Under större delen av min karriär har jag fokuserat på nutida klassisk musik, arbetat med kompositörer på nya projekt och utforskat 1900-talets verk. En av mina favoritroller är Alban Bergs Lulu.
För mig är hon inte någon femme fatale, förförerska eller ens det offer som hon alltför ofta spelas som. Hon är en oändligt fascinerande, utsökt motsägelsefull kvinna som må kämpa mot etiketter, men som alltid är sig själv trogen. Oavsett om hon är klädd i högklackat och en sexig, röd klänning eller i träningskläder är hon bekväm med sig själv, ända till operans slut då hon efter att ha tvingats in i prostitution iscensätter sitt eget mord för att undkomma ett öde som hon inte kan förlika sig med.
Hon är en enormt kraftfull kvinna. Att låta henne bli del av mitt liv påverkade mig mycket.
Att fylla 40 var smärtsamt för mig. Jag hade tankar om mitt värde och min plats som artist – kanske inte bara på scen – som hängde ihop med min ålder. Jag började undvika min spegelbild. Jag ville hålla min ålder hemlig. Jag gjorde av med alldeles för mycket pengar på värdelösa ansiktskrämer.
Det hade delvis att göra med min hållbarhetstid som sångerska. Många av oss känner att vi har ett bäst-före-datum stämplat i pannan. Efter 50 förlorar röster – särskilt de högre, ljusare – elasticitet, flexibilitet och tonal skönhet. Jag kände tidspressen.
Men Lulu hjälpte mig att bli äldre. Jag sjöng henne vid 41 års ålder. Hon fick mig att inse att jag aldrig skulle ha varit redo att sjunga henne förrän vid precis den åldern – åren jag investerat, min erfarenhet och de 10 000 till 20 000 övningstimmarna gav utdelning. Jag behövde all den tiden. Och eftersom Lulu är så hemma i sig själv uppmuntrade hon mig att bli likadan. Vid spelperiodens slut, när jag överlevt förvandlingen till henne, behöll jag de egenskaperna och kände ett annat slags självförtroende.
När jag närmade mig 40 hade jag också börjat dirigera, och gjorde debut på Théâtre du Châtelet i Paris med Stravinskys kammaropera Räven och Ligetis Den stora makabern (som jag sjöng och dirigerade). Det var en överväldigande upplevelse som gjorde mig ödmjuk och gav mig insikten att en dirigent både är en tjänare och en ledare som för det mesta bara försöker hålla sig ur vägen.
Erbjudanden om att dirigera och sjunga med stora orkestrar började komma. 2012 bad Simon Rattle mig att framföra William Waltons Façade med honom och delar av Berlins filharmoniker, samt att dela dirigentens och berättarens uppgifter med honom.
Naturligtvis är det bara kvinnor som är sopraner. Med dirigentarbetet kom jag in på ett mansdominerat område. Jag tänkte dock inte på det på det sättet – det vara bara något jag behövde utforska som musiker. Men med tiden märkte jag att epitetet ”kvinnlig” nu lades till ”dirigent”, vilket det aldrig gjorts till ”sångare”.
När Façade uppfördes klädde jag mig i enlighet med styckets teatraliska karaktär – i en ärmlös aftonklänning. En vän kommenterade mina uttrycksfulla armar och det slog mig att det var en av mina styrkor som dirigent. När jag debuterade på Châtelet hade jag kostym på mig; många kvinnliga dirigenter bär könsneutrala kläder eller något som liknar en herrkostym. Jag trodde att byxor och kavaj var del av den ”rollkostym” jag måste bära. Att täcka armarna med en kavaj må tjäna konventionen – dock inte musiken, och jag klär mig aldrig i kostym annars! Ända sedan dess bär jag ärmlösa klänningar när jag dirigerar. Det är något jag kan röra mig i som varken distraherar mig eller orkestern – och det passar musiken på programmet. Jag sätter inte upp håret heller, för det gör jag aldrig om jag inte har en dålig hårdag. Jag har inte fått något annat än positiv kritik på detta från orkestrar och publik. Ingen har haft problem med att jag inte är sobert klädd i mörk kostym. Kritiker kommenterar dock alltid min klädsel, vilket de inte ofta gör med manliga dirigenter.
Den allmänna debatten om jämlikhetsfrågor är så laddad. Snårig. Jag tvekar till och med här och börjar censurera mig själv. Vasilij Petrenko, chefdirigent för Oslofilharmonin och Royal Liverpool Philharmonic Orchestra, och Bruno Mantovani, chef för Paris-konservatoriet, har satt ribban högt för den som vill komma in på topp-10-listan över töntiga kommentarer om kvinnliga dirigenter; till och med min egen lärare, Jorma Panula, fällde nedvärderande kommentarer i tv en eller ett par dagar innan jag skulle dirigera på Concertgebouw i Amsterdam. Trots att hans kommentarer inte var personliga kände jag mig mycket sårad. Kring Stravinsky, Schönberg och Ligeti hade vi haft ett intensivt samarbete, och här kom han och baserade sin kritik av musikerskap och skicklighet på kön och menade att kvinnor bara borde dirigera ”kvinnomusik”, som Debussy och Fauré. ”Det är inte något problem”, sa han, ”om kvinnliga dirigenter väljer mer feminin musik. Inte Bruckner eller Stravinsky, men Debussy är okej. Det är helt enkelt en fråga om biologi.”
Jag undrar om han ångrar vad han sa. Vi talade om det dagen efter, men han tog inte tillbaka det, trots att han måste ha förstått att det sårat mig och många andra – både män och kvinnor – djupt. Några vänner föreslog att det kanske var ett ”trick” – att han sa det för att sporra kvinnliga dirigenter som han undervisat. Vem vet? Önsketänkande, förmodligen.
När jag fått frågor om detta i intervjuer har jag brukat avfärda dem. Men med tiden har jag förstått att det är viktigt. Tidigare i år, på väg till en konsert, läste jag i New York Times att två friklättrare i Yosemite äntligen nått toppen av Dawn Wall. ”Jag hoppas att vår bedrift inspirerar folk att hitta sitt eget Dawn Wall”, sa den ena. Den kvällen gick jag ut på scen fylld av energi från citatet och jag har burit det med mig ända sedan dess: att dirigera har blivit mitt eget icke så hemliga Dawn Wall.
Dirigering är ett av de få, sista områden där vi lider brist på kvinnor. För mig är dock frågan mycket mer komplicerad än att ropa ”Vi behöver fler kvinnliga dirigenter!” Det handlar om musikerskap, psykologi och teknisk färdighet som kombineras i en ovanlig sorts svårgripbart ledarskap. Det är varken manligt eller kvinnligt. Konventionen har hållit området mansdominerat. Konventionen och, givetvis, lite vardagssexism – för innan en kvinna får ställa sig på pulten måste hon bli antagen till en dirigentkurs på universitetet och innan dess måste hon se banan som ett rimligt alternativ, vilket jag inte gjorde som barn. En väns unga dotter såg mig dirigera på tv häromdagen och sa: ”Mamma, jag visste inte att kvinnor fick vara dirigenter.”
Av Barbara Hannigan
Foto Musacchio och Ianniello & Elmer de Haas
Artikel från konsertmagasinet Podiet
Denna artikel publicerades ursprungligen i The Guardian.
