Göteborgs Konserthus Inställt: New Things to Come

Evenemanget har ägt rum. Point Music Festival 2020 är inställd på grund av corona-pandemin. Köpta biljetter kommer att betalas tillbaka.

Speltid ca: 3 t 30 min inkl paus Scen: Stora salen
490 kr Student 245 kr

Evenemanget har ägt rum

Point Music Festival 2020 är tyvärr inställd på grund av corona-pandemin. Köpta biljetter kommer att betalas tillbaka. Den omfattande hanteringen kan ta tid, men alla biljettköpare kommer att kontaktas via mail. Tack på förhand för förståelse och tålamod. Vid frågor, kontakta vårt biljettkontor: biljett@gso.se, 031-7265300.

Förvänta dig det oväntade. Sällan har det välbekanta uttrycket varit lika giltigt som när det gäller Richard Ayres. Gång på gång överraskar den brittiskfödde tonsättaren både kritiker och publik med sina egensinniga kompositioner. Ibland rörande och stillsamt vackra, ibland ilsket explosiva, alltid färgstarka och ofta med en humoristisk touch. I kväll är det världspremiär för hans senaste verk – No 52.

Uruppförandet av Ayres konsert följs av Beethovens femte pianokonsert, ”Kejsarkonserten”. ”Dess andra sats, som kanske är det vackraste som någonsin komponerats, är närmast en uppenbarelse av oförstörd skönhet.” Musik som skapades när tonsättaren inte längre hade hörseln i behåll. Citatet är från Bent Sørensen som tonsatt kvällens tredje verk, Schreie und Melancholie, inspirerad av Beethovens sena, märkliga musik. För framförandet står Tyska kammarfilharmonin med den legendariska rysktyska pianisten Elisabeth Leonskaja som solist.

Konserten avslutas med Beethovens andra symfoni som fick sitt första framförande 1803, en kritisk period då Beethoven började inse att han var på väg att mista hörseln. Men det tycks inte ha påverkat hans kreativitet: i den här musiken visar han tydligt sin originalitet och personlighet som orkestertonsättare, det första steget mot hans väldiga betydelse som musikens förnyare och revolutionär.

Program

Ayres No. 52 (Uruppförande) 20 min

Ludwig van Beethoven (1770-1827) Piano konsert nr 5 Ess-dur op 73 "Kejsarkonserten " Allegro Adagio un poco mosso Rondo: Allegro ma non troppo (sats två och tre spelas i en följd) Beethoven slutdaterade sin femte och sista pianokonsert 1809. Musiken skrevs under en tid av politisk oro. Fransmännen hade av och till anfallit Wien och i april-maj 1809 riktades bullrande kanonader främst mot stadsmuren i Wien. Beethoven bodde nära muren och sökte därför skydd i sin brors källare - inte av rädsla, men för att skydda resterna av sin hörsel med huvudet nedborrat i en kudde. Väl medveten om sin dåliga hörsel hade Beethoven efter 1808 års uruppförande av fjärde konserten och körfantasin starkt reducerat sina offentliga fram-trädanden som pianist och han avsåg inte att själv spela sin femte pianokonsert. Vid uruppförandet den 28 november 1811 i Leipzig hette solisten Friedrich Schneider och dirigenten Johann Philipp Christian Schulz. Mottagandet var synnerligen varmt och man skrev i pressen att "hela auditoriet kom i hänryckning". Solisten får inleda konserten med att dekorera tre uttrycksfulla orkesterackord innan själva huvudtemat presenteras. Resten av satsen rymmer mycket som får en improviserande karaktär, men som är exakt noterat. Det är alldeles uppenbart att Beethoven inte själv avsåg att spela konserten för han lämnar inte ens plats för improviserade kadenser. I slutet av första satsen anger han tydligt att solisten ska spela den i partituret angivna kadensen. Första satsen är med god marginal den längsta. Liksom i tredje pianokonserten är huvudtemat i den långsamma satsen en förklädd version av första satsens sidotema. Detta marschtema har nu förvandlats till en vacker hymn. Violinerna spelas sordinerade och basarna spelar pizzicato. Andra satsen går via ett par toner i hornen direkt över i finalen där det övermodigt virvlande temat presenteras av pianot innan det tas upp av orkestern. Satsen utvecklas till ett friskt musikantiskt rondo. Pukorna kommer att spela en betydande roll och kan alldeles ensamma spela de två toner som utgör den huvudsakliga baslinjen. I den avslutande codan får pukan till och med en solopassage tillsammans med pianot. Det är sådana här finesser som gör Beethovens musik ständigt fräsch! Stig Jacobsson

Paus 15 min

Beethoven Trotsig, energisk, innerlig - föreläsning på tyska, svensk översättning på skärm 25 min

Paus 30 min

Sørensen Schreie und Melancholie 22 min

LUDWIG VAN BEETHOVEN SYMFONI NR 2 D-DUR OP 36 Adagio molto. Allegro con brio Larghetto Scherzo. Allegro Allegro molto På läkaren Schmidts inrådan slog sig Beethoven sommaren 1802 ned i den lantliga friden i Heiligenstadt, en av Wiens förstäder. Inom sig hade han emellertid allt annat än frid. Han kände av den hörselskada som snart skulle göra honom helt döv och mot hösten skrev han till sina bröder det skakande brev som brukar kallas Heiligenstadttestamentet, vilket avslöjar honom som en människa på självmordets rand: "Endast konsten höll mig tillbaka… Ack, det tycktes mig omöjligt att lämna världen innan jag fullbordat allt det vartill jag kände mig kallad." Vi vet nu att Beethoven bara var i början av en karriär utan motstycke i musikhistorien. Så man kan förstå att han kände skaparkraften välla fram, oemotståndligt. Redan nu satte hans verk outplånliga spår på musikens fortsatta utveckling. Trots (eller tack vare?) den mörka sinnesstämningen befann sig Beethoven i en mycket rik skaparperiod. Frågan är om han någonsin varit lika produktiv som 1802. Kanske var överansträngning en bidragande orsak till att han skrev testamentet. Av själskvalen märker man däremot inte mycket i den musik han skrev vid denna tid, i synnerhet inte i andra symfonin. Detta är i huvudsak en ljus och levnadsglad musik, och larghettot hör till hans allra lyckligaste ingivelser. Jämfört med den två år tidigare och helt i Mozarts och Haydns anda skrivna första symfonin, hade mycket ändå hänt. En kritiker fann vid uruppförandet i Theater an der Wien den 5 april 1803 "att den första symfonin har större värde än den andra, eftersom den är genomförd med otvungen lätthet, medan den andra präglas av en strävan efter det nya och misshagliga." Kritikern var i själva verket riktigt lyhörd: han hade just bevittnat hur den klara klassicismen förvandlats till lidelsefull romantik. Den brett upplagda första satsen inleds med ett Adagio molto som innehåller mer av själslig förberedelse än något liknande parti i tidigare symfonier och de två inledande, markerade tonerna D återkommer sedan i olika gestalt under hela första satsen. Att Beethoven sedan presenterar huvudtemat i de låga stråkarna var en uppseendeväckande nyhet och några åhörare fann kontrasten till andra temats marschrytm alltför brutal. Första symfonins långsamma sats bygger nästan helt på ett enda tema, men motsvarande sats i andra symfonin blommar ut till en överväldigande rikedom av härliga melodier och rytmiskt pikanteri. Senare menade Beethoven att han kunnat skapa 20 verk av dessa tematiska idéer. Därpå följer hans första symfoniska scherzo. I kammarmusikaliska sammanhang hade han däremot redan skrivit flera scherzi, och menuetten i första symfonin har för all del också karaktär av ett scherzo, även om den inte tagit steget fullt ut. Finalen tar sig mästaren friheten att inleda på dominanten, för att först i tredje takten leda över musiken i huvudtonarten. Oemotståndlig rytmisk kraft, vågade intervallsprång och strålande gott humör utmärker musiken. STIG JACOBSSON

Medverkande

Deutsche Kammerphilharmonie Bremen

Patrik Ringborg dirigent

Elisabeth Leonskaja piano

Sarah Christian konsertmästare

Åke Holmquist föreläsare

Frågor? Hör av dig till biljettkontoret