Jag växte upp i en liten stad i USA. Människor flyttar inte därifrån så ofta. Men genom att spela musik fick jag resa, jag fick se andra länder. Jag fick nya perspektiv på vad som var möjligt! Och så såg jag en bild där en musiker vandrade på gatstenarna i Prag med basen på ryggen. Den var så cool och estetisk. Det där vill jag också göra, tänkte jag.
Som kontrabasist lär du dig att ha en stöttande roll. Du kan guida dit en fras är på väg. Men idealet för mig är att vara i kontakt med allt som sker i orkestern. Man kan få kontrabasen att låta på väldigt många sätt. Jag kan göra behagliga ljud, konstiga ljud, klanger med olika frekvenser, och efterklang som nästan inga andra kan. Jag kan nästan ”skaka om” rummet. Du kan till och med känna ljudet.
Musiken kan erbjuda en plats för eftertanke. Du får stanna upp och ta in ögonblicket. Det är ett universellt språk. Vi musiker kan alla läsa och spela samma sak. Nästan alla berömda kompositörer har levt svåra liv. Det påminner mig om att ingen är perfekt. Och det betyder inte nödvändigtvis att musiken blir tung. Den blir bara djupare. Som ett sökande efter något. Det ger den mer mening.
Taylor Abbitt
Kontrabas, Göteborgs Symfoniker
