En av mina största teaterupplevelser blev när Strauss världsfrånvände librettist Hugo von Hofmannsthal (1874-1929) i sorgespelet Der Turm sade sista ordet om en gruvlig epok, vid uppsättningen på Deutsches Theater i Berlin 1992, efter östblockets fall. Programhäftet citerade Walter Benjamin: ”Begreppet framåtskridande grundläggs i idén om katastrofen. Att allt bara går vidare, det är katastrofen. Den utgörs inte av det just förestående, utan av det just passerade. Strindbergs tanke löd: helvetet är inget som väntar oss – utan detta livet här och nu.”
Men liksom Hofmannsthals bittra pjäs utgick från spanjoren Calderons drama La vida es sueño (Livet är en dröm) är Strauss musik av samma art, bortom ironier och konstaristokratiska svängar.
Strauss blev ett världsnamn med sin muntra skröna Till Eulenspiegel från 1890-talets mitt, där han drev gäck med alla samhällskonventioner i, som han sa, ”filistrarnas land, med all dumhet och tanketröghet”. Han roade, så att säga furstligt, sig och oss med den ena spetsfundiga symfoniska dikten efter den andra enligt idén om en ”konst för alla” (det vill säga alla som kunde lösa biljett). På operan radade han upp det ena glansfulla verket efter det andra, Rosenkavaljeren, Arabella, Salome och Elektra. Det var svårt att stå emot en snillrikhet, som var lika mycket Hofmannsthals.
En bredsida mot hans konst kom 1920, från Bolsjevikstatens Anatolij Lunatjarskij, folkkommissarie för bildningsväsendet. I ett stort föredrag inför en konsertserie på Bolsjojteatern med Strauss symfoniska dikter brännmärkte han: ”Hela skalan av osund erotik, från sadism till lössläppt sinnlighet, återges exakt och oanständigt.
Kunde det vara annat? Kunde Strauss hävda sig med sund realitetssyn eller på en ren heroisms höga nivåer? Uppenbarligen inte. Medan han speglar den tyska intelligentians nuvarande nivå, måste han förgifta sig med dess sedliga förfalls smitta. Detta drag ligger djupt i Strauss musikaliska profil.” Strauss kan inte frias från att lite för ofta ha vänt kappan efter vinden.
Han föddes i München 1864, och hans vapendragare Hofmannsthal i Wien 1874, två städer i syd i evig konflikt med det rationella nord (i ett bälte från Hamburg över Berlin och Prag, med lutheranism i strid med katolicism och ett frodigare lättsinne). Djupa skillnader finns i folkkynne.
En berlinare står inte riktigt ut med en bayrare. Samma motsättning ledde till Tjeckoslovakiens delande. Hofmannsthals bittra melankoli blev en bättre hälft av Strauss janusuppsyn.
Något av både Strauss och Hofmannsthals ”sydliga” betraktelsesätt kom fram i den senares ord om Der Turm: ”Den vida horisont den katolska kyrkan representerar är enda resten av den storartade antiken i Västerlandet – allt annat är inte stort nog, nästan inget återstår. Jag anar den stund, ja egentligen är den redan här, då det tyska 1700- och begynnande 1800-talet framstår som en paradisisk episod, men bara som episod.” Så såg nog även Strauss på saken.
Strauss växte upp i en miljö av välstånd och bildning, spikade inte upp teser på kyrkdörrar, höll god min mot den ekonomiska och politiska makten, gjorde sig tidigt skyldig till antisemitiska yttranden och tenderade till opportunism. Ibland fick den goda smaken stryka på foten i hans musik, som i hans olympiahymn för masskör och orkester till Berlinolympiadens invigning 1936 eller, än värre, hans hyllningsmusik till japanska kejsarrikets 2600-årsjubileum ödesåret 1940.
Två världskrig gick honom rätt spårlöst förbi. I sina memoarer återger nobelpristagaren Romain Rolland en festlig dialog mellan Strauss och kejsar Vilhelm II på 1890-talet:
”Vilhelm II betraktade Strauss med rynkade ögonbryn:
– Ni är ännu en av dessa moderna musiker? (Strauss bugade.) Jag har hört Schillings Ingwelde, förfärlig, utan melodi.
– Ursäkta ers majestät, sa Strauss. Där finns en melodi men gömd i polyfonin.
Kejsaren såg strängt på honom:
– Ni är en av de förskräckligaste. (Ny bugning av Strauss). Hela den moderna musiken är värdelös, utan melodi. (Ännu en bugning.) Jag tycker bättre om Friskytten.
– Ers majestät, jag tycker också bättre om Friskytten.
– Verdis Falstaff är gräslig.
– Ers majestät, Verdi är 84 år gammal, och det är vackert att skaparen av Trubaduren och Aida föryngrat sig och kunnat komponera ett genialt verk som Falstaff.
– Jag hoppas ni kan skriva bättre musik vid 84 års ålder.”
Strauss var grundligt beläst i Schopenhauer och Nietzsche och hade i bokhyllan Stirners anarkistiska klassiker De ende och hans egendom, som fick honom att revidera sin opera Guntram.
Däremot fick hans genidyrkan honom att ge sig på jurister och politiker för att de ”saknade förståelse för upphovsmannens oinskränkta rättigheter”.
Han fasade för en tid ”då varje borgarknodd i stället för att gå på bio eller operett skulle höra Parsifal för en spottstyver”. Värre var att han ondgjorde sig över ”dumheten med allmänna val”. För honom var ”en enda Wagner hundratusen gånger viktigare än tiotusen bonddrängars röster ihop.”
Av första världskriget mindes han bäst att engelsmännen beslagtog hans förmögenhet i en bank – besparingar av 30 års arbete: ”I åtta dar var jag rejält deprimerad, sen fortsatte jag med min just påbörjade Kvinnan utan skugga och startade från början igen.” Utan arbetet skulle han ”dö av raseri över våra diplomaters och pressens talanglöshet”.
I ett brev från 1917 till Hofmannsthal beklagade han att ”de måste ta hänsyn till människor som ägnade sin tid åt att lyfta upp sina egna medelmåttiga prestationer och brännmärka verkliga konstnärer som bleka esteter och usla patrioter”.
Hofmannsthal å sin sida delade knappast Strauss ”naivitet” men många av hans värderingar. Thomas Mann accepterade Strauss naivitet ”som exponent för en borgerlig kultur men inget annat – det är nog”.
Värre blev allt när Strauss 1933 blev president för nazistiska Riksmusikkammaren men rymde från plikterna 1934 ”när jag hört om en skärpning av arierparagrafen och förbudet mot Carmen… min tid är för dyrbar för sådana dilettantfasoner”. ”Tror ni Mozart medvetet hade komponerat ariskt?”
Efter kriget besöktes Strauss av Klaus Mann (i amerikansk officersuniform). Denne blev förskräckt: ”Den naivitet med vilken Strauss bekände sig till total amoralisk egoism kunde vara avväpnande om den inte varit symptom på sedligt/ andligt förfall… en konstnär av sådan sensibilitet var den siste då det blev tal om besinning och samvete.”
Med sonor röst medgav Strauss att även han funnit nazidiktaturen obehaglig, som när utbombade skulle flytta in i hans Garmisch-villa: ”Tänk er, utropade han uppbragt, främmande här, i mitt hem!”
Mann frågade om han nånsin funderat på att utvandra: ”Utvandra? Ja, om maten blivit för dålig. Men i Tredje riket fanns gott om mat, särskilt om man hade honorar från minst 80 operahus. Så när som på några smärre incidenter hade jag inget att klaga på.”
Många av naziledarna var enligt honom storartade människor. Polens bödel Hans Frank var ”en fin karl, mycket kultiverad, han gillade mina operor”. I Wien hade Baldur von Schirach varit mycket generös mot honom, trots att Strauss son hade en inte rasren hustru: ”Jag påstår att min svärdotter var den enda fria judinnan i Stortyska riket.” Då var det dags att avsluta det upprörande samtalet, tyckte Klaus Mann.
I andra vågskålen ligger att Strauss var en av 1900-talsmusikens flottaste instrumentatörer och klangmästare. Det räcker, i den mån vi kan bortse från att han gick genom livet med mycket mörka solglasögon. Ljuset som trängde igenom kom från det antika Grekland, Mozart, Beethoven och Wagner. Det ljuset ville han spegla och helst mäta sig med i sin egen musik. För lyssnaren kan det vara svårt att få räkenskaperna att gå ihop – om vi inte nöjer oss med musiken, mer eller mindre ren.
Text: Rolf Haglund
