Från Podiet nr 4 2022-2023 Klara Zimmergren: "Hur jag överlevde Händels Messias med Tutti Frutti"

”Vad skall vi ha för musik, ska vi ta något klassiskt?” Min kompis scrollar Spotify i telefonen. Vi skall just dra igång matlagningen inför en helkväll tillsammans och prata om allt som hänt sedan sist. Jag tar ett bestämt kliv mot henne och sliter telefonen ur händerna på henne. ”Nej inte klassiskt, jag blir nervös av det.”

”Jag trodde man blev lugn av den typen av musik”, säger hon medan hon börjar plocka upp varorna.
Mina fingrar scrollar snabbt fram en färdigdesignad lista som heter någonting i stil med fridayeveningpreparingdinnerwithfriends. Det verkar funka för jag hör henne nynna med.
Min relation till klassisk musik är komplicerad. Det är inte det att jag inte kan uppskatta den, men skall den serveras får den helst inte pågå mer än några minuter, annars kommer panikkänslan över att den kanske aldrig kommer att ta slut.

Jag har tillbringat åtskilliga timmar under min barndom väntandes på att någon annan skall bli klar med sitt musikutövande, väntat på att få en syl i vädret, eller åtminstone få komma hem till mitt rum och mina leksaker igen.
Min pappa var körledare, organist och under en tid dirigent vid Norrköpings symfoniorkester. Han jobbade mycket, och ville jag träffa honom så fick jag hänga med till jobbet, eller om man vänder på det, ville han se sina barn så fick han ta oss med till jobbet på helgerna.
Jag tror jag skulle kunna få medalj i att hitta på vad man kan göra under tiden en konsert framförs. Titta upp i taket i kyrkan var ett av tidsfördriven, jag namngav och gjorde karaktärer av alla änglar i takmålningen för att sedan förhöra mig själv.

Ett annat minne var när jag var med på både genrepet och därefter också själva framförandet av Händels Messias. Vi snackar alltså över fyra timmar Händel. Tillsammans med en tuttifruttiask. Så långsamt jag kunde åt jag upp alla tabletterna, sedan rev jag asken i små bitar, för att till sist pussla ihop bitarna så att den nästan såg intakt ut. Och då var det ändå ett tag kvar innan Hallelujakören drogs igång och jag visste att det snart var dags för hemgång.
När pappa repade med symfoniorkestern kunde jag gå längs alla stolsraderna från längst fram till längst bak och räkna stolsnumren för mig själv, ända tills pappa till slut skulle lägga ner taktpinnen och säga: ”Strålande alla, tack för idag”. Då kom höjdpunkten, att få komma med backstage. Gå runt en stund i den uppsluppna ”bra jobbat idag-stämningen” med kaffedoft och varma leenden, se det nästan ömsinta nedbäddandet av fiolerna i sina lådor, och kanske om jag hade tur få bli hissad upp mot taket av någon övertaggad oboe-
gubbe, innan det var dags att åka hem.

Jag blev inte musiker. Det gjordes ett par försök med både fiol och piano men jag ville hellre skådespela eller prata i radio.
Och jag tror inte att anledningen till att pappa utsatte mig för denna leda var att barn ”minsann mår bra av att ha tråkigt.” Jag tror han visste något om att barn behöver vara i musik. Att det kan vara nyttigt att förstå själva bygget. Begripa att först har ett långt partitur skrivits av någon för längesedan, därefter har åtskilliga svettiga timmar passerat i olika övningsrum, för att sedan tillsammans i en stor grupp komma fram till ögonblicket då allt ska räknas in med en taktpinne.
Någon kanske undrar om jag tagit med mig min son till mina jobb?
Jajamensan. Om än i rimliga doser.

Min syster är kyrkomusiker och därför har sonen också fått följa med oss till kyrkan. Men där i kyrkbänken förvandlades min väska till en skattkista. Under körverken portionerade jag ut små hemligheter till honom. En liten byggsats, ett ritblock, en ny bil, min finaste penna, några små figurer och självklart en tablettask. Sedan satt vi där, han och jag, och ritade och viskade tyst till musiken. Och om jag någon dag tar fram en Spotifylista med de mest kända klassiska styckena, så vet jag att även om ambivalenta känslor kommer, så kan både han, och jag i alla fall nynna med.

 

Text: Klara Zimmergren