Under 1800-talet i takt med ett växande borgerskap blev salongen ett viktigt rum för musikens utveckling i Europa – inte minst för kammarmusiken. Med andra rum som kök och barnkammare strax intill blev salongen också ett rum för kvinnliga musiker och tonsättare att utveckla och bibehålla sina talanger genom äktenskapet.
Amanda Maier föddes i Landskrona 1853. Musiken genomsyrade hemmet och vardagen. Hennes far, den driftige Carl Maier, som invandrat från Tyskland, kunde både titulera sig konditor och musikdirektör. Han var en sträng men kärleksfull musikpedagog som lade grunden till dotterns solida teknik och starka konstnärliga disciplin.
På Musikaliska akademiens konservatorium i Stockholm fullbordade Amanda Maier studierna med bästa tänkbara betyg. Som första kvinna i Sverige kunde hon kalla sig musikdirektör, den högsta titeln i studiesammanhang vid denna tid. Amanda Maier hade då framfört sina egna kompositioner för fullsatta auditorium med kungligheter närvarande, bland annat en Romans och en Fantasie för violin och piano, och en kontrapunktisk komposition för orgel; verk som samtliga har gått förlorade för eftervärlden. Den efterföljande turnén kunde ha varit den 19-åriga musikdirektörens höjdpunkt, men resan fortsatte till kontinenten, där det ännu fanns massor av studier kvar att göra.
Leipzig var Europas musikaliska epicentrum och samlade talanger från hela världen. Amanda Maier studerade violin, komposition, harmonilära och kontrapunkt. Huvudläraren var konsertmästaren och professorn Engelbrekt Röntgen. Kort efter flytten till Leipzig, sensommaren 1873, blev hon en återkommande gäst i familjen Röntgens musikaliska hem, där hon musicerade tillsammans med Engelbrekts son, pianisten och tonsättaren Julius Röntgen. Amanda och Julius spelade varandras verk, läste ny musik, och fann i varandra ett konstnärligt släktskap som skulle fördjupas på flera plan.
Det var i salongen tillsammans med Julius som Amanda framförde det första av hennes verk som är bevarat, Violinsonaten i h-moll (1874). Sonaten, ett verk av ovanlig mognad för en så ung tonsättare utmärks av sin melodiska sångbarhet och klara formkänsla – ett möte mellan nordisk lyrik och tysk romantik. Under denna period komponerade hon även Pianotrio i Ess-dur (1874), ett verk som återfanns i notmappar först 2016, samt sitt enda orkesterverk: Violinkonserten i d-moll (1875).
Amanda Maier hade tidvis stora besvär med synen. Julius, som hon nu var hemligt förlovad med, hjälpte henne han skriva rent partituren och sannolikt även med instrumenteringen för orkesterverket. Förutom uruppförandet av violinkonserten i Halle var ett annat viktigt framförande den 8 februari 1876 i Gewandhaus i Leipzig. Gewandhausorkestern spelade då under ledning av orkesterns konsertmästare, hennes lärare Engelbert Röntgen, med tonsättaren som solist. Amanda Maier framförde senare samma år även violinkonserten i Stockholm tillsammans med Kungliga Hovkapellet.Bröllopet med Julius Röntgen stod i Landskrona den 28 juli 1880.
Det nygifta paret flyttade till Amsterdam där Julius snart etablerades i stadens musikliv med kompositioner av operor och symfonier. Merparten av Amanda Maiers verk tillkom åren innan giftermålet, förutom redan nämnda verk även en Trio för två violiner och piano (numera försvunnen) och Stråkkvartett (1877), som skrevs under en svår period, efter faderns bortgång, och vars partitur, när det återfanns för några år sedan, visade sig vara ofullständigt. Svenska stråkkvartetten The Maier Quartet, som bildades 2018 av musiker ur Kungliga Filharmonikerna, skrev, med hjälp av tonsättaren B Tommy Andersson, in de kompletteringar som gjorde verket fullständigt.
Att samtidigt vara Fru Musica och Fru Röntgen var, som Amanda Maier själv antydde i brev, inte förenligt med tidens ideal. Men hemma i salongen, nära familj och barn, fortsatte musiken att flöda. Maier-Röntgens gästfria hem i Amsterdam blev en kulturell samlingspunkt för vänner som Edvard Grieg, Johannes Brahms, Joseph Joachim, Clara Schumann och Ethel Smyth för villa dörren alltid stod öppen. Även den svenska sopranen Louise Pyk, som Amanda hade gjort flera turnéer med innan äktenskapet, var en återkommande gäst. Salongen blev Amandas klangrum; den plats där hennes konstnärliga identitet kunde fortleva, trots samhälleliga begränsningar och hälsoproblem.Amanda Maier förföljdes av sjukdomar i stort sett hela livet.
Förutom problemen med ögonen, som då och då ledde till inflammationer och dålig syn, drabbades hon ofta av yrsel och svimningar. Senare hade hon även en efterhängsen lungsjukdom som tvingade henne till perioder av vila. När barnen blivit äldre återvände hon till komponerandet. Det sista stora verket blev Pianokvartett e-moll, skriven 1891–1892. I musiken hörs både livets trötthet och en återvunnen inre glöd. Amanda och Julius gjorde även en konsert tillsammans hösten 1893 i det nybyggda Concertgebouw i Amsterdam – bland annat med fyrhändigt pianospel i Brahms Liebeslieder-Walzer. Det var Amandas första offentliga konsert på sex år och det skulle bli hennes sista. Våren därpå blev hon gradvis sjukare och drabbades slutligen av en hjärnblödning – hon avled stilla i hemmet omgiven av sin familj.
Amanda Maier var älskad av sin man och respekterad av sina samtida. Julius beskrev henne som ”lika blygsam som hennes konst är storslagen” och att hon hade ”ett öra som hörde bortom det skrivna – till själens musik.” Han skrev rent hennes sista verk, pianokvartetten, några månader efter hennes död. När arbetet var klart lade han till en mening i partituret på latin hämtat från romerske poeten Horatius: Non omnis moriar – Inte allt av mig ska dö.
I musiklexikon under 1900-talet nämndes Amanda Maier-Röntgen endast som hustru till Julius Röntgen. Idag är ordningen omvänd och hennes kompositioner klingar i konsertsalar, inspelningar och radioprogram. Musiken som har fått nytt liv i varje stråke har också blivit symbolen för något större än en enskild tonsättargärning – den har blivit en röst för alla de kvinnor som oavsett tidens ideal fortsatte att skapa.
Text Jörgen Wade
Lyssna på Amanda Maier-Röntgen i Kammarmusik med Kuusisto 29 mars
