Nielsen: Symfoni nr 3

Carl Nielsen (1865-1931) Symfoni nr 3, Sinfonia Espansiva Op 27 Allegro espansivo Andante pastorale Allegretto un poco Allegro Danmarks nationaltonsättare påbörjade arbetet med sin tredje symfoni 1910. Han befann sig i en explosivt kreativ fas, möjligen triggad av ett äktenskap i kris, med underliggande frustration och skuldkänslor. Symfonin är ett av hans mest livsbejakande verk. Vid ungefär samma period utvecklade Nielsen nära band till Göteborg. Här dirigerade han flera gånger och fann en konstnärlig själsfrände i Symfonikernas chefdirigent Wilhelm Stenhammar. De två delade både estetik och ideal: musik som talar direkt, organiskt och fritt – obunden av romantikens tunga slöjor. Sinfonia Espansiva inleds kraftfullt med flertalet enstämmiga orkesterstötar, som om Nielsen vill slå upp portarna till ett nytt rum, där en uppdämd energi kan virvla fritt. Musiken med en drivande motorik, särskilt i stråkarna – ständigt i rörelse, ständigt på väg – återspeglas i den avslutande fjärde satsen, men är då mindre heroisk och mer dansant och lekfull. Driv och melodik som ständigt expanderar, det är vad Nielsen kan tänkas lägga in i betydelsen av hans påhittade ord espansiva. Den långsamma andra satsen är verkets hjärta – en lyrisk idyll där två röster, sopran och baryton, träder fram i ordlös dialog. Vad vill rösterna förmedla till varandra? Förmodligen kärlek och lycka. Jörgen Wade