främsta flamencodansare, den legendariske Joaquín Grilo, Göteborgs Konserthus.

Föreställningen Joaquin Grilo bjuder på bär kort och gott hans efternamn,”Grilo”. Den berättar inte en sammanhängande historia utan består av en serie sånger/danser och den röda tråden är musiken, rytmerna och de känslor musiken uttrycker. Med sig har han gitarristen Juan Requena, sångerskan tillika systern Carmen Grilo och slagverkaren Ane Carrasco. Det är en laguppställning som enligt kräsna kännare kan liknas vid Zlatan x 4! Bättre än så här blir det liksom inte i flamencovärlden 2016.

Och flamencon har sin egen värld, det är en världsomspännande subkultur med följare och utövare här, där och överallt. Från att enbart ha varit var mans och kvinnas sätt att uttrycka sig när och var som helst i det privata, började den på 1800- talet leva ett parallellt liv: som sceniskt uttryck inför publik, stundtals som vulgär turistunderhållning, dess bättre alltmer som seriös konstform. Det är en utveckling som något påminner om den argentinska tangons vandring från Buenos Aires rännstenar till världens estrader.

Joaquin-Grilo

Backar man än längre tillbaka i tiden bestod flamencon enbart av sång, att jämföra med dagens tre grundelement, el cante – sången, el toque – gitarrspelet och el baile – dansen. Den bär på musikaliskt dna från Indien, Marocko, Egypten, Grekland och andra länder runt Medelhavet och har från början förknippats med de spanska romerna och Spaniens sydliga delar, främst Andalusien. En sann smältdegelskultur med andra ord.

Men framför allt är flamenco en livsstil, ett sätt, ett språk att uttrycka och gestalta känslor på. Och för en dansare gäller det att översätta de musikaliska uttrycken. Genom sin dans, sin kroppshållning uttrycker dansaren sångens känslor och förstärker dem med sina ”rytminstrument”, de spikförsedda skorna.

– Men det är inte ett fastlagt teckenspråk, säger Joaquin Grilo i telefon från hemmet nära den spanska sydkusten. En speciell rörelse har inte en speciell betydelse. Det är helheten, inte de enskilda delarna, som skapar mening och betyder något. Och det centrala för all flamenco är friheten. Varje sångares, musikers och dansares sätt att själva välja hur de ska gestalta en känsla eller en stämning.

Eftersom flamencon är en livsstil är det inte heller något man kan lära sig, menar Joaquin Grilo.
– För mig finns det inget avgörande ögonblick när jag tänkte: ”Flamenco ska bli mitt liv. Det ska jag lära mig!” Jag är bara uppväxt med den. Den har alltid funnits där runt mig, så jag har den bara i mig.

Även om man nu inte kan lära sig flamenco, kan man se vad och hur andra gör – och ta efter.
– Jag har tagit få formella lektioner. Däremot har jag snappat upp vad andra gör, gått hem och gjort det på mitt sätt.

Joaquin-Grilo2

Och man kan visa andra hur man gör. Joaquin Grilo ger regelbundet workshops under sina många turnéer runt om i världen. En utveckling han ser är att många yngre dansare vill lägga in alltmer avancerade rörelser och turer i sina danser.
– Men jag går i motsatt riktning. Jag vill skala av och använda färre byggklossar. Men det handlar inte om förenkling. I stället vill jag fylla färre rörelser med mer innehåll. Jag vill förfina detaljerna och ge dem ett större djup. Less is more, eller som det heter på spanska, menos es más.

Joaquin Grilo gick från att vara relativt okänd till superstjärna när han ”upptäcktes” av den legendariske världsstjärnan Paco de Lucía, gitarristen med ena benet i traditionen och det andra i gränsöverskridande samarbeten, bland annat med jazzgitarristerna John McLaughlin och Al di Meola. I sju år ingick Joaquin Grilo i Paco de Lucías grupp.
– Vad kan jag säga? Han var en musikalisk förebild, min partner, min vän, min far! En man utan motstycke!

På egen hand har Joaquin också fortsatt att återkommande testa flamencons gränser, bland annat med jazzmusiker.
– Den största skillnaden mellan att arbeta med ”ren” flamenco och när den blandas upp med jazz är att man kan ta det lugnare med jazzmusiker. Visst, det är improvisationsmusik, men den följer ett periodiskt mönster och det finns tydliga ramar att luta sig mot. Ren flamenco däremot är helt oförutsägbar. Då måste jag vara modigare, ge mig ut på djupare vatten.

Att flamencon, som närmar sig andra musikaliska uttryck, till slut skulle vattnas ur och inte längre vara flamenco, tror inte Joaquin Grilo.
– Som sagt, mer än något annat är flamencon en känsla, ”una emoción”. Och så länge känslan finns, är det flamenco.

Text: Johan Scherwin
Foto: Angel Gonzalez

Nyhetsbrev

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbreven så får du information och erbjudanden från Göteborgs Konserthus direkt i din mailbox en till två gånger per månad.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev