Göteborgs Konserthus INSTÄLLT: Benedetti och Wynton Marsalis

WYNTON MARSALIS (f 1961) CONCERTO IN D Rhapsody Rondo Burlesque Blues Hootenanny Denna konsert skrevs till Nicola Benedetti. Inspirationen kommer från hennes liv som resande artist och pedagog där hon lär och gläder människor världen över med förtrollande virtuositet. Konserten är komponerad för symfoniorkester, med oerhörd respekt för detta instruments krav, men skriven ur perspektivet från en jazz- och bluesmusiker född i New Orleans. Vi anser att alla människor delar livets väsentliga grundelement: födseln, döden, kärleken och glädjen; att våra djupaste personliga erfarenheter också är allmängiltiga (särskilt smärtan); och vi har förstått att när denna smärta uttrycks i pulserande musik är det ett första steg mot läkandet. Nicky bad mig "bjuda in människor med olika bakgrund för att dela upplevelsen av detta stycke". För mig har sökandet efter och odlandet av en gemensam musikalisk grund mellan olika konster och musikstilar alltid fascinerat, så jag var redan beredd att välkomna dem. Det må verka enkelt nog, men att förena olika perspektiv är aldrig enkelt. Då livet av i dag är en integrerande upplevelse är det inte svårt att hitta naturliga samband. Att omvandla dessa till något meningsfullt och spelbart, däremot, är en annan historia. Det måste levas och reflekteras. Det var därför jag sökte efter exempel från verkligheten i historiska samarbeten mellan jazz och symfonisk musik, och till miljöer och erfarenheten som förbinder Nicky och mig. Jag tänkte på hennes skotska ursprung, den store afro-amerikanske slavmotståndaren Frederick Douglass kärlek till den skotske poeten Robert Burns, min kärlek och väldiga respekt för den skotske barytonsaxofonisten Joe Temperley (och hans recitation av fräcka limerickar), och de klargörande men knappt kända framsteg som gjordes av den amerikanske hornblåsaren Francis Johnson, den amerikanska kornettraditionens fader och en av de första amerikanska tonsättare som fick sin musik utgiven… och även var duktig på fiol. Dessa källor förde mig även till de anglo-keltiska rötterna i den afroamerikanska musiken. Stycket inleds med att Nicky viskar fram en ensam ton innan orkestern inträder, som om den ville säge "Så hände det sig en gång" eller "Det var en gång". Sedan befinner vi oss i en komposition med fyra sidor - som världens fyra hörn, dit resan tar henne. Var och en av de fyra satserna speglar en egen sida av hennes dröm, som blir verklighet i berättelsens virtuosa framförande. Den första satsen, Rhapsody är en mångfacetterad dröm som blir till en mardröm, därefter tonar av i stillhet och upplöses i arvet från förfäderna. Den andra satsen, Rondo Burlesque, är synkoperad New Orleans-jazz, ångorgel, cirkusclown, afrikansk gumbo, Marti Gras-fest i udda taktarter. Tredje satsen, Blues, går från flört, uppvaktning och närhet till predikan, slutlig förlust och den yttersta ensamhet som lurar på oss alla. Den fjärde satsen, Hootenanny, är en bullrig, stampande och vild ladugårdsfest. Hon eggar upp oss med all sorts virtuosa spetsfundigheter och berusar oss i festen, för att sedan fortsätta längs Herren Guds väg till platser som ännu inte setts eller anats. Liksom i blues- och jazztraditionen slutar vår resa med en optimistisk, upplyftande och jublande, avslutning. WYNTON MARSALIS

OTTORINO RESPIGHI (1879-1936) ROMS PINJER Pinjerna vid Villa Borghese (Allegro vivace) Pinjerna nära en katakomb (Lento) Pinjerna i Janiculum (Lento) Pinjerna vid Via Appia (Tempo di marcia) Få tonsättare har på ett mer måleriskt och övertygande sätt skildrat sin hemstad än Ottorino Respighi (möjligen kan Eric Coates Londonsviter vara en konkurrent), och framförallt har han gjort det i de färggranna orkestersviterna Roms fontäner, Roms pinjer och Romerska fester. Alla dessa sviter har fyra satser, men de kontrasterande delarna går mestadels över i varandra utan paus. Roms pinjer uruppfördes till publikens återhållna reaktioner den 4 december 1924 - så det var när självaste Arturo Toscanini tog med sig verket till sin första konsert med New Yorkfilharmonikerna som det började sin erövring av världen. Dagen efter dirigerade tonsättaren själv stycket i Philadelphia och i programbladet hade han skrivit: "Medan tonsättaren i sitt föregående verk, Roms fontäner, försökt skildra sina naturintryck i toner, har han i Roms pinjer använt naturen som utgångspunkt för utflykter, för att minnas och få visioner. De sekelgamla träden dominerar så karaktäristiskt det romerska landskapet att de står som ett testamente över de viktigaste händelserna i romerskt liv." Den första satsen skildrar Pinjerna vid Villa Borghese. Barnen leker och dansar, härmar marscherande soldater och krigar, skrikande och kvittrande som kvällens svalor. Pinjerna nära en katakomb bygger på en gregoriansk melodi med högtidlig begravningsstämning. Pinjerna vid Janiculum får vi betrakta vid fullmåne över den berömda parken. I den här satsen introducerade tonsättaren grammofonen som orkesterinstrument genom en i förväg inspelad näktergal, något som väckte viss oro bland kritikerkåren. Toscanini var däremot förtvivlad över att den dåtida tekniken inte kunde bjuda på tillräckligt stor dynamik i fågelsången. Pinjerna vid Via Appia - den berömda antika vägen - besöks i dimmig soluppgång. Den oupphörliga rytmen från otaliga steg driver musiken framåt. "I diktarens fantasi dyker en vision om gångna triumfer upp. Trumpeter smattrar, och armén av konsuler närmar sig glänsande i den nyligen uppstigna solens glans längs den heliga vägen för att i triumf närma sig Capitolium." STIG JACOBSSON

OTTORINO RESPIGHI (1879-1936) ROMERSKA FESTER Circus Maximus Jubileum Oktoberfest Uppenbarelse Den tredje av Respighis sviter med Rom som motiv är Romerska fester. Fyra livfulla och visionära bilder ur den romerska historien. Det blev också det sista verk i vilket han frossade i stora, ja överdådiga, orkestrala klanger. Därefter skrev han mest sviter för kammarorkester med arrangerad musik av mästare från 1600-och 1700-talen. Orkestern i Rom-sviterna är mycket stor. Här finns tre flöjter, oboer, klarinetter och tromboner, fyra fagotter, horn och trumpeter och en stråkstyrka som matchar dem. Men dessutom föreskriver Respighi ett rikt slagverk med bland annat pukor, klockor, klockspel, cymbaler, bas- och militärtrummor, "hästhovar", tamburin, tam-tam, triangel, träblock, xylofon, harpa, fyrhändigt piano, orgel och mandolin. För att ytterligare förstärka brassklangen vill han ha med tre buccine, ett ursprungligen antikt romerskt instrument, som i moderna sammanhang med fördel kan ersättas av trumpeter. Respighis hustru Elsa har skrivit den mest lästa biografin över sin make, och hon hävdar där att just Feste Romane var det verk han var känslomässigt mest engagerad i, vilket också medförde en icke obetydlig oro inför uruppförandet med Toscanini och New York Philharmonic Orchestra i Carnegie Hall 1929. Efter första satsens livfulla skildring av dödliga gladiatorspel, kontrasterad av gregorianska toner som antyder de första kristnas martyrdöd i vilddjurens käftar, anade han en viss återhållsamhet från publiken. Skulle detta verk få samma ljumma första mottagande som Pini di Roma? Skulle han kanske ha följt rådet att ändra de dissonanta tonerna i trumpeterna? I den andra satsen skildras den medeltida påvliga fest som firades vart femte år. Pilgrimer sjunger den tyska hymnen Christ ist erstanden, medan kyrkklockorna välkomnar dem. I den tredje satsen befinner oss i månskenet under oktoberfesten där ekon från jakten blandas med klingande klockor och de festandes kärlekssånger till mandolin. Publikens reaktioner hade nu förändrats påtagligt till det positiva, och efter finalens samtida festliga frossa på Piazza Navona, där en och annan berusad trombonist låter höra sig, avslutades verket med åhörarnas jubel. STIG JACOBSSON

Den rumänske dirigenten Cristian Macelaru är från och med denna säsong chefdirigent för WDR-orkestern i Köln och från och med nästa säsong chefdirigent för Franska Nationalorkestern. Han har gjort en kometkarriär som dirigent och är även konstnärlig ledare för Cabrillo-festivalen för samtida musik, världens ledande festival för nutida symfonisk musik. Festivalen hade senast tolv Composers in Residence, inklusive Wynton Marsalis. Säsongen 2019-2020 är han gästdirigent hos ett flertal internationella orkestrar, bland dem BBC Symphony Orchestra (vid BBC Proms), Sveriges Radios symfoniorkester, Belgiska Nationalorkestern, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Philadelphia Orchestra och San Francisco Symphony Orchestra. Han kommer även att dirigera ledande orkestrar i Australien samt leda New Japan Philharmonic i en konsert till Beethovens 250-årsjubileum med violinisten Anne-Sophie Mutter, cellisten Daniel Müller-Schott och pianisten Lambert Orkis. Ett annat spännande projekt är debuten med Singapore Symphony och framförandet av Cello Concerto som komponerats gemensamt av Nico Muhly (USA), Sven Helbig (Tyskland) och Zhou Long (Kina). Cristian Macelaru har dirigerat Göteborgs Symfoniker två gånger tidigare, senast 2017 då Stravinskys Psalmsymfoni och Ravel Daphnis och Chloé stod på programmet.

Den skotska violinisten Nicola Benedetti är en av de mest eftersökta solisterna i sin generation. Hennes förmåga att fängsla publiken med sin naturliga musikbegåvning och utstrålning, tillsammans med hennes popularitet som ambassadör för klassisk musik, har gjort henne till en av de mest inflytelserika klassiska artisterna i dag. Med en karriär dominerad av konsertframträdanden är Nicola Benedetti efterfrågad av i hela världen. Bland dirigenter hon samarbetat med finns Vladimir Ashkenazy, Ste?phane Dene?ve, Christoph Eschenbach, Valery Gergiev, Alan Gilbert, Vladimir Jurowski, Cristian Macelaru, Zubin Mehta, Pinchas Zukerman och Jaap van Zweden. Hon framträder med orkestrar som London Symphony Orchestra, London Philharmonic Orchestra, New York Philharmonic, National Symphony Orchestra of Washington, Mariinskijteaterns orkester, Gewandhausorchestern i Leipzig, Frankfurts radiosymfoniker, Los Angeles Philharmonic Orchestra och Chicago Symphony Orchestra. Denna säsong gör hon bland annat debut med Wiens symfoniker och turnerar i Asien med Deutsches Symphonie-Orchester Berlin och dirigenten Robin Ticciati samt gör en turné med Royal Scottish National Orchestra under ledning av Thomas Søndergård. Hon spelar också Wynton Marsalis Concerto in D med Göteborgs Symfoniker, San Francisco Symphony Orchestra och Orchestre de Paris. Nicola Benedetti är Artist in Residence hos Melbourne Symphony Orchestra 2020 vilket bland annat innefattar konsert med Sir Andrew Davis, en europaturné samt mästarklasser.