Göteborgs Konserthus Orgelinvigning: Sex organister

OLIVIER MESSIAEN (1908-1992) APPARITION DE L'EGLISE ETERNELLE Olivier Messiaen var en av de banbrytande och mest inflytelserika modernistiska tonsättarna under andra hälften av 1900-talet. Redan i sin allra första publicerade komposition, orgelstycket Le banquet céleste, komponerat när tonsättaren var 18 år gammal, framträder han som en djupt originell tonsättarpersonlighet. Messiaen utforskade under hela sin långa verksamhet nya uttrycksmöjligheter: han utvecklade egna melodiska och harmoniska system (däribland sju skaltyper, "modi med begränsade transpositioner"), infogade rytmer från grekisk metrik och indisk musik och såg över huvud taget rytmen som det centrala elementet i musiken. Välkänt är hans bruk av fågelsång, återgiven med stor exakthet. Vissa aspekter av Messiaens tonspråk blev en inspirationskälla för efterkrigstidens unga avantgardistiska tonsättare. Mest centralt för Messiaens skapande var hans katolska tro: nästan alla hans verk har ett teologiskt innehåll. Vid sidan av Bengt Hambræus är han den ende av efterkrigstidens stora modernister för vilken orgeln var central i skapandet - även om han också komponerande många betydande verk i andra genrer. I över 60 år tjänstgjorde han söndagligen som organist i Sainte-Trinité-kyrkan i Paris, och under hela denna tid tillkom nya orgelkompositioner, de flesta i form av större verkcykler med titlar som "Frälsarens födelse", "Härlighetskropparna" "Pingstmässa" och "Meditationer över den heliga Treenigheten". Apparition de l'église éternelle ("Uppenbarelse av den eviga kyrkan") är ett av de tidiga verken (1932), komponerat ungefär samtidigt som den första verkcykeln, "Himmelsfärden". Stycket är Messiaens första orgelkomposition efter tillträdet som organist i Sainte-Trinité året innan. Verket är en vision av den himmelska kyrkan, som först skymtar i fjärran, sedan kommer allt närmare, för att sedan åter avlägsna sig. Stycket uppvisar drag som utifrån dagens perspektiv kan ses som minimalistiska. I sin egen kommentar till verket betonar Messiaen de enkla byggstenarna: rytmmönstren, de harmoniska färgerna som kontrasteras mot "hårda och kalla" tomma kvinter, och den först växande och sedan avtagande dynamiken. Messiaen fortsätter, med referens till en katolsk hymn: "mejsel, hammare, lidande och prövningar skär och polerar de utvalda, de levande stenarna i den andliga byggnaden (vilket uttrycks genom basens oupphörliga pulserande). Visionen är mycket enkel, på sin höjdpunkt nästan brutal. Den byggs upp långsamt och använder lång tid för att försvinna…" SVERKER JULLANDER

EDOUARD BATISTE (1820-1876) OFFERTORIUM TILL SANKTA CECILIA, NR 4 Edouard Batiste var under sin livstid en mycket känd, uppskattad och mångsidig musikpersonlighet: kördirigent och organist, pedagog och kompositör. Redan vid 8 års ålder antogs han som elev vid Pariskonservatoriet och nio år senare blev han lärare vid samma institution, där han undervisade i solfège (en metod för undervisning i musik- och gehörslära) och flera andra ämnen. 1854 utnämndes han till organist i en av de största Pariskyrkorna, Saint-Eustache, och fick där ansvaret för den praktfulla nya orgeln, byggd av den belgisk-franska firman Merklin, som vid sidan av Cavaillé-Coll räknades som tidens främste orgelbyggare. Han blev ryktbar långt utanför Frankrikes gränser, i synnerhet i Storbritannien och USA, där merparten av hans orgelverk publicerades. Batiste levde i en brytningstid då den mondäna parisiska, operainfluerade orgelmusiken med inriktning på spelteknisk briljans och klangliga effekter utmanades av en mer "seriös" stil, influerad av gregoriansk sång, äldre polyfoni och J.S. Bach, som från mitten av seklet lanserades av bland andra den belgiske organisten Jacques-Nicolas Lemmens och fick prominenta företrädare bland yngre ledande Parisorganister, bland dem Alexandre Guilmant och Charles-Marie Widor. Batiste förblev däremot en utpräglad företrädare för den mer "världsliga" stilen, med påföljd att hans kompositioner föll i glömska relativt kort tid efter hans död. Batistes orgelmusik må ha ansetts "okyrklig" utifrån stilistiska kriterier, men inte desto mindre är de allra flesta av hans kompositioner uttryckligen avsedda för gudstjänsten - den tidens katolska liturgi lämnade åtskilligt utrymme för självständig orgelmusik. En av Batistes favoritgenrer var offertoriet, den del av mässan då nattvardselementen (bröd och vin) placeras på altaret. Detta liturgiska moment har ända sedan 1600-talet inspirerat franska organister till stort upplagda kompositioner, och i Batistes produktion ingår närmare 30 sådana. Det offertorium av Batiste som står på dagens program är det sista i en serie av fyra som är tillägnade musikens skyddshelgon S:ta Cecilia. Två tematiska idéer växlar i styckets olika avsnitt: en lugn pastoralartad melodi i 9/8-takt, och en livfull tonslinga som dominerar i de mer dramatiska partierna. I stycket utnyttjas både orgelns lyriska potential, med soli för oboe- och flöjtstämmor, och dess kapacitet för monumentala stegringar, fram till de pompösa sluttakterna. SVERKER JULLANDER

ALEXANDRE GUILMANT (1837-1911) LAMENTATION OP 45 NR 1 Alexandre Guilmant var en av 1800-talets ledande orgelvirtuoser och flitigaste konsertgivare. Hans verksamhet som utövande organist, med tjänst både i Pariskyrkan Sainte-Trinité och i Trocadéro-palatset, och därtill långa turnéer med framträdanden i mängder av kyrkor och konserthus i Europa och USA, hindrade honom dock inte från att också vara en mycket produktiv tonsättare och dessutom lärare i orgel vid ett flertal institutioner, däribland Pariskonservatoriet. Hos läromästaren Lemmens tillägnade han sig en solid spelteknik och ett intresse för gregoriansk sång och tidig musik, vilket avspeglade sig i hans egna kompositioner. Guilmant hade en mycket bred repertoar och odlade ett stort intresse för musik från olika historiska epoker och nationella traditioner. Han gav flera konserter med enbart skandinavisk musik och svarade också för uruppförandet av Emil Sjögrens viktigaste orgelverk, Preludium och fuga i a-moll. Hörnstenen i Guilmants orgelproduktion är de åtta symfoniskt anlagda orgelsonaterna, men därutöver komponerade han flera hundra mindre stycken, de flesta samlade i volymer med titlar som "Den praktiske organisten", "Den liturgiske organisten" och "Stycken i olika stilarter". I denna del av sin tonsättarverksamhet visade han stor insikt i den "vanlige" kyrkoorganistens behov av en varierad men inte alltför lång eller tekniskt krävande gudstjänstrepertoar. Lamentation (Klagosång) komponerad 1875, ingår i det tolfte av de 18 häftena i Pièces dans différents styles. Stycket är skrivet till minne av en vän till Guilmant, prästen Henri Gros, som tjänstgjorde som frivillig fältpräst i en armébataljon nära Paris under fransk-tyska kriget och dödades av en granatskärva i december 1870. Som överskrift står några rader på latin ur Davids klagosång över kung Sauls och sin vän Jonatans död i Andra Samuelsboken 1: "Betrakta, Israel, dessa som har dött på dina höjder…Jag sörjer dig, min broder…På höjderna har han fallit…ej mer smord med olja". Inledningen är mörk, med dova, droppande pedaltoner som ackompanjerar en kromatiskt sjunkande tonföljd. Efter några tunga ackord inträder det elegiska sångtemat med sina fallande fraser, nästan schubertskt i sin växling mellan dur- och mollklanger. En ödesmättad stegring landar i en orgelpunkt, och inledningens dropptoner återkommer. Stycket avslutas stilla i dur, med en gregoriansk koral: "Jerusalem, Jerusalem, omvänd dig till din Herre och Gud", som ingår i den katolska liturgin för Stilla veckan. Titeln Lamentation anspelar på de gammaltestamentliga Klagovisorna (latin: Lamentationes), varifrån texterna till denna liturgi är hämtade. SVERKER JULLANDER

MOLLY KIEN (f 1979) ARCTICIDAE Det var en speciell känsla att sitta hemma vid köksbordet mitt under en pandemi och skriva ett stycke för orgel, det största instrument som finns och som kan bara upplevas på plats, när man knappt hade lämnat hemmet på flera månader, för att inte tala om att gå på konsert. För inspiration lyssnade jag på Messiaens stora orgelverk, Apparition de l'église éternelle. Jag blev överväldigad när musiken blev så stark (på inspelningen) att det kändes som att salen skakade, och jag fick rysningar och längtade till att få höra livemusik igen. Med den känslan i bakhuvudet började jag komponera mitt eget verk för orgel, där jag har, med mycket hjälp av organisterna Hans Davidsson och Mattias Wager, försökt bygga upp klanger på samma sätt som man gör när man skriver ett orkesterverk. Jag ville gärna fylla hela salen med dramatiska ackord, och även experimentera med lekfulla partier. Jag blev överlycklig när jag fick reda på att Göteborgs nya konserthusorgel har pipor som sitter under salen så att den skakar när de spelas, precis på samma sätt som jag hade föreställt mig att den gjorde med Messiaens musik! Arcticidae* är en indirekt referens till min dotter Hafrún, som föddes mitt under kompositionsprocessen. MOLLY KIEN *Islandsmussla. Den amerikanska tonsättaren Molly Kien har en Bachelor of Arts från Indiana University i Bloomington och en masterexamen från Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Hon kom till Sverige 2002 för att studera för Sven-David Sandström vid Gotlands Tonsättarskola och fortsatte sina studier för denne i Bloomington. Hennes verk har framförts av ledande svenska orkestrar och kammarensembler. Hon har varit Composer in Residence hos Västerås Sinfonietta och skrev på beställning av Stockholms Konserthus ett stycke för klarinettisten och Echo Rising Starvinnaren Magnus Holmander som framfördes vid flera konserthus i Europa säsongen 2019-2020. Molly Kien har också ett stort intresse för amerikansk folkmusik. Hon sjunger och spelar banjo, hackbräde och ukulele i det egna old-time-bandet Molly Moses and the Country Cousins.

CÉSAR FRANCK (1822-1890) KORAL NR 1 E-DUR Det framhålls ofta att César Franck mognade sent som tonsättare. Visserligen vann han tidigt berömmelse för några pianotrior, men därefter uteblev framgångarna, och periodvis lade han i stort sett ner sin kompositionsverksamhet. I stället kom han att försörja sig som lärare, samtidigt som han upptäckte orgeln som konstnärligt medium - han fick tidigt rykte som en lysande improvisatör. När han 1853 tillträdde sin första tjänst som "titulärorganist", i Pariskyrkan Saint-Jean-Saint-François där huvudorgeln var byggd av mästaren Cavaillé-Coll, lär han förtjust ha utbrustit: "Min nya orgel - det är en orkester!" Några år senare, 1858, blev han organist i den då nybyggda kyrkan Saint-Clotilde och det är främst orgeln i denna kyrka - även den av Cavaillé-Coll - som inspirerade till de stora orgelverken. "Om ni visste vad jag älskar denna orgel! Den är så smidig under mina fingrar och så följsam mot mina tankar!", sa han en gång till sin kyrkoherde. Franck var personligen tillbakadragen men blev ändå kontroversiell; åsikterna om hans musik var minst sagt delade och han fick dessutom kritik för sin undervisning som orgelprofessor vid Pariskonservatoriet. Det lär mer ha handlat om kompositionsseminarier än egentliga spellektioner. I de mogna mästerverken, alla komponerade efter fyllda 50 år - däribland pianokvintetten i f-moll, de symfoniska variationerna för piano och orkester, violinsonaten, d-mollsymfonin och slutligen de tre koralerna för orgel - framträder hans tonspråk i full blom med sin djupt personliga harmonik. En koral är hos Franck inte en kyrkovisa utan en (instrumental) melodi som har vissa drag gemensamma med koraler: lugnt tempo och jämn rytm med ackordbyte på varje meloditon. Första gången ordet "choral" dyker upp i en verktitel är i pianotriptyken Preludium, koral och fuga från 1884. Här är koralen närmast en episod mellan de övriga delarna (även om koraltemat återkommer i slutet av fugan). I Tre koraler för orgel från 1890 blir koraltemat däremot kärnan i en större komposition. Men i dessa verk finns också många andra motiv - några av dem med koralliknande drag - vilket kan verka förvirrande för den som väntar sig en traditionell inledande koralpresentation. Det är som att Franck söker sig fram innan han når den "riktiga" koralen. I ett brev betecknade Franck den första koralen, i E-dur, som "ett stort stycke för orgel som jag har gett titeln koral; det är en koral men med mycken fantasi", och till sin elev Vincent d'Indy sa han, något kryptiskt: "Ni förstår, den verkliga koralen är inte koralen; den kommer till under styckets förlopp". E-durkoralen kan beskrivas som ett variationsverk men det som varieras är inte koralmelodin utan ett större temablock där koralen kommer in i slutet. Efter ett dramatiskt mellanspel följer en friare variation som utmynnar i en stegring upp till fullt verk. Här framträder koralen i ensamt majestät, i kanon mellan sopran och bas, "befriad" från övriga motiv, förutom i sluttakternas återklanger av den första variationens inledning. SVERKER JULLANDER

KARIN NELSON (f 1960) IMPROVISATION Konsten att improvisera, att komponera vid instrumentet, har i dag en blygsam roll i det västerländska klassiska musikutövandet; i någon mån lever den kvar i de kadenser som solisten i framför allt wienklassiska solokonserter förutsätts extemporera (eller komponera). Men ännu vid mitten av 1800-talet var det vanligt att improvisationer, eller "fantasier" som det ofta hette, ingick i program för soloaftnar med pianister. För orgelns del har bruket att spela egna improvisationer vid konserter levt kvar till våra dagar, kanske som en följd av att de flesta organister tjänstgör i gudstjänster och därmed förutsätts ha färdighet i improvisation, som också är en självklar del i utbildningen av kyrkomusiker. En konsertimprovisation bygger ofta på vad man brukar kalla ett "givet tema", som kan vara en mer eller mindre känd existerande melodi, eller ett för tillfället komponerat tema, som vanligen ges till improvisatören en stund före konsertens början. Improvisationen kan vara hållen i en given klassisk form, som till exempel sonat eller preludium och fuga - att avsluta en improvisation med en fuga är av tradition mycket vanligt - men det kan också vara så att improvisatören ges helt fria tyglar, utan att vara bunden av vare sig ett tema eller en given formtyp. SVERKER JULLANDER

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) AKADEMISK FESTUVERTYR OP 80 Johannes Brahms komponerade med förkärlek musikverk parvis: 1860 skrev han de båda orkesterserenaderna, 1863 de båda pianokvartetterna, 1877-1878 de två första symfonierna, 1873 de båda stråkkvartetterna op 51 och 1895 de båda klarinettsonaterna op 120. Att dessa par dessutom ofta representerar varsin ytterlighet visas särskilt tydligt av hans båda orkesteruvertyrer, skrivna 1881: Akademisk festuvertyr op 80 och Tragisk uvertyr op 81. Vid 60 års ålder ansågs Brahms allmänt vara den störste levande tonsättaren. Han blev hedersmedborgare i födelsestaden Hamburg, hyllades med en minnesmedalj från Gesellschaft der Musikfreunde i Wien. Han kallades till Cambridge för att mottaga ett hedersdoktorat vid universitetet, men Brahms var inte svag för den här sortens utmärkelser så han avböjde. Det var lättare för honom att acceptera ett motsvarande erbjudande från det något anonymare Breslau, och som tack skrev han Akademisk festuvertyr, byggd på kända tyska studentsånger. Det hela börjar i sorgesam c-moll och sedan följer sångerna "Wir hatten gebaut ein stattliches Haus", "Landesvaters", "Fuchslieder" och slutligen den även här hemma välkända "Gaudeamus igitur". Brahms har knappast blivit känd som någon jubeltonsättare, och ingenstans i hans produktion hittar man mer uppsluppen C-durstämning än i den här uvertyrens glänsande sluttakter. STIG JACOBSSON

Hans-Ola Ericsson är en firad organist, internationellt verksam pedagog och samtida tonsättare. Han har varit professor i Piteå och var under flera år organist samt chef för kyrkomusiken vid McGill University i Montreal, Kanada. Han är känd för en repertoar som spänner från Messiaen, Cages och Ligeti till den ofrånkomlige Johann Sebastian Bach samt ett flertal andra tonsättare. Bland juvelerna i hans verksamhet finns Messiaens samlade verk och en serie Bachframföranden för orgel och kammarensemble.

Magnus Kjellson är utbildad med diplomexamen vid Högskolan för scen och musik i Göteborg och vid Sweelinckkonservatoriet i Amsterdam efter studier för Rune Wåhlberg, Hans Davidsson och Hans van Nieuwkoop. Han är organist i Christinae kyrka i Göteborg. 1995-2007 undervisade Magnus Kjellson i orgelinterpretation och liturgisk orgel vid Högskolan för Scen och Musik i Göteborg. Han engageras också som gästlärare vid internationella akademier och festivaler. Magnus Kjellson är initiativtagare till Göteborg Baroque och har sedan starten 2004 varit ensemblens konstnärlige och musikaliske ledare.

Karin Nelson är professor i orgelspel och kyrkomusik vid Norges musikhögskola och i orgel vid Högskolan för scen och musik vid Göteborgs Universitet där hon tog sitt solistdiplom. På 1990-talet var hon anställd som organist i Göteborgs Konserthus. Hon har studerat vid Sweelinckkonservatoriet i Amsterdam och tog sin doktorstitel i musikvetenskap med avhandlingen Improvisation and Pedagogy through Heinrich Scheidemann's Magnificat Settings som fokuserar på notationen i Nordtyskland på 1600-talet då organisterna var kända för sin improvisationskonst. Karin Nelson improviserar gärna själv vilket hon dokumenterat på flera cd-utgåvor i samarbete med musiker i olika genrer.

Den belgiske organisten och musikvetaren Joris Verdin är lärare i orgel vid Antwerpens kungliga konservatorium och professor vid Universitetet i Leuven, Belgien. Han återupptäcker lika gärna bortglömd musik som han skapar ny i egna kompositioner. Han har spelat in över 40 cd med musik som spänner över många olika eror och stilar. Mångsysslaren Joris Verdin ger också mästarklasser, ansvarar för notutgåvor, skriver artiklar och ger ut böcker, bland dem den första handboken i att spela harmonium. Bland hans många skivpriser finns Diapason d'Or och Preis der deutschen Schallplattenkritik.

Hans Davidsson är internationellt verksam organist, kyrkomusiker, forskare, författare, konsult, konstnärlig ledare för Göteborgs internationella orgelakademi, lärare vid Ljungskile folkhögskola och sedan 2017 tillbaka i Göteborg som organist i Älvsborgs kyrka. Han verkade som professor i orgel och kyrkomusik vid Musikhögskolan vid Göteborgs universitet 1987-200, Eastman School of Music 2000-2012, Hochschule för Künste i Bremen 2006-2013 samt det Konglige Dansk Musikkonservatorium i Köpenhamn 2011-2018. Bland Hans Davidsson många inspelningar finns samtliga orgelverk av Matthias Weckman, Georg Böhm, Dietrich Buxtehude samt Felix Mendelssohns Sex sonater (Loft).

Amerikanske organisten Nathan Laube är en ledande musiker och pedagog med beundrare över hela världen. Han har framträtt på fyra kontinenter i prestigefyllda konserthus som Elbfilharmonin i Hamburg, Berlinfilharmonin, Walt Disney Concert Hall i Los Angeles och Wiens Konserthus samt i berömda kyrkor som Notre-Dame i Paris, St Paul-katedralen i London och Berlins domkyrka. Nathan Laube var också med vid invigningen av den restaurerade orgeln i Vasakyrkan i Göteborg. Han är även verksam vid musikhögskolan i Stuttgart och var tidigare knuten till Eastman School of Music i Rochester, USA.