I september 1892 anlände Antonín Dvorák till USA efter en nio dagar lång resa över havet från Bremerhaven till New York. Det året genomsyrades av 400-årsfirandet av Columbus ankomst till Amerika, men också av frågor rörande vad som hänt under de år som passerat.
Dvorák hade fått anställning vid New Yorks konservatorium. Hans uppgift var dock inte att sprida europeisk musik. Enligt kontraktet skulle han tvärtom hjälpa amerikanarna att frigöra sig från det europeiska arvet och hitta en egen nationell musikalisk identitet – på samma sätt som han själv gjort med den tjeckiska folkmusiken. Deras förväntningar var skyhöga. Hans lön likaså.
Men vägen dit var lång. Dvorák föddes 1841 i Nelahozeves norr om Prag. Tidigt visade han prov på musikalisk begåvning. Han började spela violin vid lokala danser och i kyrkan. I 12-årsåldern flyttade han till Zlonice för att studera harmonilära, piano och orgel. En lärare övertalade till slut Dvoráks far (som var gästgivare och slaktare) att låta honom läsa vidare i Prag. Där levde Dvorák under enkla omständigheter. Han hade sällan råd med konsertbiljetter eller ens papper att skriva på. Inte heller med något piano. Han drygade ut kassan som violast i en orkester och med att ge privatlektioner.
Han förblev produktiv och började experimentera med symfoniformatet. De första verken fick dock inga offentliga premiärer. Hans tredje stråkkvartett från 1869 hade urpremiär först hundra år senare. Operan Alfred från 1870 framfördes inte förrän 1938.
Dvorák vände istället blicken utomlands. Han började skicka kompositioner till olika tävlingar i Tyskland och Österrike. Och han skickade in många: 15 stycken, inklusive två symfonier, några ouvertyrer och en sångcykel. 33 år gammal – och fortfarande okänd utanför Prag – vann han 1874 sitt första pris. Året efter tilldelades han ett stipendium. Då satt Brahms med i juryn.
Efter att ha vunnit en tredje gång 1877 satte Brahms honom i kontakt med en förläggare. Tack vare denna kontakt trycktes bland annat hans Slaviska danser för två pianon för vilket han blev världsberömd. 1884 gjorde han sitt första av tio besök i England. Tack vare dessa resor blev Dvorák också duktig på att tala engelska.
När Dvorák bjöds in till USA betraktades han redan som en av Europas främsta tonsättare. Hans modell att föra in element från tjeckisk folkmusik i en klassisk konstmusik inspirerad av Wagner var ett framgångsrecept. Detta recept ville amerikanarna nu lägga beslag på.
Dvoráks åsikt var att den amerikanska musiken måste grundas på den afroamerikanska befolkningens sånger och melodier. Hans elever var dock inte lika övertygade. Dvorák började samla in spirituals och plantagesånger.
Dvorák med familj och vänner i USA 1893.
Tiden i USA blev en mycket produktiv tid. Han skrev Te Deum för jubileet av Columbus ankomst och kantaten The American Flag. 1893 påbörjade han sin nionde symfoni som följdes av hans amerikanska stråkkvartett, amerikanska svit och cellokonsert. Liksom i hans tidigare musik, undvek Dvorák att ordagrant citera den folkmusik han inspirerats av. Han imiterade snarare dess känsla och uttryck.
Den nionde symfonin var en riktig braksuccé. Publiken skanderade hans namn. Andra satsen följdes av jubel. Melodin upplevdes så bekant att många trodde att den kom från en riktig spiritual.
Det sista verket Dvorák skrev i USA var den berömda cellokonsert som i dag tillhör instrumentets standardrepertoar. Till en början hade han varit tveksam rörande cellon som soloinstrument. Cellokonserten klingar däremot inte lika ”amerikansk” som andra verk från denna tid. Snarare verkar den peka tillbaka mot det hemland han nu börjat sakna.
Konserten hade premiär i London 1896 efter att Dvorák lämnat USA. Det är ett sådant verk man känner igen direkt på de första tonerna. Ett kort och livligt tema i moll balanseras upp av ett långsamt och längtande sidotema. Det är lyriskt och samtidigt livligt – Dvorák när han är som bäst helt enkelt.
Tillbaka i Prag var Dvorák en förmögen man. Han köpte ett hus som han döpte till Villa America. Miljöombytet hade haft en gynnsam effekt på hans komponerande. Han konstaterade att han aldrig skulle ha skrivit något av dessa verk om han inte besökt Amerika. Ingen av hans elever skulle dock lyckas lika bra med att skriva amerikansk musik. Tonsättare som Edward MacDowell och Horatio Parker fortsatte att skriva i tysk tradition. Först några decennier senare skulle drömmen om ett eget amerikanskt idiom bli verklighet med namn som Charles Ives, Aaron Copland, Roy Harris och George Gershwin.
Tillbaka i Europa fortsatte Dvorák komponera framför allt opera, kammarmusik och tondikter. Vid hemkomsten återupptog han arbetet vid Pragkonservatoriet. År 1900 dirigerade han sin sista konsert med den tjeckiska filharmonin. Året efter blev han rektor för konservatoriet. Hans 60-årsdag samma år firades som nationell högtid och sex av hans operor samt ett oratorium framfördes. Hans mest berömda verk från denna tid är operan Rusalka, med den omtyckta Sången till månen, som hade premiär 1901.
25 mars 1904 tvingades Dvorák lämna repetitionerna av operan Armida på grund av sjukdom. I april hölls den första tjeckiska musikfestivalen där nästan enbart musik av Dvorák framfördes. Själv var han för sjuk för att delta. I maj avled han 62 år gammal som nationalikon. Han ligger begravd på Vyšehrad-kyrkogården i centrala Prag.
Text Carl Magnus Juliusson
