Göteborgs Symfoniker

Från Podiet nr 4 2021-2022 Marin Alsop på efterlängtat besök

Marin Alsop lägger mycket tanke bakom varje program hon dirigerar. Ett bra program ska ha ett budskap, kanske till och med en sensmoral, men samtidigt bjuda på variation för örat. Dessutom tar hon gärna alla tillfällen att bjuda på samtidsmusik. Hittills har hon uruppfört över 180 verk och har således en bred palett att välja från.

I Göteborg i maj 2022 kommer hon att öppna med James MacMillans The Confession of Isobel Gowdie från 1990. Ett verk som helt utan ord, bara med orkesterns klanger, berättar om 1600-talets masshysteri kring häxprocesserna, och särskilt händelserna 1662 i skotska orten Nairn. ”En bön för en mördad kvinna”, sammanfattar MacMillan sitt verk. Detta följer Alsop upp med en annan historia om mäns grymhet mot kvinnor: Bartóks enaktsopera Riddar Blåskäggs borg.

Marin Alsop i vit blus sitter mot en gul vägg och skrattar.

Alsops fokus är alltid kommunikationen med publiken, både stammisarna och dem som ännu inte hittat till konserthusen. Liksom hennes mentor Leonard Bernstein vågar hon ta ställning och låta musiken vara ett verktyg i samhällsdebatten. I alla orkestrar och festivaler hon haft en titel har hon lyckats flerfaldiga besöksantalet och engagemanget genom att jobba stenhårt på att krossa glasväggen mellan podiet och salongen. Hon lånar inte bara ut sin egen medieperson för att skina över orkestrarna hon dirigerar, hon låter också musikerna träda fram och bli bekanta personligheter i staden. Repetitioners dörrar öppnas, processer synliggörs och genom teman – som det i Göteborg – skapas det ringar på vattnet. Från konsertögonblicket ut på gatorna. Vilka tankar väcks hos dig den 6 och 7 maj? Skriv till oss och berätta!

När hela världen sjunger underbarnets lov är Marin Alsops karriär en studie i enträgenhet. Förvisso kom hon sju år gammal in på Juilliard Pre-College som violinist, men det är dirigentyrket hon har haft som mål från den dagen 1965 då hon nio år gammal såg Leonard Bernstein dirigera.
– Bernstein hoppade runt och hade kul, vände sig om och pratade med publiken. Det kändes som att han pratade direkt med mig, och jag tänkte, om jag blir dirigent så kan jag ha lika roligt.

Porträtt av Marin Alsop, i halvfigur, mot en stenvägg.

Men hur blir man dirigent, rent praktiskt alltså? En instrumentalist kan spendera timmar med sitt instrument varje dag och öva utan att instrumentet vill ha OB-tillägg. För en dirigent är orkestern instrumentet, och man behöver orkestertid för att bli bra. I sin strävan efter att ha roligt på podiet startade Alsop en stråkensemble med enbart swing på repertoaren, String Fever, som hon ledde från violinen. Ensemblen spelade en dag på ett bröllop som den japanske affärsmannen Tomio Taki ord-
nade. Alsop visste att han hjälpt talanger inom modeindustrin som Donna Karan, och gick helt sonika till honom och frågade om han ville bekosta en orkester så hon kunde bli dirigent. Det ville han.

– Jag lärde mig allt om dirigering av mina vänner i orkestern som fick namnet Concordia, både tekniskt och kommunikativt. Direkt feedback från orkestermusiker är sällsynt att få. Här fick jag det regelbundet i 20 år, har Marin Alsop berättat.

Även om hon studerat privat för flera framstående dirigenter visste hon att hon behövde en formell dirigentutbildning för att komma vidare i karriären. Fyra gånger sökte hon till den berömda sommarkursen i Tanglewood som Bernstein var lärare på. Först på femte försöket kom hon in, 33 år gammal, och hon slog juryn med häpnad.

Det är inte många år sedan som branschen fortfarande delade upp dirigenter i de två grupperna ”kvinnliga dirigenter” och ”dirigenter”. Och i denna tid hade Alsop redan hunnit vara chefdirigent för flertalet orkestrar. Mest känd kanske för titeln hos orkestern i Bournemouth 2002-2008 och hos en av de stora amerikanska symfoniorkestrarna: Baltimore 2005-2021.

Marin Alsop dirigerar från pulten.

Så sent som 2013 blev hon den första kvinnan att dirigera Last Night of the Proms. Under sitt tal på podiet sa hon att hon inte kan förstå att det 2013 fortfarande finns ett första något kvar för en kvinna att göra i världen, och med sin sedvanliga humor och självdistans viftade hon med en rosa ballong som någon knutit fast på dirigentpulten. ”It’s a girl” stod det på ballongen.
Även om Alsop samlat på sig många ”första kvinnan att”-bedrifter och upplevt att hon gjort saker som ingen kvinna någonsin tidigare gjort, är det först på senare år hon kommit i kontakt med föregångare. Hon sörjer till exempel att hon inte i sin ungdom känt till Sylvia Caduff, student till Karajan och assistent till Bernstein, som via dirigentuppdrag hos Berlinfilharmonikerna med start 1978 blev den första kvinnan att bli chefdirigent i Tyskland (i Solingens stadsorkester). Caduff, som i sin tur berättat för Alsop att hon bara var den sjunde kvinnan att dirigera Berlinfilharmonikerna. Först var Mary Wurm redan 1887, men kanske räknar man Eva Brunelli som 1923 var först ut att dirigera en fullängdskonsert där. En liknande lista finns för varje land man tittar på.

Så när Tomio Taki en dag sa till Alsop ”vi lyckades med vårt mål att göra dig till dirigent, men alla andra kvinnor med samma dröm därute, vad ska vi göra för dem?” föddes idén om att skapa det som blev the Taki Alsop Conducting Fellowship. Sedan 2002 tar man efter hård uttagning in de bästa, redan professionellt aktiva, kvinnorna i världen och erbjuder dem mentorskap och gemenskap med såväl varandra som med historiska föregångare. Tanken är också att skapa ett forum att våga göra fel i utan att det påverkar hela ens karriär.
– Man måste få prova, och begå misstag för att lyckas, säger Alsop och tillägger att resten av branschen sällan ger mer än en chans. 30 dirigenter har hittills varit med i programmet, 19 av dem är redan chefdirigenter, och i år har för första gången en svensk dirigent blivit utvald: Marie Rosenmir.

Ansiktsporträtt av Marie Rosenmir.

Marie Rosenmir.

 

Text: Magdalena Fronczak
Foto: Adriane White & Grant Leighton