GöteborgsOperan Inställt: Beethoven-maraton

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 1 Adagio molto - Allegro con brio Andante cantabile con moto Menuetto: Allegro molto e vivace Finale: Adagio - Allegro molto e vivace Ludwig van Beethovens första symfoni, skriven år 1799-1800, är förvisso inget trevande försök av någon orutinerad och omogen tonsättare. Nej, Beethoven var redan sedan länge känd som en av sin tids främsta pianister och improvisatörer, och hans kompositioner hade redan uppmärksammats ordentligt. Han hade hunnit skriva två pianokonserter, elva pianosonater och sex stråkkvartetter - för att nu nämna några. Men å andra sidan måste man nog erkänna att han inte lade ner så värst stor skaparmöda på sin första symfoni, och inte var han heller så djärv som han tordes vara i några av kammarmusikverken. Detta var nu inte tecken på ovilja eller okunskap, utan tvärtom på stor insikt i de praktiska omständigheterna. Det fanns vid den här tiden inga fasta orkestrar annat än vid några få operateatrar och furstehov. Han visste att han själv skulle vara tvungen att kalla samman enskilda musiker för detta speciella tillfälle, och han visste att det skulle bli mycket ont om tid för repetition. Att då komma med nymodigheter som krävde mycket övning var värre än han trodde. Urpremiären leddes av den i och för sig förträfflige böhmiske tonsättaren Pavel Vranicky men just den här konserten har gått till historien som en riktigt dålig tillställning. Till dirigentens försvar kan dock sägas att han fick uppdraget mycket sent, efter att erbjudandet bollats fram och tillbaka mellan många musikprofiler i Wien. Kritikerna tyckte trots allt att symfonin i stort sett var bra och att den bjöd på många nyheter och "en hel värld av idéer". "Men alltför många blåsinstrument kom till användning, så det lät mer som en blåskår än en orkester". Så här 200 år senare tycker vi att symfonin är både tydlig och klar, konventionell och starkt besläktad med Mozarts och Haydns symfonier. Men vi märker också att här finns något mer - ett starkt personligt drag. Den framåtdrivande andan är inte utlånad, den är Beethovens eget signum. Det inledande adagiot tvekar över sin tonartstillhörighet, och det var något som chockerade de samtida kritikerna. Men sedan lugnade de ner sig när de kände igen den trygga sonatformen som ju också återkommer i andra och fjärde satsen. I menuetten är Beethoven på väg mot nästa stora nyhet: den är redan något annat än en liten hövisk dans. Den bär embryot till ett beethovenskt scherzo. STIG JACOBSSON

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 5 C-MOLL OP 67 "ÖDESSYMFONIN" Allegro con brio Andante con moto Allegro Allegro Under konserten på Theater an der Wien den 22 december 1808 började den kunniga publiken i Wien ana att Beethoven var en tonsättare av stora mått. Han hade fått möjligheten att presentera sig själv med en porträttkonsert, och han tog verkligen chansen. Det blev en fyra timmar lång konsert, och han gav prov på många verk som dittills varit ospelade. Beethoven fick verkligen slita med sin musik. "Jag bär med mig mina idéer under lång tid", sade han, och det var i själva verket en underdrift. När det gäller femte symfonin bar han på idéerna i åtta år. Han arbetade minutiöst med varje detalj, och det är intressant att betrakta arbetet i hans ännu bevarade skissböcker. Alla strykningar, ändringar och tillägg gör att notsidorna blir obegripligt röriga - bara Beethoven själv visste hur han skulle tolka dem. De första tankarna förefaller förvånansvärt torftiga, men när han fått brottas med dem en tid, antar de alltmer spännande former, och när han slutligen är nöjd har han också åstadkommit något genialt. Till och med femte symfonins till synes självklara inledning, detta bankande på ödets port som genast griper tag i lyssnaren och som tycks vara en så given och orubblig tanke, genomgår i skisserna en rad i efterhand svårförståeliga förvandlingar. På liknande sätt har han arbetat med hela verket, och även instrumentationen har vållat problem. Andra satsens tema kan i skisserna återfinnas i åtminstone fjorton olika versioner. Scherzots övergång i finalen har genomgått oräkneliga utvecklingsfaser. Skisserna visar också att Beethoven ursprungligen inte alls tänkt sig en final i triumferande dur, utan en patetisk mollstämning. Visst är Beethovens femma värd all den beundrande uppmärksamhet den får. Den är resultatet av ett hårt arbetande genis vedermödor. STIG JACOBSSON

Denna säsong tillträder Christoph Eschenbach som Symfonikernas förste gästdirigent tillsammans med Barbara Hannigan. Redan som mycket ung studerade han piano för professor Eliza Hansen i födelsestaden Breslau i dåvarande Tyskland (i dag Wroclaw, Polen) och han vann också flera tävlingar. Sitt stora genombrott som pianist fick han efter att ha vunnit Clara Haskil-tävlingen i Luzern 1965. Han efterfrågades som solist av berömda konserthus och orkestrar över hela världen och mötte dirigenten George Szell som bjöd in honom att turnera med Clevelandorkestern. Vid samma tid inleddes ett storartat musikaliskt samarbete med Herbert von Karajan. Christoph Eschenbach genomgick framgångsrika studier i dirigering i Hamburg och inflytandet från hans två mentorer Szell och von Karajan utgjorde en naturlig väg in i en dirigentkarriär. Han började som dirigent 1972 och gjorde sin USA-debut 1975 med San Francisco Symphony Orchestra. I dag är Christoph Eschenbach efterfrågad som gästdirigent av världens ledande orkestrar och operahus i städer som Wien, Berlin, Paris, London, Los Angeles, Boston, Shanghai och Milano samt prestigefyllda festivaler i Salzburg, Tanglewood, Ravinia, St Petersburg och Schleswig-Holstein. Han har varit chefdirigent för Tonhalleorkestern i Zürich, Houston Symphony Orchestra, NDR-orkestern i Hamburg, Orchestre de Paris, Philadelphia Orchestra och National Orchestra of Washington. Som operadirigent har han lett uppsättningar vid Houston Opera, Covent Garden, Bayreuthfestivalen, Mariinskijteatern, Bastiljoperan och Metropolitan. Bland hans många inspelningar finns orkestermusik av Tjajkovskij, Mahler, Saint-Saëns och Bartók med orkestrarna i Hamburg, Houston och Philadelphia samt musik av Berlioz, Bruckner, Ravel och Roussel (samtliga symfonier) med Orchestre de Paris. Han har även gjort flera inspelningar med London Philharmonic Orchestra. Hans inspelning av orkestermusik av Hindemith med NDR-orkestern i Hamburg och violinisten Midori erhöll en Grammy 2014. Som pianist har han spelat in Schuberts sångcykler Die schöne Müllerin, Schwanengesang och Die Winterreise med barytonsångaren Matthias Goerne (Harmonia Mundi).