Harpmusik ljuder över den kuperade tomten, rhododendronbuskarna slösar med sin blomning i cerise, magenta och lila. De skånska blommehönorna pickar i gräsmattan, tuppen struttar intill. Som fond en trolsk furuskog. Det kunde vara mitt i en saga.
Här bor Laura Groenestein-Hendriks, en av 13 anställda violaster i Göteborgs Symfoniker. De spröda harptonerna kommer från hennes man Erik Groenestein-Hendriks, han övar i en stuga på tomten. Också sonen Hidde, åtta år, är harpist och övar där. Sagan möter verkligheten.
I huset där de bor finns många prång och skrymslen, det påminner om en fjällstuga, en säregen sådan.
– Vill ni ha holländsk äppeltårta? frågar Laura från det ljusa köket.
När man ser den höga kakan, alldeles nybakad med florsocker på, finns bara ett självklart svar.
Att sitta med en het latte intill två violor på köksbordet, den ena mer än hundrafemtio år gammal, känns lite nervöst. Oron lägger sig snabbt eftersom Laura är helt kolugn. Hon verkar inte gulla särskilt mycket med sina instrument. Det hon spelar mest på ligger på en stol bredvid i sitt fodral.
– Instrumentmakaren är okänd, den är byggd i södra Österrike eller norra Italien 1740 och snäckan är utbytt. Den är 41,8 centimeter och inte så bekväm att spela på, men jag gillar klangen, berättar hon och de holländska r:en skorrar.
Violan tillhörde dirigenten för Radioorkestern i Nederländerna, Arjan Tien, som inte spelade så mycket på den. Först ville han inte sälja, men ångrade sig och hjälpte henne att ansöka om lån och stipendier inför köpet 2012.
Det kan skilja mycket i storlek mellan olika violor. Ju större, desto köttigare, mustigare klang. Att spela på den största storleken på 43 centimeter kräver vissa fysiska förutsättningar.
– Det beror också på om locket på violan är tungt och på hur stor snäckan är. Om de är tunga kan man få ont i axlar och nacke.
Det är svårt att hitta ett bra instrument som inte kostar skjortan. Men för fyra år sedan var hon inne på en engelsk auktionssida, hittade en mindre viola och slog till.
– Den är byggd på 1800-talet av en tysk, men jag vet inte namnet. Jag tycker att den är så vacker, med så täta ringar i träet.
Hon visar med pekfingret på locket.
I det tredje instrumentet ger sig byggaren tillkänna. Genom f-hålet syns markeringen ”Pim Boons Arnhem 2017”.
Han är hennes svåger, hon köpte den för att ha ett övningsinstrument hemma. Men nu spelar hon mest barock på den, med sensträngar på.
Opera har betytt mycket i Lauras liv. Familjen därhemma i Nederländerna tittar inte på Netflix, istället abonnerar de på Met Opera on Demand, opera från Metropolitan i New York. Föräldrarna Lodewȳk och Mirjam hemma i byn Oosterbeek åker gärna och lyssnar på föreställningar runt om i Europa. Ingen av dem spelar eller sjunger själva, men har ett innerligt intresse för musik.
– När jag var fem år dirigerade jag till musik på radion. De ordnade så att det blev fiol på kulturskolan för läraren Ria Soerink, jag åkte buss själv till lektioner två gånger i veckan. Hon ville att jag skulle öva en halvtimma tre gånger om dagen, mina föräldrar tyckte att hon var för sträng, men det var okej.
Även andra saker än musiken kunde locka. När hon var åtta år deltog hon i en musiktävling.
– Mina föräldrar lovade att jag skulle få simma efteråt, det hände inte så ofta. Jag längtade så efter att tävlingen skulle ta slut. Men så vann jag och måste stanna och spela mer.
Laura banade väg för sina yngre syskon Hester, Amber, Quinten och Ralph. Alla började så småningom på kulturskolan.
När hon var nio år började hon studera musik på konservatoriet. Från elva års ålder fram till examen som sjuttonåring hade hon läraren Liesbeth Steffens.
– Med hjälp av henne bytte jag till viola när jag var elva år, den klangen gillade jag bättre. Hon var också sträng, ringde mig på måndag morgon och frågade om jag hade övat under helgen.
När Laura var 19 år blev hon och en violinist uttagna till tävlingen Prinses Christina Concours för unga musiker. Holländska prinsessan Christina var intresserad av musik och sjöng själv.
– I finalen spelade vi Martinus Tre madrigaler för violin och viola, men violinisten fick en blackout och kom in på en annan del i stycket. Jag hörde var hon var, hoppade in där och… vi vann. Prinsessan bodde i New York och som pris fick vi spela på Carnegie Hall. Efter konserten åt vi varm korv med henne.
European Union Youth Orchestra är ansedd som en av de bästa ungdomsorkestrarna i världen. Varje år anordnas läger med turnéer, deltagarna är mellan sexton och tjugosex år. Nästan alla blir senare professionella musiker.
– Jag antogs fyra år i rad. Där lärde jag mig det mesta om orkesterspel. Ett starkt minne var Mahlers sjua som dirigerades av Bernard Haitink, det är nog det bästa jag varit med om.
Efter repetitionerna det fjärde året var det turnédags i Europa. Under en ledig dag i Garmisch-Partenkirchen gifte hon sig med pojkvännen Erik Groenestein, också med på turnén.
– Det var så vackert i mars med mycket snö, vi fick låna en Rolls-Royce och de fixade blommor åt oss. Borgmästaren vigde oss på Richard Straussmuseet och hela ungdomsorkestern var med som bröllopsgäster.
Det syns i ögonen att hon gläds åt minnet.
Strax efter tog hon sin master vid Koninklijk Conservatorium i Haag och så skedde flytten tvärsöver jordklotet. Paret hade fått varsin tjänst i orkestern i Chiles huvudstad Santiago. Båda blev stämledare i operaorkestern, med färre timmar på scen och ett större ansvar för förberedelse.
– Vi hade tid att resa runt på söndagarna, upplevde både kyla och värme. Under tredje året inträffade en av världens kraftigaste jordbävningar, 8,8 på Richterskalan. I ett efterskalv flera veckor efter ramlade jag av stolen under en repetition på teatern, väldigt obehagligt. Ett par månader senare bestämde vi oss för att åka hem.
I Nederländerna väntade ett frilansliv och arbete i EU Chamber Orchestra.
– Stora besparingar i kultursektorn gjorde att många orkestrar lades ner, kulturskolorna också. Det var tufft, så vi sökte oss till Sverige.
Nu delar hon sin tid mellan Göteborgs Symfoniker, kammarensemblen Caplet och undervisning på Hvitfeldtska gymnasiet, på musikhögskolan för privatelever.
– Jag tycker om att undervisa. Det känns kreativt att lära elever något om hur man löser utmaningar. Jag vill visa vad musik är, hur man spelar tillsammans.
Laura visar hur hon förvarar blommehönsens pastellfärgade ägg i en upprättstående spiralformad korg. Färskast överst och äldst nederst, vackra som i en saga. Utanför gal tuppen i högan sky.
– Vi har fastnat för Sverige, här vill vi stanna och bli svenska medborgare.
Text: Ulla M Andersson
Foto: Ola Kjelbye
