Göteborgs Konserthus Rouvali åter i Göteborg

CARL NIELSEN (1865-1931) UVERTYR TILL MASKARADE Carl Nielsen komponerade två operor. 1901 fullbordade han den allvarliga och moraliserande Saul och David med inspiration i Bibeln och barockens musik. Fem år senare var han färdig med dess totala motsats, den spralliga och ytligt sensuella Maskarade med påtagligt inflytande från Mozarts eleganta musik. Handlingen är synnerligen lättviktig och utspelas 1723. Den bygger på Ludvig Holbergs lustspel med samma namn och lever på sin situationskomik. Man blir på gott humör av det lättsamma och lätt ekivoka. Till operans enorma framgång bidrog i högsta grad musiken, ett underverk av uppfinningsrikedom och roliga infall, samtidigt som den är hantverksmässigt genial. Några av orkestersatserna har kommit att bli favoritstycken på konsertestraderna - däribland den sprudlande virtuosa uvertyren. Det här var det sista Nielsen komponerade till sin opera: uvertyren blev färdig först en vecka före premiären den 11 november 1906. Redan innan första säsongen var slut hade operan framförts 20 gånger. Uvertyren spelades i Stockholm redan 1907, som ett erkännande av att han året innan valts in som ledamot av Kungliga musikaliska akademin. Tor Aulin uruppförde därmed faktiskt det applådknipande konsertslut som Nielsen försett uvertyren med. I operan går uvertyren lugnt över i handlingen utan den effektiva punkten. STIG JACOBSSON

RICHARD STRAUSS (1864-1949) VIER LETZTE LIEDER Frühling September Beim Schlafengehen Im Abendrot Vier letzte Lieder, "De fyra sista sångerna", är Richard Strauss sista, postumt framförda, verk. Sångerna skrevs 1948, ungefär ett år före den då 85-årige kompositörens död. Uruppförandet med Kirsten Flagstad ägde rum i London 1950, lett av Wilhelm Furtwängler. Förmodligen var sångerna från början inte tänkta som en enhet, men de lämpar sig så väl för att uppföras på det viset att det snabbt blev etablerat. De har en samling förföriska egenskaper som givit dem en säker plats i standardrepertoaren. Strauss återgår här till en mer traditionell tonalitet utan den kromatiska och ibland till och med dissonanta stil han experimenterat med i andra verk. När sångerna komponerades var de redan "gammaldags" i stilen, men det bevisar kanske att det är strunt samma vilken teknik man använt för att komponera ett mästerverk. Strauss kärleksförhållande till sopranen märks kanske som allra tydligast här. Att sångerna är så pass lyssnarvänliga som de är innebär dock inte att de är okomplicerade att sjunga. Inte bara Kirsten Flagstad, som sjöng dem vid urpremiären, utan även Elisabeth Schwarzkopf, vars version av sångcykeln blivit något av en klassiker, avvek i någon mån från partiturets instruktioner. Flagstad bytte ut Frühlings höga H mot ett säkrare G vid premiären. Schwarzkopf transponerade ner Frühling en halvton i sin senare inspelning av verket. De som kritiserar Strauss val menar att det märks alltför tydligt att han komponerade för sin hustru Pauline de Ahnas klang, omfång och kapacitet, inte för sopranrösten i allmänhet. För publiken framstår Vier letzte Lieder som nära nog perfekt romanskonst, oavsett hur hårt sångaren eventuellt får arbeta under uppvärmningen… Dessutom gör svårighetsgraden dem till en tour de force för alla utom kanske de lättaste rösterna. Egentligen är de skrivna för en ganska dramatisk stämma, men det har inte hindrat lyriska sångerskor som Barbara Bonney från att göra sina egna tolkningar. Rent tematiskt är det inte heller konstigt att sångerna har ett högt konstnärligt värde. Sent i livet blev Strauss förälskad i Herman Hesses poesi. Resultatet blev tre av de fyra sista sångerna, Frühling, September och Beim Schlafengehen. Den fjärde sången, Im Abendrot, är baserad på en dikt av Joseph Eichendorff. Kombinationen mellan Hesse (som ligger bakom några av de vackraste och mest populära dikterna i den europeiska litteraturskatten) och Strauss var ett lyckokast. Sommarens övergående i höst som en metafor för livets slut; ett ömsint, snarare än vredgat farväl är något som alla nog kan relatera till. Martina Jarminder

NIKOLAJ RIMSKIJ-KORSAKOV (1844-1908) SCHEHERAZADE OP 35 Havet och Sindbad sjöfararens skepp Sagan om Prins Kalender Den unge prinsen och den unga prinsessan Festen i Bagdad och skeppsbrottet Bland ryska kompositörer intar Nikolaj Rimskij-Korsakov utan tvivel en rangplats, men han hade utbildat sig till något helt annat: han var marinofficer och hade som sådan rest jorden runt och upplevt det mesta. Inte minst skulle hans erfarenheter från österlandet smitta av sig på hans kompositioner. Vi märker det i exotiska verk som den symfoniska sviten Scheherazade, i den andra symfonin Antar och i flertalet av hans operor. Rimskij-Korsakov var liksom kollegerna Balakirev, Musorgskij, Cui och Borodin medlem i den i St Petersburg verksamma tonsättargruppen "De fem unga" som satte rysk tradition mycket högt, till skillnad från de mer västligt orienterade Moskvatonsättarna. Som symfoniker nådde Rimskij-Korsakov knappast upp till Tjajkovskijs nivå men i sin programmusik är han den store mästaren. I den symfoniska sviten Scheherazade leder han oss rakt in i de sagor som ingår i Tusen och en natt: Det var en gång en sultan som hette Shakriar, och som beslutat att döda var och en av sina hustrur i gryningen efter varje bröllopsnatt, övertygad som han var om alla kvinnors trolöshet och falskhet. Men flickan Scheherazade lyckades rädda sitt liv genom att i "tusen och en natt" berätta underbara sagor och påpassligt somna just när något så spännande skulle hända att sultanen verkligen måste låta henne leva för att få höra fortsättningen. Till slut återtog sultanen sitt stränga påbud och de levde lyckliga i alla sina dar… Rimskij-Korsakov var en av sin tids allra främsta orkesterdomptörer, något som han lärde vidare till sina elever som Stravinsky och Respighi. Hans förmåga att färga sin musik är imponerande, och han har i Scheherazade skapat ett utomordentligt underhållande verk - en sorts förryskad orientalism. Han förnekade att de melodiska motiven hade berättande innebörd, men nog ligger det nära till hands att tänka sig det inledande temat som den otåliga sultanens tema, och att det till synes improviserade violinsolo som går genom alla satserna porträtterar Scheherazade när hon berättar sina sagor. Satstitlarna väcker nyfikenhet och associationer och några kan knytas till specifika sagor. Den om Sindbad är välkänd, Sagan om Kalender handlar om en tiggarprins. Men titlarna ger bara stämningsunderlag. De berättar inga påtagliga historier. Ursprungligen tänkte han sätta neutrala titlar på satserna: Preludium, ballad, adagio, finale. Scheherazade är ett graciöst, underhållande verk med stor skönhet och drömska klanger som uruppfördes hösten 1888. Det var en gång… STIG JACOBSSON

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har också en framgångsrik internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland.

Finska sopranen Marjutta Tepponen debuterade som Violetta i Verdis La Traviata 2008. Sedan dess har hon sjungit ett flertal roller på Finska Nationaloperan i operor av bland andra Mozart och Puccini. Hon har även gjort uppmärksammade framträdanden på Savonlinnas operafestival och inledde 2010 sin internationella karriär som Mimi i Puccinis La Bohème på operan i Graz. Sedan dess har hon gjort uppmärksammade framträdanden som Liú i Puccinis Turandot på operan i Bregenz och som Tatjana i Tjajkovskijs Eugene Onegin i Seattle. Hon är också regelbundet solist i konsertprogram med olika orkestrar.