Annat var det på 1920-talet när han som ung kubist gjorde krogarna i Paris osäkra med kamrater som Nils Dardel, tonsättaren Gösta Nystroem och den mexikanske målaren Diego Rivera (Frida Kahlos livskamrat). Han fann så småningom sin väg i ”den nya sakligheten” (musikalisk motsvarighet: Paul Hindemith) som kännetecknades av enkelhet och klassicistisk måttfullhet, med ett inslag av naivism.
1923 deltog Otte Sköld med tio målningar på Göteborgsutställningen och 1936 gjorde han dekoren till Mozarts Enleveringen ur Seraljen på Stora teatern. När Konserthuset var färdigbyggt utlystes i juli 1935 en tävling om utsmyckningen av Götaplatsfoajéns kortväggar ”al fresco” eller i textil. Otte Sköld vann förstapris med Folkvisan och Sven X:et Erixson andrapris med Melodier vid torget.
Otte Sköld med ett murprov med Toni Piovesana. Göteborg juni 1937.
Otte Sköld arbetade först med kartonger och freskprov i Stockholm. Våren 1937 var kalkeringen av de målade kartongerna klar så att man med det genomskinliga kalkerpappret kunde ritsa in teckningen i den våta putsen. Medan Sven Erixsons gobeläng snabbt blev populär fick Otte Skölds fresk ett mer svalt mottagande. 1957, ett år före sin död, återsåg han fresken: ”Gick upp till konserthuset likt förbrytaren som återkommer till ogärningsplatsen. Min enkla fresk såg icke så illa ut. Det är även i måleriet bättre med understatement… Min fresks främsta förtjänst är alltjämt uppriktighet och troskyldighet, som jag faktiskt inte längre skulle kunna prestera…”Konserthusets arkitekt Nils Einar Eriksson var nöjd med konstverket: ”En djärv bravursak tröttnar man på i längden – en ”flott” sak i Konserthuset skulle gjort mig olycklig – men denna fresk tål vid att ses länge.”
Text Stefan Nävermyr
Foto TT-bild & Anna Hult
