Stäng
Meny

Året var 1945

Naturligtvis var freden i maj 1945 det årets stora nyhet. I sex år hade tidningar och radio dominerats av rapportering från andra världskriget och aldrig så mycket som första halvåret 1945. Man anade en omvälvande förändring i krigets utveckling samtidigt som civilbefolkningen kämpade, led och förlorade sina liv. Freden låg inom räckhåll och alla önskade bara att den kunde uppnås så snart som möjligt.

Den 8 maj inträffade det avgörande ögonblicket: generalfältmarskalk Wilhelm Keitel undertecknade Tysklands villkorslösa kapitulation. En enorm glädje utbröt över världen, framförallt i de allierade länderna som nu slapp krigets värsta fasor. Men glädjen delades också av neutrala Sverige som varit både nära och långt från kriget – alla grannländer hade varit inblandade i det europeiska krigstumultet.

Tusentals människor fyller Götaplatsen för att fira freden.

Enorma folkmängder samlades på Götaplatsen för att fira freden den 8 maj 1945.

Den tyska stridsmakten hade varit närmre Sverige än många anat. Den 9 april 1945 låg den tyska ubåten U843 i ytläge mellan danska Läsö och Göteborg. Den väntade på att få eskorteras till Kiel efter att i 14 månader ha varit ute på uppdrag. Men den observerades av de allierade som skickade i väg en engelsk de Havilland Mosquito som bombade och sänkte ubåten utanför Hönö. 11 besättningsmän överlevde.

Ett ubåtsvrak har lyfts till ytan av kranar från ett annat fartyg.

1958 bärgades ubåten under stor bevakning av massmedia. 42 avlidna besättningsmän begravdes på Kvibergs kyrkogård.

Fredsbudskapet spreds som en löpeld. Legendarisk är journalfilmen från Kungsgatan i Stockholm där man ser gatan full av bilar och folk och från fönstren människor som sträcker sig ut och kastar molnvis av konfetti över alla glada och lyckliga fredsfirare. Även i Göteborg tog sig folk ut på gator och torg för att dela glädjen med varandra. I stan, i Slottsskogen och framförallt på Götaplatsen mellan Konserthuset, Stadsteatern, Konstmuseet och Konsthallen. Aldrig har det väl varit så trångt, aldrig så euforiskt. Vilken lättnad, vilken lycka – kriget var över! Man förstår att folket rördes i djupet av sina hjärtan.

Planeringen för en ”normal” framtid hade pågått intensivt under året. I Göteborg firade Slöjdföreningen sitt 100-årsjubileum med utställningen Bo bättre i samarbete med Göteborgs stad. Ett av utställningens stora projekt var byggandet av bostäder vid det som blev Guldhedstorget. Det hade rivstartat i januari och när utställningen öppnade i augusti var 400 lägenheter klara. Området är sig ganska likt i dag med det fina torget, bostadshusen med sina sadeltak och den lilla dammen. Ett utmärkt utflyktsmål en varm vårdag. Byggprojektet var inriktat mot ”medelklassfamiljer med förvärvsarbetande hustru” och hade tagit sin inspiration från USA och England.

En stor folkmassa har samlats på Guldhedstorget.

Stadsteatern drev verksamhet som vanligt också 1945. Ett år då debatt skapades när Wilhelm Mobergs nya pjäs Vår ofödde son sattes upp. Den var ett inlägg i abortfrågan – ett av tidens stora samtalsämnen. I Sverige genomfördes 20 000 aborter årligen och till motståndarna hörde både Wilhelm Moberg och Elise Ottesen Jensen, de menade att aborten var fysiskt och psykiskt skadlig för kvinnan. Som så ofta med tendentiös konst blev Wilhelm Mobergs inlägg på teatertiljorna mindre lyckat. Kritikern Ebbe Lindé skrev i Bonniers litterära magasin: ”Resultatet blir i mitt tycke ganska tomt på det mesta, utom longörer.”

Precis innan freden deklarerats hade Göteborgs Symfoniker den 29 april avslutat säsongen med en sista konsert, en önskekonsert. Publiken hade skickat in 250 bidrag och det var inte direkt några överraskningar bland dem som gick segrande ur striden: Lars-Erik Larssons Pastoralsvit, Mendelssohns violinkonsert och Beethovens femte symfoni. Solist var orkesterns eminente konsertmästare Endre Wolf och chefdirigent Issay Dobrowen ledde Symfonikerna. Gösta Nystroem skrev i Handelstidningen:
”Symfonin fick ett grandiost framförande i Dobrowens inspirerande tolkning. Invändningar kan man dock ha gentemot den väl hårda klangen och den mekaniskt marscherande rytmen i den sista satsen. Lars-Erik Larssons utmärkt välklingande Pastoralsvit spelades med största smakfullhet och musikaliska omdömesgillhet. Det är möjligt att Endre Wolf tidigare spelat Mendelssohns violinkonsert med mera must i tonen än denna gång, men han hade nu nått något mera. Han hade funnit den romantiska undertonen i denna musik. Det var på samma gång ett själfullt frigjort och ”sinnligt klangskönt” spel och man lyssnade med gripenhet till denna såväl musikaliskt som mänskligt mogna tolkning.”

Freden skulle kungöras en vecka senare. Att den var efterlängtad och förväntad kan man läsa i Gösta Nystroems avslutande reflektion:
”Detta var alltså slutet på en som helhet mycket givande säsong. Vad man har saknat har varit det internationella utbytet både när det gäller artister och musik. Men tiderna gå mot ett öppnande av gränserna och snart är åter den ”Europeiska orkestern” i gång.”
Recensenten och publiken i Göteborg spanande förväntansfullt mot horisonten och den kommande säsongen. Precis som vi.

Fyra byggarbetare river en provisoriskt ubbyggd vägg av plank, fylld med småsten, på trappan vid entrén till Konserthuset.

Efter freden revs det försvarsverk som skyddade entrén till Göteborgs Konserthus.

Text: Stefan Nävermyr

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!