Göteborgs Konserthus Grimaud på nära håll

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) CELLOSONAT NR 1 E-MOLL OP 38 Allegro non troppo Allegretto quasi menuetto Allegro Den första av Brahms båda cellosonater komponerades åren 1862-1865 men det skulle dröja ytterligare 21 år till nästa, vida större anlagda och fyrsatsiga cellosonat. Inte bara detta antyder viss tvekan. Den första tillkom i två etapper, 1862 och 1865. Även den tycks ha varit tänkt i fyra satser, med den långsamma sedermera struken. Möjligen återuppstod den i Sonat nr 2. Men det offentliga uruppförandet av nr 1 dröjde åtta år, efter dussintals privatframföranden, särskilt på turnéer av virtuosen David Popper, innan sonaten tillägnades amatörcellisten och sångläraren Josef Gänsbacher och "uruppfördes" av honom den 14 januari 1871. Huruvida detta skedde i Leipzig eller Wien är omstritt. När de spelade stycket tillsammans lär Brahms dock ha varit så högljudd i pianostämman att Gänsbacher inte ens kunde höra sin egen cello. "Var glad för det", påstås Brahms ha svarat och därpå ha spelat än kraftfullare. De två första satserna tillkom sommaren 1862, med första satsen nästan dubbelt så lång som de två följande, och originaltiteln antyder verkligheten bakom anekdoten: Sonat för piano och violoncell, i den ordningen, med cellon i en därmed antydd underordnad roll. Brahms tanke hade varit att inför publiken allra först presentera sig som kammarmusiker med en violinsonat, vilken dock drogs in och förstördes. Nu skedde det i stället med den första cellosonaten med tonsättarens påpekande att denna förvisso inte var svårspelad för något av instrumenten. Redan i inledningen satsar han på cellons kvalitet som mollpräglat melodiinstrument av arkaisk karaktär (och inte bara i begreppets litterära mening: "korthugget saklig och böljande poetisk"). Även mellansatsen har retrospektiv karaktär med en modalitet besläktad med renässansens harmonik, dock med en triodel av mera romantisk särart. Den mollstämda lyriken i cellon har tiderna igenom tagits till musikernas hjärta. Finalens tillkomst dröjde till 1865. I den har spårats citat från Bachs Kunst der Fuge (satserna Contrapunctus 4 och 13) men också släktskap med Beethovens fugerade finaler, som den sena cellosonaten op 102:2. När Brahms erbjöd sonaten för tryckning till musikförlaget Breitkopf & Härtel 1865 blev han dock refuserad. I stället kom sonaten ut på Simrocks förlag ett år senare. ROLF HAGLUND

CLAUDE DEBUSSY (1862-1918) CELLOSONAT Prologue: Lent. Sostenuto motto risoluto Sérénade: Modérément animé Final: Animé, léger et nerveux Claude Debussy var åren efter första världskrigets utbrott en mycket sjuk och labil person. I brev klagar han över att han inte kan ta direkt del i försvaret av sitt fosterland. Vad han ännu kunde göra var att ge den musik han komponerade uppenbart franska färger. Med sin cellosonat ville han visa att "trettio miljoner bocher (ett föraktfullt uttryck för tyska soldater) inte kunde kuva den franska andan". Han började också underteckna sina partitur med "Claude Debussy, fransk musiker". Nationalismen upptog honom helt och han sökte sig gärna tillbaka till Frankrikes storhetstid och en återgång till den förklassiska renhet han upplevde i till exempel Rameaus verk. Cellosonaten skrev Debussy sommaren 1915 som den första i en tänkt serie om sex sonater för mycket skiftande instrumentkombinationer, men bara tre av dessa kom att bli realiserade. Musiken uppvisar alltså en oväntad återgång till klassiska ideal i form av rena linjer och koncentration. Men dessa stildrag kom naturligtvis att blandas upp med tonsättarens egna kännetecken. Här finns således en hel del ironiska kommentarer och gycklande skämt. För esteten Debussy är också finessen viktig och den finns här hela tiden, trots snabba och ibland våldsamma kast mellan en serenads älskvärda pizzicato och en lidelsefull melodis känslomässiga utbrott. STIG JACOBSSON

MAURICE RAVEL (1875-1937) VIOLINSONAT NR 2 Allegretto Blues: Moderato Perpetuum mobile: Allegro Ravel komponerade sin andra violinsonat åren 1923-1927, just under de år W C Handys klassiska jazzband (upphovsmannen till hitmelodin St Louis Blues) introducerade bluesen i Paris och väckte en våg av jazzintresse. Till de nyväckta hörde både Ravel och violinisten Helen Jourdan-Morhange, de som sedan förde sonaten till dopet. Hon var hans vän i flera decennier och han lär även ha friat till henne men fått korgen. Sonaten blev hans sista kammarmusikverk. Den tillkom med ständiga avbrott i arbetet under fyra år. Allra först tillkom yttersatserna, inledningens allegretto och den virtuosa och extremt svårspelade finalen, av Ravel döpt till perpetuum mobile (evighetsmaskinen), där en rad teman från öppningssatsen återkom. Behovet av kontrast ledde till att bluesen efteråt lades in, utan att på annat sätt relatera till yttersatserna. Ett annat av hans sista verk, den "ändlösa" Bolero, lär för övrigt ha inspirerats av jazzklarinettisten Jimmie Noones improvisationer som han hörde i New York 1928. Andra bekantskaper han gjorde i USA var Aaron Copland och George Gershwin vars Rhapsody in Blue gjort starkt intryck på Ravel. I sonatens blues lär han direkt ha imiterat jazzinstrumenten gitarr, saxofon och banjo, som vi möter i tur och ordning i satsen. Ravel-expertisen varnar dock för alltför stark "uppjazzning" av hans musik; jazzinslagen var mest ett slags kryddning, så även i bluesen, introducerad av gitarr, följd av saxofonens huvudtema, som också återkommer efter det banjobesläktade sidotemat. Men i huvudsak anses Ravel mest ha varit sig själv trogen. Enligt en intervju ville han inte se sig som "modern tonsättare i ordets strängaste betydelse", då hans musik var evolutionär, inte revolutionär: "Trots att jag alltid är öppen för nya idéer söker jag aldrig kasta harmonikens och komponerandets lagar överbord. Tvärtom har jag alltid inspirerats av de stora mästarna, ej upphört att studera Mozart, till största delen byggt min musik på det förflutnas traditioner och aldrig blivit någon stilarts slav." ROLF HAGLUND

Säsongen 2017-2018 är Hélène Grimaud Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker. Hon kommer att spela både kammarmusik samt pianokonserter av Ravel och Beethoven. Vid turnén med Göteborgs Symfoniker och nye chefdirigenten Santtu-Matias Rouvali i mars är hon solist vid konserter i Göteborg, Oslo, Stockholm, Köpenhamn och Reykjavik. Hélène Grimaud är en kvinna med många begåvningar som sträcker sig långt utöver instrumentet hon spelar med poetiskt uttryck och oförliknelig teknisk kontroll. Den franska artisten är känd som hängiven naturvårdare av vilda djur, medkännande aktivist för mänskliga rättigheter och författare. Hélène Grimaud föddes 1969 i Aix-en-Provence och inledde sina pianostudier för Jacqueline Courtin vid det lokala konservatoriet innan hon fortsatte med Pierre Barbizet i Marseille. Hon antogs vid Pariskonservatoriet när hon var bara 13 år och vann förstapris i piano tre år senare. Hon fortsatte studera för György Sándor och Leon Fleisher fram till 1987 då hon gjorde sin kritikerrosade debut i Tokyo. Samma år bjöds hon in att spela med Orchestre de Paris av den berömde dirigenten Daniel Barenboim. Detta innebar starten på hennes musikaliska karriär som sedan dess innefattar konserter med de flesta av världens stora orkestrar och ett flertal uppburna dirigenter. Hennes inspelningar har hyllats av kritikerna och erhållit många priser, bland dem Cannes Classical Recording of the Year, Choc du Monde de la musique, Diapason d'or, Grand Prix du disque, Record Academy Prize (Tokyo), Midem Classic Award och Echo Award. Mellan hennes debut med Berlins filharmoniker och Claudio Abbado 1995 och hennes första framträdande med New York Philharmonic och Kurt Masur 1999 - för att nämna två milstolpar - gjorde Hélène Grimaud en helt annan debut: hon startade ett vargreservat i norra delen av staten New York. Denna säsong spelar hon bland annat pianokonserter av Beethoven, Ravel och Brahms, i samarbeten med Lionel Bringuier och Gewandhausorkestern i Leipzig, James Gaffigan och Luzerns symfoniorkester samt Fabio Luisi och Philharmonia Zürich. Hon genomför också turnéer med Yannick Nézet-Séguin och Philadelphia Orchestra samt Bayerska Radions kammarorkester där hon leder orkestern från pianot. I april 2017 var det premiär för projektet Woodlands and Beyond, ett samarbete mellan Hélène Grimaud och konstfotografen Mat Hennek som denna säsong kan upplevas i Paris, Luzern, München och andra städer. Hon kommer också att spela musik från sitt senaste album Water vid konserter i Europa.

Sedan 1998 är Claes Gunnarsson solocellist i Göteborgs Symfoniker. Han har framträtt som solist med de främsta svenska orkestrarna och inbjuds regelbundet till ledande internationella festivaler som La Folle Journée i Nantes, Music@Menlo i Kalifornien, Mecklenburg-Vorpommern-festivalen och Yuri Temirkanovs vinterfestival i St Petersburg. Claes Gunnarsson har framträtt som solist i Europa, Asien och Nordamerika. I början av sin karriär utsågs han till Artist in Residence hos SR P2 och några år senare gjorde han Londondebut i Brahms dubbelkonsert i Queen Elizabeth Hall tillsammans med violinisten Sara Trobäck, konsertmästare för Göteborgs Symfoniker. De utgör tillsammans med pianisten Per Lundberg Trio Poseidon som turnerar internationellt och har gjort flera skivinspelningar. Som kammarmusiker har Claes Gunnarsson bland annat spelat med violinisterna Leonidas Kavakos och Nikolaj Znaider, pianisten Enrico Pace, trombonisten Christian Lindberg, sopranen Barbara Hendricks och cellisten Lynn Harrell. Claes Gunnarsson har framträtt som solist med Göteborgs Symfoniker flera gånger, bland annat i Dvoráks cellokonsert, Brahms dubbelkonsert och Beethovens trippelkonsert med sina kolleger i Trio Poseidon och Neeme Järvi, Beethovens trippelkonsert med Sara Trobäck och Christian Zacharias samt Sjostakovitjs cellokonsert nr 1 med Neeme Järvi. 2007-2009 var Claes Gunnarsson gästande solocellist hos London Symphony Orchestra. Han har gjort flera inspelningar och är solist i Brahms dubbelkonsert, Beethovens trippelkonsert och Weinbergs Fantasi för cello och orkester samt cellokonsert med Göteborgs Symfoniker på det engelska skivbolaget Chandos. Claes Gunarsson är också verksam som lärare vid Högskolan för scen och musik i Göteborg.