Göteborgs Konserthus Orgelinvigning: Musik från fyra länder

ALPHONSE MAILLY (1833-1918) TOCCATA Alphonse Mailly var på sin tid Belgiens mest berömde orgelvirtuos och även en framstående pianist. Han gjorde ett flertal internationella konsertturnéer som orgelsolist, och ett av hans framträdanden i Paris väckte beundran till och med hos Hector Berlioz, som annars inte var känd som någon vän av orgeln; enligt Berlioz var Mailly "en av de kunnigaste virtuoser som den moderna orgelkonsten har frambringat". Som organist i Karmelitkyrkan i Bryssel ska han med sitt spel ha lockat många besökare till söndagarnas högmässa. Mailly var också en mycket ansedd pedagog och fick 1865 efterträda sin tidigare lärare, den legendariske förnyaren av orgelspelets teknik Jacques-Nicolas Lemmens, som orgelprofessor vid Bryssels musikkonservatorium. Han anlitades ofta som orgelsakkunnig och var engagerad i bygget av den berömda Cavaillé-Coll-orgeln från 1880 i Brysselkonservatoriet. Mailly komponerade kyrkliga vokalverk, piano- och kammarmusik. Hans orgelkompositioner är relativt fåtaliga och i begränsat format, och hans enda större verk för instrumentet är en sonat i tre satser. Toccata i d-moll är en typisk orgeltoccata i franskromantisk stil, med snabba, ständigt upprepade figurer i diskanten som ackompanjerar ett lugnare tema i ett lägre register. Ett par gånger under stycket avbryts de motoriska rörelserna för att lämna plats åt en följd av massiva ackord. En kuriös omständighet är att styckets tema är nära nog identiskt med huvudtemat i Mendelssohns konsertuvertyr Hebriderna. Rör det sig om en medveten anspelning, är det ett "olycksfall i arbetet" eller kan det vara en ren tillfällighet, det vill säga att Mailly då han skrev sin Toccata inte kände till "Hebriderna"? Frågan är öppen.

LEFÉBURE-WÉLY (1817-1869) SCÈNE PASTORALE, POUR UNE INAUGURATION D'ORGUE Louis-James-Alfred Lefébure-Wély, innehavare av inte mindre än tre prestigefyllda organisttjänster i Paris - i tur och ordning vid kyrkorna Saint Roch, La Madeleine och Saint Sulpice - var vid mitten av 1800-talet ansedd som Frankrikes främste orgelvirtuos, en publikens gunstling, särskilt berömd för sin improvisationskonst. Men hans musik kritiserades skarpt av anhängarna till den strängt kyrkliga stil, med inspiration från Bach, gregorianiken och 1500- och 1600-talets kyrkomusik, som för allt fler sågs som förebildlig och som på orgelns område representerades av belgaren Jacques-Nicolas Lemmens. Medan Lefébure-Wélys teknik var främst pianistisk och hans repertoar begränsad, så utmärkte sig Lemmens för en suverän behärskning av orgelspelets alla aspekter, inklusive pedalspelet. Ett tidens tecken var att den mycket inflytelserike mästerorgelbyggaren Aristide Cavaillé-Coll, som tidigare gynnat Lefébure-Wély, kom att ta djupa intryck av Lemmens och under 1860-talet började se Lemmens-eleverna Widor och Guilmant som framtidens män. Man kan se Lefébure-Wély som den siste ledande representanten för den populärmusikaliska inriktning, med lättlyssnade melodier och dramatiska effekter, som i huvudsak präglat den franska orgelkulturen efter den för kyrkolivet och kyrkomusiken katastrofala revolutionen 1789. Scène pastorale, med undertiteln "för orgelinvigning eller midnattsmässa", är ett stycke programmusik, i stor utsträckning inriktad på imitation av naturljud. Särskilt orgelns förmåga att gestalta åskväder utnyttjas här mycket effektivt. Efter en munter inledning kommer det egentliga pastoraltemat över en orgelpunkt. Idyllen hotas dock snart av ett dovt muller som så småningom helt tar över i en magnifik åskvädersscen, där Lefébure-Wély på sätt och vis föregriper det sena 1900-talets modernistiska orgelmusik, med både fasta och rörliga tonklungor (cluster), som inte är noterade på vanligt sätt i partituret utan enbart i form av instruktioner till spelaren. Åskvädret drar sig efterhand tillbaka, och i slutet av stycket hör vi en näktergal förkunna att den pastorala idyllen har återvänt. SVERKER JULLANDER

THEODORE DUBOIS (1837-1924) MARCHE DES ROIS MAGES Théodore Dubois växte upp under enkla förhållanden i en liten fransk by. Hans framsteg i pianospel kom att uppmärksammas av borgmästaren, som hjälpte honom till en studieplats vid Pariskonservatoriet, där han erövrade ett flertal förstapriser och även det prestigefulla Rompriset. 1858 blev han biträdande organist och fem år senare körledare i den nybyggda kyrkan Sainte-Clotilde och därmed nära kollega till huvudorganisten César Franck. Senare utnämndes han till titulärorganist i Madeleine-kyrkan och fick anställning som lärare vid Pariskonservatoriet där han så småningom blev rektor. Dubois var en flitig och mångsidig tonsättare; hans verklista omfattar operor och större kyrkomusikaliska verk, orkester- och kammarmusik samt piano- och orgelstycken. Han var också en engagerad pedagog och skrev flera läroböcker i komposition och musikteori, varav några fortfarande används i undervisning. Dubois var ingen musikalisk förnyare men hans musik uppskattades av samtiden för kombinationen av gediget hantverkskunnande och en attraktiv melodisk ådra. I dag är dock största delen av hans produktion glömd. Hans mest kända verk är den stort anlagda passionsmusiken Jesu sju ord på korset och en orgeltoccata som - tillsammans med motsvarande verk av Widor, Boëllmann och Gigout - tillhör organisternas standardrepertoar av "franska toccator". Marche des Rois Mages, "De tre vise männens marsch", ingår i Douze pièces ("Tolv stycken"; det mesta av Dubois orgelmusik utgavs i samlingar med liknande neutrala titlar). Musiken skildrar de vise männens vandring till Betlehem, delvis med ett mycket påtagligt musikaliskt bildspråk. Inledningsvis hörs tunga steg i basen. Efter några takter införs en hög diskantton, som ligger kvar under hela stycket, avsedd att symbolisera stjärnan som vägledde de vise männen. Marschens typiska efterslag ackompanjerar en enkel sångmelodi. I ett mellanavsnitt förs en dialog mellan ackord i manualen och ett pedalmotiv i staccato. I slutet ebbar musiken ut och "stjärntonen" blir ensam kvar. SVERKER JULLANDER

TEBOGO MONNAKGOTLA (f 1972) ILLUSIONIST Illusionist är det andra i en serie soloverk som utgår från musikern och musikerns roll. När jag fick frågan om att skriva för orgel var det första som slog mig den rikedom i klangfärger instrumentet har. Jag tänker mig att organisten är en magiker som skapar klangliga illusioner. TEBOGO MONNAKGOTLA I en recension av hennes opera Jean-Joseph kallade Dagens Nyheter Tebogo Monnakgotla "en av de mest framstående svenska tonsättarna i sin generation". I år utnämndes hennes opera Zebran till årets operahändelse i samma tidning. Tebogo Monnakgotla är född och uppvuxen i Uppsala där hon som tioåring började spela cello i musikskolan. Hon är utbildad vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, Kungliga Konservatoriet i Haag samt Musikhögskolan i Piteå. Hennes karriär tog fart efter att hon - ännu student vid Kungliga musikhögskolan - vann Prize of Recommendation vid International Rostrum of Composers, European Broadcasting Unions (EBU) tävling i samtida musik. Senare samma år valdes hon till Composer in Residence vid SR P2, ett uppdrag hon hade i två år. Tebogo Monnakgotla har mest komponerat för orkester och kammarensemble men har den senaste tiden fokuserat på opera. Under året uruppförs, vid sidan av orgelstycket Illusionist och operan Zebran, hennes saxofonkonsert GAEA för solisten Johannes Thorell, soloviolinstycket Companion för Johan Dalene samt sångcykeln Den försvunna för Julia Sporsén och Jönköpings Sinfonietta där Tebogo Monnakgotla är Composer in Residence under säsongen.

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) VARIATIONS SÉRIEUSES Felix Mendelssohn skrev 1841 sina Variations sérieuses op 54 för att låta dem ingå i en publikation från förläggaren Mechetti med titeln Album-Beethoven Dix morceaux brillantes som trycktes året därpå och som innehöll just tio briljanta pianostycken av lika många av tidens ledande tonsättare, bland dem även Chopin, Czerny och Liszt, samt flera hyllade pianovirtuoser. Avsikten med denna utgåva var att samla in pengar till ett planerat Beethovenmonument i Bonn. Mendelssohns bidrag kan möjligen tyckas passa dåligt in på häftets titel. Allvarliga variationer är inte detsamma som briljanta. Men visst finns det också bland Mendelssohns sjutton variationer (en artonde refuserade tonsättaren innan verket trycktes) de som har en utåtriktad briljans, även om temat i sig ligger mer åt det älskvärda hållet. Pianistiskt är verket ett strålande exempel på hans totala behärskning av klaviaturen, och spelat på orgel blir variationerna än mer klangfulla. STIG JACOBSSON

JEHAN ALAIN (1911-1940) DEUXIÈME FANTAISIE Jehan Alain var en särling bland franska orgeltonsättare under 1900-talets första hälft. Han hade aldrig någon särskilt prestigefylld organisttjänst och stod ganska främmande för den etablerade traditionen med organister och tonsättare som Franck, Widor och Vierne och orgelbyggare som Cavaillé-Coll. Det var i stället en orgel av helt annat slag som präglade hans tidiga år. Fadern, Albert Alain, var organist och tonsättare och dessutom en hängiven amatörorgelbyggare. Familjens hemorgel, som under Jehans uppväxt successivt förändrades och byggdes ut, hade ett för tiden ovanligt stort inslag av så kallade alikvoter, stämmor i högt läge och speciella tonhöjder, oftast kvint och ters, avsedda att förstärka övertonerna och därmed skapa nya klangfärger. Detta för tiden originella instrument kom att prägla Jehans klangvärld och hade stor betydelse för hans kompositionsverksamhet. Hans studier vid Pariskonservatoriet var framgångsrika, men de drog ut på tiden av olika anledningar (sjukdom, militärtjänst) och avslutades först 1939, ett år innan han stupade för Frankrike under den tyska invasionen. Han hade då hunnit komponera omkring 120 verk, av vilka ungefär en fjärdedel var för orgel. Jehan Alain var en livfull personlighet och en mångsidigt kreativ person som i privata sammanhang visade prov på begåvning som både tecknare och skribent. Hans musik präglas av originell formgestaltning - han undvek oftast att anknyta till etablerade formtyper - och en personligt utformad melodik och harmonik. Med generationskamraten Olivier Messiaen delade han den katolska tron, intresset för gregorianik och inspirationen från andra kultursfärer i sin musik. De två unga tonsättarna tycks dock inte ha haft mycket kontakt med varandra och Alains musik, präglad av spontana infall och starkt emotionellt uttryck, är i många avseenden olik Messiaens. Deuxième fantaisie (Fantasi nr 2), komponerad 1936, domineras inledningsvis av tre teman: en ljus, meditativ melodi i lugnt tempo, ett kontrasterande tema i mörkare färger och en serie arabesker, inspirerad av marockansk folkmusik, som hade gjort ett djupt intryck på Alain vid kolonialutställningen i Paris några år tidigare. Så följer en mellandel med snabba diskantfigurer över en pedalmelodi, något påminnande om en "fransk toccata". I slutdelen blandas de tre huvudmotiven, innan det hela ebbar ut med några dissonanta ackord som utmynnar i en e-mollklang. SVERKER JULLANDER

RICHARD WAGNER (1813-1883) UVERTUREN TLL TANNHÄUSER Uvertyren till Tannhäuser är ett destillat av flera sidor av Wagner som kompositör. Stycket kombinerar musikaliska element från hans tidiga och sena period, vilket är en av de många anledningarna till att det är så spännande. Det inleds av den berömda pilgrimskören, som först dyker upp i blåsinstrument och horn och sedan svaras av stråkar och tromboner, som upprepar körmotivet. Delar av Venusbergmusiken (backanalen) bryter sedan in i ett snabbare tempo, med Tannhäusers sång till Venus i stråkarna. Den efterföljande svarande klarinetten är Venus röst. Den tredje och sista delen av uvertyren handlar, som nästan alltid hos Wagner, om frälsningen som pilgrimsvandraren längtar till vid färdens slut. Wagner själv fann förlösning i musiken men sällan i det verkliga livet. I detta arrangemang och vid detta framförande har organisten Nathan Laube utnyttjat den nya konserthusorgelns oslagbara rikedom av klanger för att gestalta Wagners färgrika orkestrering på ett eget sätt. MARTINA JARMINDER

Hans-Ola Ericsson är en firad organist, internationellt verksam pedagog och samtida tonsättare. Han har varit professor i Piteå och var under flera år organist samt chef för kyrkomusiken vid McGill University i Montreal, Kanada. Han är känd för en repertoar som spänner från Messiaen, Cages och Ligeti till den ofrånkomlige Johann Sebastian Bach samt ett flertal andra tonsättare. Bland juvelerna i hans verksamhet finns Messiaens samlade verk och en serie Bachframföranden för orgel och kammarensemble.

Den belgiske organisten och musikvetaren Joris Verdin är lärare i orgel vid Antwerpens kungliga konservatorium och professor vid Universitetet i Leuven, Belgien. Han återupptäcker lika gärna bortglömd musik som han skapar ny i egna kompositioner. Han har spelat in över 40 cd med musik som spänner över många olika eror och stilar. Mångsysslaren Joris Verdin ger också mästarklasser, ansvarar för notutgåvor, skriver artiklar och ger ut böcker, bland dem den första handboken i att spela harmonium. Bland hans många skivpriser finns Diapason d'Or och Preis der deutschen Schallplattenkritik.

Amerikanske organisten Nathan Laube är en ledande musiker och pedagog med beundrare över hela världen. Han har framträtt på fyra kontinenter i prestigefyllda konserthus som Elbfilharmonin i Hamburg, Berlinfilharmonin, Walt Disney Concert Hall i Los Angeles och Wiens Konserthus samt i berömda kyrkor som Notre-Dame i Paris, St Paul-katedralen i London och Berlins domkyrka. Nathan Laube var också med vid invigningen av den restaurerade orgeln i Vasakyrkan i Göteborg. Han är även verksam vid musikhögskolan i Stuttgart och var tidigare knuten till Eastman School of Music i Rochester, USA.