Jolivet: Trumpetkonsert nr 2

Första satsen börjar med ett sordinerat trumpetljud, en röst som liksom försöker göra sig hörd från kulisserna på en gammal teater. Anslaget är omedelbart, precis som musiken som följer. Snart fylls ljudlandskapet på med slagverk, pianon och brass. Ett rytmiskt intensivt skov tar vid, för att snart åter dra sig tillbaka. En ensam trumpet igen. Som ett samtal. Liknelsen kan verka uttjatad men gör sig väl när det gäller den franske kompositören André Jolivet. En autodidakt och egensinnig 1900-talskompositör som vägrade låta sig etiketteras enligt den ena eller andra skolan. Hans ledstjärna var humanismen, han ville göra musik som tjänade människan. Och därför är hans musik i första hand kommunikativ, den riktar sig utåt. Trumpetkonserten som blivit ett av hans mest kända verk för eftervärlden, är ett typexempel. Den andra satsen är böljande, nästan hypnotisk med inslag av sin samtid, jazzig, blå och ändå fast förankrad i en fransk impressionistisk tradition. Avslutande tredje satsen är tillbaka i det skovlika, högintensiva flöde som manifesterat sig i första satsen, men här utan att avbrytas av trumpetens vemodiga sökande. Istället får slagverken och stråkar ta plats.

Brottstycken ur något som liknar en jazzsvit letar sig in i kompositionen. Det är gjort med lätt hand, som bara någon som vet vad han eller hon vill åstadkomma, kan. Konserten stegras, spänningen likaså. I sista takten får både trumpeten och orkestern sista ordet. I sann humanistisk anda.

Här framförs den av Per Ivarsson, stämledare för Göteborgs Symfonikers trumpetstämma, med dirigent Anja Bihlmaier.