Göteborgs Konserthus INSTÄLLT: Bruckner med Vägus

FELIX MENDELSSOHN (1809-1847) HEBRIDERNA, KONSERTUVERTYR B-MOLL OP 26 Tiden har gjort Mendelssohns musik alltmer spännande. För oss är han inte längre eleganten och underbarnet som blev salongsgunstling. När vi inser hur han stressade ihjäl sig, hur inget kunde gå tillräckligt snabbt, att han aldrig var stillastående, då framstår han som en helt modern konstnär. År 1829 hade den 20-årige Mendelssohn just återuppväckt Bachs Matteuspassion - utsålt medan 1000 personer köade för biljett. Mendelssohn var redan på väg till London lockad av vännen och diplomaten Karl Klingemann. Mendelssohn kom till London 25 april 1829, medtagen av sjösjuka över Engelska kanalen, men i juli bar det iväg för de två, först till Edinburgh, sen upp i högländerna och den 7 augusti till Fingalsgrottan på ön Staffa i Inre Hebriderna. Första intrycket var överväldigande, trots ny lika svår sjösjuka, inte minst av landstigningen via en liten båt i den höga sjön, men direkt på plats kastade Mendelssohn ned sina intryck i notskrift - vad som skulle bli de 21 öppningstakterna i uvertyren. Ingången till den 70 meter djupa Fingalsgrotten är sex våningar hög. Grottan ekar av vågbruset och har kallats melodiernas grotta. Namnet Fingalsgrottan hade den fått av skalden James Macpherson (1736-1796), i ett slags skotsk Kalevala kring den fiktive gaeliske skalden Ossian. Men de starka intrycken till trots blev arbetet knepigt för Mendelssohn. I synnerhet mellanpartiet "fick mera smak av kontrapunkt än av tran, måsar och kabeljo, när det skulle vara tvärtom", skrev han. Först i maj 1832 framförde Mendelssohn en redan ofta omarbetad version - i London - men var ännu inte nöjd. Det blev han först efter en ny genomgripande omarbetning, som han dirigerade i Berlin den 10 januari 1833. Då stod det klart att han signerat ett mästerverk där han fångat människans litenhet inför naturens krafter, den tomma, grå himlen över det väldiga, stormpiskade havet, upplevelsen av den öde ön och intrycken av den sällsamma grottan med dess vinkelräta kolonnad av svart pelarbasalt. Redan vikingarna hade kallat den "ön med pelare". Turner målade den, Wordsworth utforskade den, men det var Mendelssohn som i uvertyren Hebriderna fångade ljudupplevelsen i grottan, skapad av ett underjordiskt vulkanutbrott för 60 miljoner år sedan. ROLF HAGLUND

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 7 A-DUR OP 92 Poco sostenuto. Vivace Allegretto Presto. Assai meno presto (trio) Allegro con brio Beethovens Symfoni nr 7 innebar en av hans livs största framgångar vid uruppförandet i Wien den 8 december 1813, jämte bataljmålningen Wellingtons seger (om slaget vid spanska Vitoria 21 juni 1813). 5000 lyssnare hörde denna välgörenhetskonsert för Napoleon-krigens invalider, och repris följde 12 december. Tre år hade gått efter det parallella arbetet på symfonierna nr 5 och 6, och redan under arbetet på symfoni nr 7 anade Beethoven slutet på Napoleon-epoken efter dennes nederlag i slaget vid Leipzig sex veckor före uruppförandet. Detta jämte musikens vitalitet och optimism bäddade för en succé som fick Wiener Allgemeine Musikalische Zeitung att utnämna Beethoven till samtidens största instrumentaltonsättare, "som bortom all förkonstling var helt klar i varje detalj, med varje tema så uppenbart och lättfattligt att varje musikvän, utan att vara kännare, starkt greps av skönheten och glödde av begeistring". De rena programmusikaliska protesternas tid var dock nu förbi. Wagner kom att kalla symfonin en dansens apoteos. Berlioz upplevde första satsen som en "ronde de paysans", bonddans kort och gott, och musikforskarna har i samma sats sett nästan spöklika likheter med ett tema i finalen till Mozarts tidiga D-dursymfoni K 97. Andra satsen jämförs med en sorgmarsch kring ett tema som Beethoven långt tidigare tänkt använda i C-durkvartetten opus 59:3. Den måste vid uruppförandet bisseras och har i vår tid använts i ett halvdussin filmer, däribland kultrullen Zardoz med Sean Connery och Charlotte Rampling (1974). Tredje satsens femdelade Scherzo kan direkt härledas till fjärde symfonin. Finalen skulle visserligen få Weber att kalla honom mogen för dårhus och Schumanns svärfar Wieck att tro att han varit berusad. All denna sinnlighet har man än härlett till den irländska folkvisan Nora Creina ("Den kloka Nora"), än till czardasrytmerna i Gossecs Triumfmarsch. Aldrig förr hade Beethoven släppt lös lika ohejdat. Orkestern med ett enormt uppbåd av Wiens främsta musiker gjorde sitt till. Där spelade stjärnor som Romberg, Spohr, Hummel, Meyerbeer, Salieri och gitarrmästaren Giuliani, här dock på cello. Orkesterspelet beskrevs som utomordentligt. Beethoven hade efter "Eroican" tappat tron på Napoleon, men i själ och hjärta var han samma revolutionär - dock utan tro på en revolution i hemlandet: "Så länge österrikaren får mörkt öl och korv revolterar han inte", ansåg Beethoven. Men han var ivrig anhängare av Sällskapet för jämlikhet och frihet och trägen gäst hos det musikälskande franska sändebudet i Wien, general Jean Baptiste Bernadotte, från 1818 kung Karl XIV Johan av Sverige. 20 år tidigare hade för övrigt Bernadotte varit nära att mördas i tumultet sedan han hissat trikoloren på sin balkong i Wien. Hans hem var träffpunkt för franska jakobiner och polska och tyska revolutionärer. Via honom lärde Beethoven känna den franska revolutionsmusiken och tonsättare som inte bara Gossec utan också Cherubini, Méhul och Kreutzer. Deras musik satte avgörande spår i Beethovens symfonier och uvertyrer och alla hade de "en plats djupast i hans hjärta". ROLF HAGLUND