Göteborgs Konserthus Bartóks konsert för orkester

Fantastisk klassiker med Kungliga Filharmonikerna och Alan Gilbert dirigent.

Speltid ca: 1 t 45 min inkl paus Scen: Stora salen
370-530 kr Student 185-265 kr

Konsert för orkester är en musikalisk milstolpe komponerad i USA dit Béla Bartók flytt från nazisterna som härjade i Europa. Bartók hade hankat sig fram några magra år i New York, men hade börjat få känningar av det som senare skulle diagnosticeras som leukemi. Kanske kände han att livet var på väg att rinna ut när han skrev sin Konsert för orkester, för den här musiken är som en sammanfattning av Bartóks hela musikaliska gärning. Här finns hans stora kärlek till folkmusik, dessutom är det mycket vackert. Denna kväll leder Alan Gilbert gästande Kungliga Filharmonikerna i denna fantastiska 1900-talsklassiker.

På programmet står också dramatiska Amphitheatre av australiske tonsättaren Brett Dean och Stravinskys verk Symfoni i tre satser. Igor Stravinsky anses som 1900-talets kanske mest betydelsefulla och inflytelserika tonsättare. Hans bidrag till musikhistorien är ovärderligt och hans påverkan både på sin samtids och efterföljande generationers kompositörer placerar honom i en särställning i musikhistorien.

Amerikanske dirigenten Alan Gilbert tillträdde hösten 2019 som chefdirigent för Hamburgs NDR Elbphilharmonie och från 2021 är han musikchef vid Kungliga Operan i Stockholm. Alan Gilbert var chefdirigent för Kungliga Filharmonikerna 2000–2008 och därefter chefdirigent för New York Philharmonic Orchestra.

Provlyssna

Lär känna de klassiska verken.

Introduktion till konserten

Landa i Stora salen en timme innan konserten börjar och lär dig mer om musiken du strax ska uppleva! Du får berättelserna bakom musiken, kunskap om kompositörerna och egna reflektioner om de klassiska verken. Introduktionen pågår i ca 30 minuter, det är kostnadsfritt och fri placering i salen. Varmt välkommen!

Program

Brett Dean (f 1961) Amphitheatre Brett Dean är en av Australiens mest uppmärksammade nutida tonsättare, med ett förflutet som violinist i Berliner Philharmoniker. Verket Amphitheatre beställdes av Symphony Australia år 2000 inför en turné med den i Sverige numera välbekante dirigenten Daniel Harding. Verket är en dramatisk scen för stor orkester med en i huvudsak långsam sats. Titeln kommer från den tyske författaren Michael Endes fascinerande barnbok “Momo, eller kampen om Tiden”, där han beskriver ruinerna av en forntida romersk amfiteater belägen i utkanten av en storstad. Enligt kompositörens egna ord är den musikaliska grundidén ett oscillerande ackordskifte som först hörs i mässingen. Det blir stenblocken på vilka detta styckes struktur är byggd. “Genom ett färgskifte, från den låga mässingen, till vindar, strängar och sedan tillbaka till mässing, tar vi in olika perspektiv av samma föremål, som om vi tar en promenad runt dess omkrets.” Det andra motivet består av avlägsna, förebådande trumpetfanfarer, minnen av förgångna glanser som ägde rum i de gamla stenmurarna, som tillfälligt ersätter stillheten i den frusna tiden. “Liksom dessa uråldriga arenors sittplatser i olika nivåer, som strålar utåt från mitten av scenen, vecklas och expanderar lagren av ljud och texturer”. JENNY SVENSSON

IGOR STRAVINSKY (1882-1971) SYMFONI I TRE SATSER Overture: Allegro Andante. Interlude Con moto Musik är rörelse. Uttryckssättet verkar ha en självklar innebörd men har det egentligen inte, för om musiken rör sig måste den ta sig från en plats till en annan. Det gör den ju inte om man räknar bort ljudet som på ett störande vis kan ta sig från en våning till en annan i ett höghus eller tränga in genom fönstret. Därför har kloka musiktänkare på senare tid sagt att det rör sig om en metafor, ett bildligt uttryck. Men frågan är om man bör lita på dem. Öronen säger ju att musiken rör på sig. Igor Stravinsky var inte mycket för det där med metaforer och musik. Musik var för honom musik. Ändå kallar han sin fjärde och sista symfoni (de är alla onumrerade) för Symphony in Three Movements. Det är Stravinsky-kännaren Paul Griffiths som uppmärksammar den dubbeltydighet som försvinner om man översätter titeln till svenska, "Symfoni i tre satser": engelskans movement betyder som bekant både "sats" och "rörelse". Musiken rör sig på tre skilda vis och det är just utifrån rörelsen verket helst låter sig beskrivas. Återigen tycks Stravinsky göra ett avsteg från sina heliga formalistiska principer när han i en kommentar till verket kallade det en "krigssymfoni" gällande andra världskriget. Uppslaget till den första satsen ska ha kommit från en dokumentärfilm som berättade om en "brända jorden"-taktik i kinesisk krigföring. Den tredje satsen hade likaså beröring med arméer, för där ligger soldater i paradmarsch bakom rörelseschemat. Till och med mittsatsen hade en visuell anknytning, för den hade han skissat på för filmen The Song of Bernadette efter Franz Werfels roman (men Hollywood förhöll sig kallsinnigt till alla hans förslag, både då och i andra sammanhang). Så hur rör sig musiken? Första satsen är en uvertyr med tempobeteckningen allegro - men musiken är likafullt marscherande. Mäktiga ackord inleder men kontrasteras mot en mer försynt musik, och den mest upplysande beskrivningen är att växlingen mellan de skilda avsnitten påminner om en filmisk klippteknik. Den andra satsen är ett slags dans, men då en dans som inte har någon motsvarighet i verkligheten. Varken vals, saraband eller någon annan tretaktsdans svarar emot de skira stegen, så den store imitatören av det förflutna har helt enkelt uppfunnit sin egen modell. Ett con moto avslutar, men även om det talar om måttlighet kan man gott lyssna till Paul Griffiths karakteristik av den som ett marsch-jogging-lopp. Möjligen kan det märkas att Stravinsky under den här tiden arbetade på en omorkestrering av Våroffer. Både i första och sista satsen finns en suggestionskraft som ligger nära baletten, och utan tvekan finns det koreografiska inslag i den musikaliska rörelseväven. Verket komponerades under åren 1942-1945 på beställning av Philharmonic Symphony Society of New York och den uruppfördes 1946 med tonsättaren själv som dirigent. ERIK WALLRUP, musikkritiker SvD

Paus 25 min

BELA BARTÓK (1881-1945) KONSERT FÖR ORKESTER Introduzione: Andante non troppo. Allegro vivace Giuco della coppie: Allegretto scherzando Elegia: Andante, non troppo Intermezzo interrotto: Allegretto Finale: Pesante. Presto När den här musiken skrevs 1943 hade Bela Bartók två år kvar att leva. Han hade kommit till USA på flykt från ett Europa i krig och hankat sig fram under några magra år i New York. Hedersdoktoratet vid Harvard gav ingen inkomst. Därtill blev han allt sjukare, det som tidigare verkat vara tuberkulos visade sig vara leukemi. Men han komponerade vidare som alltid. Arbetet var hans liv - och nöje också, om man så vill. Likt ett barn vilade han genom att göra andra saker. Han var först och främst musiketnolog, det vill säga nedtecknare och insamlare av folkmusik. Och det var bland annat detta omätliga bibliotek, mer än 13000 melodier, han var så mån om att rädda undan andra världskriget. Otaliga resor i Ungern, Rumänien, Bulgarien, Slovakien och Turkiet företogs med en fonograf som minneshjälp. Dessemellan komponerade han, ovanpå det en hel massa undervisning som inkomst och omväxling, och så förstås en omfattande verksamhet som konsertpianist i många länder. Dessutom var han intresserad av att samla växter, skalbaggar, att lära sig nya språk. Palestrinas musik låg alltid på pianot och han reste aldrig utan sitt tummade partitur av Stravinskys Våroffer under armen. Finns det en diagnos för detta? skulle vi fråga i dag. Musiken Bela Bartók skrev var i högsta grad påverkad av all musik han sett och hört på sina insamlingsresor, men i de senare verken hör man också hur fascinerad han var av barockmästarna. Konserten för orkester skrevs på beställning av Sergej Kussevitskijs musikstiftelse. Bartók själv har beskrivit musiken som en resa från stränghet via en dödsbådande sång till ett livsbejakande slut. Likt Mozart komponerade han oerhört snabbt, han hann inte få ur sig en idé förrän nästa dök upp. Med en sådan kakafoni inombords är det inte underligt att han genom hela livet uppsökte tysta platser. Insamlandet av folkmusik såg Bartok själv som sin största och viktigaste gärning av mer än ett skäl: "…folkens brödraskap, brödraskap trots alla krig och konflikter. Jag försöker - så gott jag kan - att tjäna den idén i min musik: därför avvisar jag inga influenser, vare sig slovakiska, rumänska, arabiska, eller från andra källor." (Bartók, 1931) KATARINA A KARLSSON

Fredag 21 april 2023: Evenemanget slutar ca kl 19.45

Medverkande

Kungliga Filharmonikerna grundades 1902 och Konserthuset i Stockholm har varit orkesterns hem sedan 1926. Bland gästdirigenterna finns storheter som Riccardo Muti, Andris Nelsons, Herbert Blomstedt, Nathalie Stutzmann, Gianandrea Noseda och hedersdirigenterna Sakari Oramo och Alan Gilbert. Orkestern har också inlett ett nära samarbete med den framstående österrikiske dirigenten Franz Welser-Möst. Kungliga Filharmonikernas nye chefdirigent är den prisbelönte amerikanen Ryan Bancroft, som formellt tillträder sin post i och med säsongen 2023-2024. Finländske Sakari Oramo var orkestern chefdirigent åren 2008–21. Tillsammans uppmärksammades man genom åren stort för såväl inspelningar som internationella turnéer. Den tyska dagstidningen Die Welt beskrev Kungliga Filharmonikerna som ”en av världens bästa orkestrar”. Kungliga Filharmonikerna har fått stor uppmärksamhet för sina inspelningar. Bland dessa kan nämnas Carl Nielsens samtliga sex symfonier på tre cd (BIS), som hyllades av kritiker världen över och cd:n med symfonierna nr 1 och 3 belönades med BBC Music Magazine Award för bästa klassiska orkesterproduktion. Två cd med inspelningar av Anders Hillborgs musik har båda belönats med Grammis, och man har även givit ut en cd med den amerikanska stjärnsopranen Renée Fleming.

Alan Gilbert är sedan 2021 musikchef på Kungliga Operan i Stockholm och sedan 2019 chefdirigent för NDR Elbphilharmonie i Hamburg. 2000-2008 var han chefdirigent för Kungliga Filharmonikerna i Stockholm, en period som genererade 270 framträdanden i Stockholms Konserthus och på turnéer utomlands. Han innehar numera titeln hedersdirigent för Kungliga Filharmonin. Alan Gilbert föddes i New York City. Han studerade musik vid bland annat Juilliard School of Music. 1994 vann han George Solti-priset i dirigering och samma år förstapris vid International Competition for Musical Performance i Genève. Under 1990-talet arbetade han bland annat vid Santa Fe Opera och var assisterande dirigent vid Cleveland Symphony Orchestra. Gilbert byggde upp mycket av sitt rykte genom att dirigera samtida och amerikansk musik. Han var den första New York-födde dirigenten som utsågs till musikchef för New York Philharmonic. Inför sin första säsong med orkestern 2009-2010 introducerade Gilbert ett antal nya initiativ, inklusive kompositören Magnus Lindberg och artist-in-residence Thomas Hampson. Under de åtta åren som musikchef för New York Philharmonic lyckades Gilbert förvandla orkestern till ledande aktör inom kulturlandskapet. 2022 utnämndes Alan Gilbert av kung Carl XVI Gustaf till hovkapellmästare.

Frågor? Hör av dig till biljettkontoret
Läs mer i konsertmagasinet

Nr 4 2021-2022 Béla Bartók,1881-1945