Göteborgs Konserthus Schumanns ödesverk

ROBERT SCHUMANN (1810-1856) VIOLINKONSERT D-MOLL In kräftigem, nicht zu schnellem Tempo Langsam Lebhaft, doch nicht schnell Schumanns sista orkesterverk, violinkonserten, mötte groteska öden. Den skrevs i Düsseldorf på tre veckor 1853, 11 september-3 oktober. Schumann hade hört 22-åriga violingeniet Joseph Joachim som redan höjt Beethovens och Mendelssohns violinkonserter till succéer. Joachim bad om en ny konsert men han förbryllades när han fick Schumanns verk. Provspelningar gick si och så. Omdömet blev "viss avmattning och tillkämpad energi". Inget uruppförande blev av och i samråd med Clara Schumann ratades den i samlingsutgåvan. Partituret ärvdes av Joachims son Johannes och deponerades 1907 i Preussens statsbibliotek mot att ej få spelas före 1956. Däremot utgav Brahms en melodi ur andra satsen med titeln "Schumanns sista musiktanke" i sina fyrhändiga variationer op 23. Då låg Schumann på mentalsjukhus och trodde att melodin dikterats för honom av Mendelssohns och Schuberts andar. I mars 1933 påstod i sin tur Joachims systerbarnbarn, violinisten Jelly d'Arányi, att hon mött Schumanns ande vid en spiritistseans i London. Då avslöjades existensen av en okänd konsert. Nästa seans gav spår till Berlin. Goebbels grep själv in då en ny Schumannkonsert skulle lösa problemet med juden Mendelssohns populära violinkonsert. schotts förlag fick Johannes Joachim att häva uppförandeförbudet. En skandalöst misshandlad utgåva av Georg Schünemann sändes av förlaget till Yehudi Menuhin för omdöme. Denne ville uruppföra konserten den 3 oktober 1937 i San Francisco men hindrades efter tyska diplomatkontakter, medan d'Arányi sade sig ha Schumanns förhandslöfte. Goebbels släppte inte godbiten, och konserten uruppfördes i Berlin av Georg Kulenkampff och Berlins Filharmoniker 26 november 1937 (efter 84 år), sedan Hindemith (brännmärkt för sin "entartete Musik") anonymt reviderat solostämman. 1938 utkom Menuhins skivtolkning, men först Gidon Kremers version vid Salzburgs festspel 1980 (på skiva 1983) gav verket den förtätade lyrik och symfoniska koncentration vi nu förknippar med verket. Thomas Zehetmairs inspelning 1988 återställde Schumanns originalmanuskript. ROLF HAGLUND

GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 5 CISS-MOLL 1. Trauermarsch. In gemessenem Schritt. Streng. Wie ein Kondukt 2. Stürmisch bewegt. Mit grösster Vehemenz. 3. Scherzo. Kräftig, nicht zu schnell 4. Adagietto. Sehr langsam 5. Rondo-Finale. Allegro. Allegro giocoso. Frisch Låt oss starta i mitten av Mahlers symfoni, i det berömda adagiettot. Nej, det rör sig inte om mittpunkten sett till omfånget, eftersom det föregås av tre längre satser och följs av en likaledes omfattande final. Dessutom finns en strikt symmetri i symfonin, där de två första satserna sitter ihop som en långsam introduktion och snabb huvudsats, följd av ett scherzo (symfonins formella mitt) och så adagiettot, som leder över till den snabba finalen. Ändå är det många lyssnare som uppfattar den så välkända satsen som en emotionell mittpunkt, och det finns också ett slags emotionella förbindelselänkar som löper både bakåt och framåt. För naturligtvis kan musik vara emotionellt laddad även om de flesta inte hör att det finns tematiska band åt skilda håll. Kanske är det till och med så att det emotiva blir än mer framträdande när man inte är riktigt medveten. Emotionell är satsen, utan tvekan. Filosofen Theodor W Adorno, som ofta har vresiga kommentarer i bakfickan, skriver i sin täta Mahlerbok att den gränsar till "genremässig söthet genom sin insmickrande klang". När Luigi Visconti valde just denna sats som centralt musikinslag till sin film Döden i Venedig (efter Thomas Manns novell men med en tonsättare, inte författare, i den sorgliga huvudrollen) blev sötheten direkt kvalmig. Sådan kraft har bilden att den blir svår att få bort från näthinnan när musiken åter får stå på egen hand. Den har kallats "sång utan ord" (efter Mendelssohns pianogenre), och det är till och med så att Mahler går tillbaka på Rückert-sången Ich bin der Welt abhanden gekommen. Redan det gör att den strikta åtskillnad som ofta görs mellan de så kallade "Wunderhornsymfonierna" (nr 2-4, alla med material hämtade från Mahlers Wunderhornsånger) och den "abstrakta" femte symfonin faller samman. Faktum är att Mahler ska ha gett sin blivande hustru Alma satsen såsom kärleksgåva - istället för ett brev. Men vägen är lång fram till adagiettot. Först en sorgmarsch med två trior som knappast får den täta stämningen att lätta, sedan ett lidelsefullt ångestutbrott som dock ger ett oväntat utrymme för ett inbrytande ljus i en koral. Detta genombrott får visserligen inga direkta återverkningar, eftersom slutet vänder tillbaka till moll, men i de senare delarna av symfonin är det ljuset som härskar. Först i scherzots olika dansvirvlar där ett rikt formschema inkluderar både två trior och en genomföring, men sedan också i den tredje avdelningen. Efter adagiot följer en slutsats som Mahler kallade för ett rondo, men som andra försökt tyda som en blandning av rondo (där en huvudlinje avbryts av olika mellanepisoder) och sonatform (med temapresentation, genomföring och repris). Här ska man inte förvånas om det dyker upp reminiscenser från den tidigare satsen - fast den trånande erotiken har nu blivit en fjäderlätt bejakelse. Och just sådan är satsen: ett ja till livet. ERIK WALLRUP, MUSIKKRITIKER SVD

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

"Allt han tar sig för blir en framgång, oavsett om det är Beethoven, Brahms, Schönberg eller Stravinsky" (Kölner Stadt-Anzeiger) Jukka-Pekka Saraste är en av vår tids mest framstående dirigenter med djup musikalisk förståelse och integritet. Han började sin musikaliska karriär som violinist och studerade sedan dirigering för Jorma Panula vid Sibelius-akademin i Helsingfors. Jukka-Pekka Saraste är mångsidig och har en bred repertoar med ett särskilt intresse för senromantikens klang och stil. Samtidigt vurmar han för samtida musik och har haft nära samarbeten med tonsättare som Henri Dutilleux, Magnus Lindberg och Kaija Saariaho. Han har på senare tid uruppfört Wolfgang Rihms trippelkonsert, Friedrich Cerhas Tre orkesterstycken och Dusapins violinkonsert vid Kölnfilharmonin, liksom Philippe Schoellers Sånger från Esstal I-III och Carmine Emanuele Cellas Reflets de l'Ombre i Salle Pleyel, Paris. Jukka-Pekka Saraste är chefdirigent för WDR-orkestern i Köln sedan 2010. Han var chefdirigent för Oslofilharmonin 2006-2013 och utsågs därefter till orkesterns Chefdirigent Laureate. Tidigare har han varit chefdirigent för Skotska kammarorkestern (1987-1991) och Finska Radions symfoniorkester (1987-2001) och Toronto Symphony Orchestra (1994-2001) samt förste gästdirigent för BBC Symphony Orchestra (2002-2005). Han har varit konstnärlig rådgivare för Lahtis symfoniorkester och har samma titel hos Finska kammarorkestern som han också grundade. Som gästdirigent har han samarbetat med orkestrar som London Philharmonic Orchestra, Philharmonia, Gewandhausorkestern i Leipzig, Staatskapelle Dresden, Cleveland Orchestra, Los Angeles Philharmonic Orchestra, Concertgebouworkestern, Boston Symphony Orchestra, New York Philharmonic Orchestra samt Nordens ledande orkestrar. Bland Jukka-Pekka Sarastes många skivinspelningar finns Sibelius och Nielsens samtliga symfonier med Finska Radions symfoniorkester och en rad orkesterinspelningar med Toronto Symphony, bland annat Dutilleuxs andra symfoni. Inspelningarna av Mahlers sjätte symfoni med Oslo filharmoniker och Mahlers nionde symfoni med WDR-orkestern har haft stora kritikerframgångar. Bland de hyllade inspelningarna med den senare orkestern för Hänssler finns Schönbergs Pelléas och Mélisande, Stravinskys Eldfågeln samt symfonier av Brahms.

Efter att ha vunnit de berömda Leopold Mozart- och Paganini-tävlingarna i ung ålder framträdde violinisten Isabelle Faust snart med ledande orkestrar, bland dem Berlins filharmoniker, Boston Symphony, NHK-orkestern i Tokyo samt The Chamber Orchestra of Europe och Freiburgs barockorkester. Där utvecklades nära samarbeten med dirigenter som Claudio Abbado, Giovanni Antonioni, Frans Brüggen, Sir John Eliot Gardiner, Bernard Haitink, Daniel Harding, Philippe Herreweghe, Andris Nelsons och Robin Ticciati. Isabelle Faust tar sig an musiken på ett hängivet, subtilt och medvetet sätt. Vid sidan av de stora symfoniska konserterna spelar hon lika gärna Schuberts oktett på tidstrogna instrument liksom György Kurtágs Kafka Fragments med sopranen Anna Prohaska, eller Stravinskys Historien om en soldat med skådespelaren och sångaren Dominique Horwitz. Bland aktuella uruppföranden finns stycken av Péter Eötvös, Ondrej Adámek, Marco Stroppa, Oscar Strasnoy och Beat Furrer. Många av Isabelle Fausts inspelningar har hyllats enhälligt av kritikerna och erhållit prestigefulla priser som Gramophone Award och Chock de l'année. Bland hennes senaste utgåvor finns Mozarts violinkonserter med Il Giardino Armonico under ledning av Giovanni Antonini och The Baroque Orchestra med Pablo Heras-Casado. Hon har också spelat in musik för soloviolin av Bach samt Beethovens och Alban Bergs violinkonserter med Claudio Abbado som dirigent. Sedan länge spelar hon kammarmusik med pianisten Alexander Melnikov och de har tillsammans också spelat in violinsonater av Beethoven liksom andra verk.