Göteborgs Symfoniker

Från Podiet nr 4 2021-2022 Jazz: Melissa Aldana

Hon är en mångfaldigt prisbelönad chilensk tenorsaxofonist som ständigt tar nya steg. Till Göteborgs Konserthus kommer Melissa Aldana med sin kvartett den 25 april 2022.

Då är hon på sluttampen av den USA- och Europaturné hon inledde i början av februari. Det är den första ”riktiga” turnén på mer än två år som hon gör med gitarristen Lage Lund, basisten Pablo Menares och trumslagaren Kuse Abadey.

Melissa Aldana tittar in i kameran. Hon håller i sin saxofon.

– Covid har naturligtvis varit och är en prövning, säger hon på telefon från bostaden i Brooklyn, New York där hon bott de senaste dryga tio åren. Och ja, jag har haft långt färre jobb än vanligt, men jag ska inte klaga, jag har klarat mig bra, varit med på flera skivinspelningar och börjat undervisa. Det har hållit mig vid liv rent ekonomiskt.

Den påtvingade pandemipausen har också räckt till för att på egen hand renovera hemmet och reflektera över vad hon verkligen tycker är viktigt i livet.
– Vänner och familj, säger hon utan minsta tvekan. New York är hemma för mig sedan jag lämnade Boston och Berklee College of Music. Här har jag mina sociala kontakter och basen för mitt arbete. Jag har visserligen inte kunnat resa till Chile på ett par år och träffa släkten, men jag känner mig ändå närmre dem än tidigare. Och jag är och förblir chilenare. Det kan inget ändra på.

Melissa Aldana, klädd i svart, lutar huvudet mot en knuten näve.

Musikaliskt har hon också tagit ett par nya steg. Hon har gått från olika små skivbolag till att debutera med albumet 12 Stars på en av jazzens mest legendariska etiketter, Blue Note.
– Det ger naturligtvis min karriär en knuff framåt. Blue Note har resurser nog att sluta bra avtal och göra skillnad när det gäller marknadsföring. Men framför allt är det en stor ära att få spela in på samma bolag som så många av jazzens giganter, musiker som varit mina förebilder genom åren. Att få ingå i samma skara som dem, det är verkligen stort!

Talesättet att äpplet inte faller långt från trädet är tveklöst sant i Melissa Aldanas fall. Hennes pappa, den välrenommerade saxofonisten och läraren Marcos Aldana, introducerade henne för jazzen när hon var sex år. Han i sin tur hade lärt sig spela saxofon av sin far, Melissas farfar Enrique. En obruten linje således.

En lika obruten om än något böjligare linje visar hon på i sin egen musik. Från att först ha varit inspirerad av Charlie Parkers snabbfotade rusningar i ackordkorridorerna ”konverterade” hon några år senare för att i stället ”följa” Sonny Rollins.
– Den frihet han demonstrerade i samspelet och kommunikationen mellan musikerna, och inte minst möjligheten att uttrycka sig själv, det var avgörande för mig.

Melissa Aldana sitter på en trappa med sin saxofon i händerna.

Och just detta att uttrycka sig själv fullt ut är något hon tagit alltmer fasta på. Om inspirationskällorna tidigare varit rent musikaliska, har hon vänt blicken åt ett annat håll de senaste åren, mot latinamerikanska konstnärer i allmänhet och den mexikanska konstnären Frida Kahlo i synnerhet.

Det är kanske därför inget att förvåna sig över att Melissa Aldana hellre ringar in sin nya musik med ord som emotionell och ärlig snarare än i rent musikaliska termer som blues, standarder eller friform. Washington Post å sin sida talar om ”a new sense of possibility and direction in jazz”.
– Frida Kahlo tog fullt ansvar för hur hon upplevde och såg på världen. Utifrån det skapade hon kompromisslöst sin konst för alla att ta del av. Det är dit jag vill komma. Det är dit jag strävar varje gång jag står på scen.

 

Text: Johan Scherwin