Stäng
Meny

Tonsättarporträtt: Kate Bush – den oefterhärmliga

I en intervju i samband med genombrottet på slutet av 1970-talet fick Kate Bush frågan vad hon tyckte var det mest utmanande med att vara musiker. Hon svarade: ”Jag är inte musiker. Jag är författare.”

Uttalandet kan te sig märkligt, för är det något många förknippar Kate Bush med är det just hennes egensinniga tonspråk. När Symfonikerna ger en hyllningskonsert till denna viktiga visionär och artist är det just detta som står i fokus. Lättheten med vilken Kate Bush rör sig ut och in ur popkonventionen – melodierna som växlar mellan performance, keltisk folklore och klassisk brittisk hitlåt, är något av hennes kännemärke.

Men ur hennes perspektiv är svaret ändå logiskt. Tar man en närmare titt på hennes konstnärskap är det nämligen just detta hon ägnat sig åt under alla år: att berätta historier.

Fullfjädrad från början

Kate Bush växte upp i ett engelskt medelklasshem i London där musiken och konsten tidigt hade en viktig roll. Hennes far var läkare men spelade piano och skrev själv musik. Barndomens somrar tillbringades hos morföräldrarna på irländska västkusten. Kate Bushs bror John berättar i sin bok Inside the rainbow hur magisk denna värld tedde sig – den vilda Atlanten, morfaderns sagor om ”sidhe”, ett nyckfullt älvliknande väsen som huserade runt knuten, samt den ständigt närvarande musiken (varje kväll spelades och sjöngs det på gården) – gjorde ett oförglömligt intryck på syskonen Bush. Här fanns inget av den klassiska, engelska stränghet som kom med läkarfaderns släkt.

Kate Bush började redan som 11-åring skriva låtar vid pianot. Hon var en naturbegåvning och familjen förstod snart att hennes bana inte skulle bli den sedvanliga. Trots toppbetyg hoppade hon som 16-åring av skolan för att satsa helhjärtat på konsten. Hon började på en dans- och mimskola i södra London och skrev och spelade in musik på kvällarna. En ”fullfjädrad musiker och artist från början”, så har Dave Gilmour från Pink Floyd sedermera beskrivit henne. Han fick genom en demokassett upp ögonen för Kates låtskrivartalang och det var han som rekommenderade henne för skivbolaget EMI (som inte tvekade en sekund att kontraktera henne).

I januari 1978, gav Kate Bush ut sin första singel. Lotten föll – efter en långdragen kamp med skivbolaget – på hennes eget val Wuthering Heights. Inom loppet av en månad letade den sig rakt in på brittiska singellistans förstaplats. Musiksensationen var ett faktum. Kate Bush var 17 år.

Ett ikoniskt album

Kate Bushs mest kreativa årtionde var 80-talet. Efter succén med Wuthering Heights utgavs 1980 albumet Never Forever med klassiker som Breathing, Babooshka och Army Dreamers. Inför det tredje studioalbumet bestämde hon sig för att själv ta över produktionen tillsammans med sin partner Del Palmer. Hon ville markera att hon inte var någon popartist som spottade ur sig hits. The Breathing från 1983 blev aldrig någon publikfavorit men mycket av erfarenheten tog hon med sig in i det album som av många prisas som hennes viktigaste: Hounds of Love från 1985.

Hounds of Love fick en tidigare delad kritikerkår att fullt ut kapitulera för Kate Bushs låtskrivargeni. Den tekniska experimentlustan kombinerad med ett musikaliskt och inte minst lyriskt egensinne gav skivan snabbt ikonstatus. En av de stilbildande hitlåtarna på skivan är Cloudbusting. Över den fjäderlätta melodin och det snygga arret (hon har förvandlat cellostämman till en oförglömlig mantramaskin) löper berättelsen om en pojke och hans far och deras hemliga byggprojekt – en orgelliknande molnskingrarmaskin, loudbuster. Texten är baserad på Peter Reichs självbiografi A Book of Dreams om kärleken till fadern, den österrikiska psykoanalytikern Willhelm Reich.

Kate Bushs sång är skriven i jag-form. I den berömda videon har hon klätt ut sig till en ung Peter Reich, medan Donald Sutherland spelar fadern Wilhelm. Man kan tolka texten som en hyllning till lekfullheten men också som en sorgesång över en barndom vars skimmer blir allt starkare ju längre minnet av den sjunker undan i tiden.

I still dream of Orgonon, I wake up crying
You’re making rain and you’re just in reach
When you and sleep escape me

You’re like my yo-yo that glowed in the dark
What made it special
Made it dangerous
So I bury it and forget

But every time it rains you’re here in my head
Like the sun coming out
Ooh, I just know that something good is going to happen

Kate och litteraturen

Det litterära löper som en röd tråd genom hela Kate Bushs produktion. Många är de som vittnat om vilket intryck Wuthering Heights gjorde när den för första gången dök upp i etern. Den högt pitchade sopranrösten och den modulerande versen utmanade alla invanda förställningar om vad en poplåt kunde vara. Men mest anmärkningsvärt var kanske det faktum att låten parafraserade en av Englands nationalklenoder, Emelie Brontës berömda bok med samma titel.

När Kate Bush i en intervju säger att hon är författare, writer, så avser hon det förmodligen i en vidare mening. Ja, hennes låttexter dignar av litterära referenser, de är ofta i sig själva små berättelser med start, mitt och slut. Ta Babooshka som exempel, om en hemmafru som söker spänning i sitt förhållande genom ett alias. En snygg novell med avslutande twist.
Men det finns också ett musikaliskt berättande hos Kate Bush. Det är när låttexten Babooshka krockar med den operettlika versen för att sedan brista ut i den trallvänliga, bombastiska refrängen som den verkliga berättelsen kommer till liv. Poesin och originaliteten ligger just där, i mötet och kontrasterna.

Inspirationen tycks hon finna i det uppdiktade, andras fantasivärldar som hon bearbetar och gör om till något unikt och eget – om det så rör sig om lån från klassiska verk som James Joyces Ulysses eller tematik från keltiska myter. På så sätt tar hon avstånd från blues- och rocktraditionen där man företrädesvis ger röst åt sina egna upplevelser. Kate Bush vänder sig i stället till den värld hon växt upp i – till de brittiska öarnas rika skatt av berättelser och sagor – för att gestalta sitt inre liv.

Kvinnan och myten

I och med succén med Hounds of Love hade både kritikerkår och skivbolag överbevisats om att Kate Bush var en artist i sin egen rätt. Och sedan dess har hon kommit och gått som hon behagar. Efter The Sensual World från 1989 ägnade hon sig åt enstaka musik- och filmexperiment innan hon 1993 drog sig undan för att bilda familj. Hon försvann då i tolv år helt från rampljuset. Inte förrän 2005 var hon tillbaka med albumet Aerial vilket följdes upp av albumet 50 Words for Snow år 2011.

I Storbritannien har Kate Bush sedan storhetstiden på 1980-talet uppnått kultstatus. Hennes egensinniga låtar, texter och videor samt hennes tydliga gränsdragning mellan privat och offentligt, har befäst bilden av henne som en konstnär som går sin egen väg. Hennes tidiga beslut att ta kontroll över sin kreativa process är något som gjort henne till en förebild bland otaliga efterföljande artister och låtskrivare. Tveklöst har hennes konstnärliga gärning varit med att bidra till 1990- och 2000-talens boom av kvinnliga singer/songwriters.

Ett ord som ofta dyker upp när artister refererar till Kate Bushs musik är trösterik. Även om hennes sånger kan ha ett skrämmande anslag – många av dem rör sig i gränslandet mellan det vakna och drömda – pulserar hennes musik alltid av ett slags framåtrörelse. Ett driv, en livsvilja.

I vintertider när molntäcket ligger tjockt över våra huvuden, är det skönt att veta att solen väntar dold där någonstans och att något bra till slut kommer att hända.
Kate har ju lovat det.

Text: Edith Söderström

Den 23-24 mars 2018 hyllar Symfonikerna Kate Bush tillsammans med sångerskorna Jennie Abrahamsson och Malin Dahlström med musiker.

Nyhetsbrev

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbreven så får du information och erbjudanden från Göteborgs Konserthus direkt i din mailbox en till två gånger per månad.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev