Göteborgs Symfoniker

Från Podiet nr 4 2021-2022 Mitt instrument: Dick Gustavsson

Dick Gustavsson har farit land och rike runt med sitt valthorn och spelat med många orkestrar, också utomlands. Men hemmahamnen har alltid varit Göteborgs Symfoniker. När han inte spelar lagar han mat, stickar och tar hand om sina djur.

Det är lantligt, vägen går i kringelikrokar över landskapet. Väl framme ligger ett hönshus precis innanför staketet där en tupp och några hönor struttar omkring.
Vi får ett grandiost välkomnande; Lilibet är bassethounden som bär Elizabeth II:s smeknamn, hon har precis lämnat valpstadiet. Ansgar är stor och svart men vill verka farligast, medan den äldste är minst och heter Caesar.
– Caesar är egentligen min mammas, en Australian terrier, vi tog hand om honom när hon inte kunde längre, försöker Dick Gustavsson berätta, men blir snabbt överröstad av hundarna som skäller för allt vad tygen håller.

Det här är ett spel för gallerierna, för ganska snart ska de visa sina sanna jag.
Inne i huset i Floda finns det många djur, människorna Dick Gustavsson och maken Jocke Torndahl är i klar minoritet. Bakom soffan smyger Majken, en av fyra katter. De andra håller sig nogsamt undan.

Man ser Dick med sitt horn under armen genom hans fönster.
Ett Steinwaypiano står inne i vardagsrummet med två horn liggande som jättelika smycken på locket till pianots klanglåda. Dick Gustavsson pekar på det ena i mässing.
– Det är ett Alexander modell 107, orkesterns men utrangerat. Det andra silverfärgade är en mellofon, ett mellanting mellan althorn och valthorn. Det köpte jag på ebay på kul för några år sedan, jag tror att det kommer från Indien.

Dick Gustavsson har varit en del av Symfonikernas hornsektion i 35 år.
– Jag hade just fyllt 20 år när jag fick tjänsten. När Volvo gick in som sponsor och antalet tjänster i orkestern blev fler fick jag andrahornsplatsen.

Sitt allra första instrument, ett Alexander modell 103, köpte han som 17-åring men det har han inte längre kvar. 2011, när han och kollegorna i orkestern skulle spela Robert Schumanns Konsert för fyra horn och orkester med Göteborgs Symfoniker under Gustavo Dudamel, bestämde han sig för att köpa ett nytt. Av märket Alexander modell 103.
På loggan för instrumentverkstaden Gebr. Alexander, står det 1782. Detta år etablerade förfadern Franz Ambros Alexander sin lilla verkstad för musikinstrument i Mainz och godkändes som medlem i instrumentmakarskrået. I dag har den sjunde generationen i familjen fortfarande detta yrke. Det tar runt 80 arbetstimmar att färdigställa ett valthorn.


Ett nytt instrument kanske kan behövas i Schumanns 20 minuter långa, i delar piggt och vindlande, friskt och levnadsglada stycke. För en utomstående låter det minst sagt utmanande för hornisterna.
– Det är krävande, särskilt för första och andra horn. Att spela valthorn är som att hålla på med skidskytte. Man spelar och spelar och sen kommer en hög ton, då får man lägga sig ner och sikta och hålla nerverna i schack. När du ska in på en hög ton, så måste du höra den innan och sen våga hoppa.

På frågan om vilket hornstycke han skulle ta med sig på en öde ö, svarar han snabbt:
– Mozarts hornkonsert eller ett häfte med alla fyra hornkonserterna. Musiken är genialisk i all sin enkelhet, man hittar hela tiden nya uttryck och sätt att tolka den.


Undervisning har varit en stor del i Dick Gustavssons gärning. Under 15 år var han adjungerad professor i valthorn på Ackis i Stockholm.
– När jag började undervisa var jag 30 och ibland var studenterna äldre än jag. Eftersom jag spelat piano så mycket kunde jag själv ackompanjera dem, det var en klar fördel. Men när jag var 45 kändes det för slitigt att resa till Stockholm och samtidigt jobba i Göteborgs Symfoniker.

Fem år gammal började han med piano och kom som tonåring in som pianist på musikgymnasiet St Petri i Malmö. Då hade han hunnit spela valthorn ett par år och på detta instrument fortsatte han sedan på musikerlinjen vid musikhögskolan i Malmö. Men efter bara en termin var det dags för Arméns musikpluton i Strängnäs under tio månader. Väl tillbaka på musikhögskolan dröjde det bara några månader innan han gick segrande ur provspelningen till Göteborgs Symfoniker.

Ingen i barndomshemmet höll på med musik, pappa Jan var kommunalråd i 25 år för Centerpartiet, kanske påverkade det att talet var fritt därhemma, som Dick Gustavsson uttrycker det. Mamma Birgitta arbetade som förskollärare och syrran Lotty, fyra år äldre, hängde mest med hästarna. Där hemma gällde devisen att det du inte kan, det kan du lära dig.

I halländska Våxtorp fanns det två sätt att tillbringa fritiden; i idrottsklubben Våxtorps BOIS eller på musikskolan, där brassbandsledaren Kurt Hedberg var en eldsjäl. Den senare fångade hans intresse.
– Orkestrarna på musikskolan var som ett tidigt El Sistema. Som nybörjare spelade man i C-orkestern och gick vidare till B-orkestern. När man kvalificerat sig till A-orkestern fick man åka på turné på somrarna. Jag var i England, Österrike, Danmark, Norge, Holland. De äldre eleverna tog hand om nybörjarna.

När Dick Gustavsson kopplar av lagar han gärna mat. Det sker från grunden, han gör sin egen pasta, stoppar isterband , saltar och torkar egen parmaskinka. Livet som levdes på farmor och farfars bondgård i Halland ger mycket inspiration.
– Farmors recept från 1915 betyder mycket. Där kan det stå att man ska använda en liten näve salt eller grädda över en liten eld i ugnen. Det är inte precis så vi lagar mat nu förtiden. Men jag lagar mig också igenom världen, asiatiskt har det blivit ett långt tag. Dessutom gör jag emellanåt personalluncher åt en restaurang här i Floda. Det blir nån slags ro
i kroppen när jag lagar mat eller bakar.

Dick med sina hundar i en soffa
Ansgar kryper tätt, tätt intill husse i soffan och visar nu sitt rätta jag. Han är av blandras, men av rottweilertakterna märks ingenting.

Farmor förde också vidare konsten att bingesticka till sitt barnbarn, att sticka mönster runt med flera stickor, nuförtiden med rundstickor. Tekniken uppkom i trakterna där Dick Gustavsson växte upp. Redan på 1600-talet höll Hallandsfolket Sveriges indelta soldater varma om fötterna med stickade ullstrumpor.
Lilibet har just satt tänderna i ett rött nystan. Dick Gustavsson öppnar väskan med en halvfärdig röd och vit mönsterstickad tröja.
– Bingestickar gör egentligen två personer samtidigt, lika snabbt och lika fast. Men här hemma stickar bara jag, den här är till Jocke, säger han.

Dick spelar horn vid en konsert utomhus.
Dick Gustavsson har hunnit med mycket under sin karriär och har varit tjänstledig i flera perioder under sin långa karriär för att spela med allsköns orkestrar; Helsingborgs, Malmös och Oslos symfoniorkestrar, Bergen Filharmoniker, Concertgebouworkestern, Philharmonia Orchestra, Mahler Chamber Orchestra, Kungliga operan i Stockholm och Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Men alltid har han kommit tillbaka till Göteborgs Symfoniker och han är uppenbart stolt över sin orkester.
– Den påminner om holländska Concertgebouw i klangen, men också för att det är en vänlig och öppen orkester med en respekt mellan musiker och dirigenter, som hos oss. Göteborgs Symfoniker är kärnan i mitt musikerskap – jag är så tacksam över att orkestern vågade satsa på mig när jag bara var 20 år.
Text: Ulla M Andersson
Bild: Ola Kjelbye & Francis Löfvenholm