Göteborgs Konserthus Hannigan & Storgårds: Let’s Share

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) UVERTYR TILL EGMONT 8 min Beethoven beundrade Goethe. Goethe undrade över Beethoven. Hans verk sprängde de gränser Goethe satt för musiken. Han sökte helt andra tonsättare, huskomponister, som var villiga att underordna sig hans texter genom att inte göra "märkvärdig" musik till dem. Schuberts lieder störde honom. Beethoven skrev något dussin Goethesånger och han var då och då på väg att gripa sig an med något större. Musiken till Goethes sorgespel Egmont (1788) var inte Beethovens eget initiativ. Den beställdes av hovteatern till det första Wienframförandet, 1810. Han gjorde den gratis som en gärd av högaktning för Goethe. Den innehåller utöver uvertyren två sånger och diverse scenmusik. Han blev inte färdig i tid till premiären på Burgtheater; den som ville höra all musiken fick vänta till tredje föreställningen. Beethoven lyckades övertala förlaget Breitkopf & Härtel att skicka över ett handskrivet partitur till Goethe uppe i Weimar. Ett lovprisande brev skickade han själv. Tyvärr förstår jag inte vad där står. I Egmont fantiserar Goethe kring en hjälte under de nederländska frihets- och religionskrigen på 1500-talet. I hans version bli denne folkkäre man snarare en reflekterande konstnärstyp som går under när han tvingas in i malströmmen. Beethovens uvertyr blev förstås ett konsertnummer. Många har försökt läsa ut handlingens detaljer ur den men det enda som fungerar så är själva segerslutet, det som återkommer i själva föreställningen också: en blick mot framtiden, den bortom Egmonts död. Vad hör jag själv - om det nu ginge att redovisa? Hot och förtryck kanske? Rädsla, klagan, misströstan, samling, jäsning, kamp, seger? Icke! Allt det där är "som om". Det jag är med om är något mycket större och viktigare. Ett slags insikt bortom alla ord. INGEMAR VON HEIJNE

JOSEPH HAYDN (1732–1809) SYMFONI NR 64 A-DUR "TEMPURA MUTANTUR" Allegro con spirito Largo Menuetto & Trio: Allegretto Finale: Presto Joseph Haydn komponerade flertalet av sina symfonier (den sista bär nummer 104!) för den omåttligt förmögne fursten Esterházy hos vilken han var anställd i närmare 40 år. Den symfoni som musikforskaren Hoboken i sin kronologiska lista över Haydns symfonier gav nr 64 skrevs troligen någon gång mellan 1773 och 1775. Det betyder att det är en av de sista symfonierna som räknas till Haydns Sturm und Drangperiod, där känslorna blossade. Som så många andra av Haydns symfonier har också denna ett tillnamn och det återges i tonsättarens eget manuskript: Tempura mutantur. Detta gamla latinska ordspråk var mycket välkänt och har en fortsättning: Tempura mutantur, nos et mutamur in illis, vilket kan översättas som ”Tiderna förändras och vi med dem”. Någon förklaring till namnet har Haydn inte själv givit men kanske ville han påpeka att han med detta verk var på väg in i ett nytt sätt att se på musiken och tillvaron. Som kapellmästare för en hovorkester hade Haydn förmånen att omedelbart kunna framföra sina nya alster och den här gången hade han komponerat ett verk i fyra satser för stråkar och två vardera av oboer och horn, och som vanligt bjuder han på underverk av musikalisk finurlighet och intelligens. Efter ett par lyriska takter i pianissimo följer ett utbrott av fyra ackord innan allt utvecklas instrumentalt och melodiskt. Den långsamma satsen är skriven för de sordinerade stråkarnas breda melodier. Länge tycks satsen vara helt skriven för stråkar, men halvvägs in kommer blåsarna överraskande och kraftfulla. Efter en lättsam och ljus menuett följer ett avslutande presto i en egenartad rondoform. Stig Jacobsson

HENRI DUTILLEUX (1916–2013) SUR LE MÊME ACCORD, Nocturne för violin och orkester Henri Dutilleux räknas som en av Frankrikes största 1900-talstonsättare. Redan vid 22 års ålder erövrade han det av alla unga franska tonsättare så åtråvärda Rompriset, och sex år senare påbörjade han en 22-årig anställning som musikchef vid franska radion. Därefter var han kompositionsprofessor vid Pariskonservatoriet. Den då 87-årige Dutilleux besökte personligen den veckolånga tonsättarfestival som Kungliga Filharmonikerna i Stockholm tillägnade honom 2003. 1979 beställde Paul Sacher – legendarisk mecenat och ledare för den exklusiva kammarorkestern i Basel – ett verk av honom för violinisten Anne-Sophie Mutter. Men det tog den självkritiske tonsättaren lång tid att fullborda denna vackra, knappt tio minuter långa, nocturne. Med jämna mellanrum skickade han nya versioner, inte minst av slutet, till den tilltänkta solisten, och först den 28 april 2002 kunde uruppförandet av den slutgiltiga versionen äga rum med London Philharmonic Orchestra ledd av Kurt Masur. Titeln (”På samma ackord”) indikerar att hela stycket bygger på de sex toner som hörs redan från början. Det utvecklas naturligt och till synes helt improvisatoriskt. Men allt är synnerligen noga noterat, inget är lämnat åt slumpen. Det blev en innerlig aria, visser- ligen virtuos, men mycket sångbar. Stig Jacobsson

BRETT DEAN (f 1961) AND ONCE I PLAYED OPHELIA Matthew Jocelyns sångtext utgår inte bara från Ophelias egna ord i Shakespeares Hamlet, utan också ord som riktas till henne eller handlar om henne; från Hamlets konfrontativa ”Gå i kloster!” eller hans kärleksdikt ”tvivlar du på att stjärnorna brinner” via de nedlåtande livsråden från hennes far Polonius (”Den största säkerheten bor i rädslan”, ”Tro inte på hans löften”) och Gertruds lyriska beskrivning av Ofelias självmord (”Där står en pil…”). Genom en svit av fem korta satser som framförs utan avbrott framstår ett koncist porträtt av denna oroliga och undflyende person. När vi samtalade om verkets form, såg Matthew och jag i allt större utsträckning det som en undersökning av vad som hos oss finns kvar i minnet och förståelsen av denna andra, men ändå så betydelsefulla roll ”efter alla Ofelior som spelat Ofelia”. Hon har framställts som en vek, till och med svag person, ofta klädd i svepande, vita dräkter och oförmögen att försvara sig själv när trycket av Helsingörs krafter leder till hennes sammanbrott. Ändå har jag ofta känt att mycket av vad hon säger avslöjar en livfullare personlighet än den som ofta framställs. (”Och jag som sög i mig hans ljuva löften…”) Och kanske, bara kanske, drunknar Ofelia inte på grund av romantiska griller eller galenskap, utan helt enkelt för att andras ord om henne tyngde obönhörligt i hennes fickor när hon sjönk. Därför kände jag att uttrycksfullheten i en stråkkvartett med en hög sopran, stundtals i kamp med stämmorna runt omkring henne, stundtals invaggad, ackompanjerad eller rent av besegrad av dem, utgjorde en passande musikalisk metafor för denna ”skyddsängel” och den märkliga, lockande förtrollning hon försätter oss i. Brett Dean

GEORGE ANTHEIL (1900–1959) SYMFONI NR 5 "JOYOUS" Allegro Adagio molto Finale: Allegretto Innan George Antheil fyllt 25 år var han internationellt känd som den amerikanska musikens mest radikala representant. Inte minst genom succéskandalen med hans Ballet mécanique i Paris detta år kom han att kallas The Bad Boy of American Music. Man upprördes särskilt av att det förutom ett synnerligen stort antal slagverk också ingick åtta pianon och en flygplansmotor i orkestern. Men för att kunna försörja sig var han också redaktör för en kärleksspalt, skrev detektivromaner, uppfann och patenterade en undervattenstorped och blev hedersmedlem av Paris poliskår. Men större delen av sitt liv var han verksam hemma i Amerika, och han visade snart att han var mycket mer än ett svart får. Han skrev sju operor, fyra baletter, en hel del filmmusik för Hollywood, men också stråkkvartetter och violinsonater. Under andra världskriget insåg man att han utvecklat ett personligt, moderat modernt sätt att uttrycka sig på. Hans tredje och fjärde symfonier blev tragiska krigssymfonier i Sjostakovitjs och Prokofjevs anda. Men när han efter freden på uppdrag av dirigenten Eugene Ormandy skrev sin femte symfoni 1947–48 hade musiken ljusnat och han gav den namnet ”Joyous”. Ormandy och hans Philadelphia Orchestra uruppförde den tresatsiga symfonin med stor framgång på 1948 års sista dag, och den gjorde därefter sitt segertåg över landet. Efter en ljus och färggrann första sats, följer en oväntat sorglig, långsam och vacker sats, innan finalen välkomnar oss till en lekfull karneval. Antheil var på väg mot nya horisonter. En undersökning som gjordes just under denna tid visade att Antheils musik kom på fjärde plats när det gällde framföranden av amerikansk musik efter tonsättare som Gershwin, Copland och Barber. Idag är han dessvärre nästan helt bortglömd, även om en hel del finns på cd, däribland alla hans bevarade symfonier. Han avled hastigt i en hjärtattack och lämnade ett kaos av manuskript efter sig. En symfoni nr 2 är försvunnen, men den sista han skrev bär nr 6, och det finns skisser på ytterligare några. Stig Jacobsson

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.

Kanadensiska Barbara Hannigan är sedan 2019 förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker. Hon gjorde sin första konsert med Göteborgs Symfoniker 2013 - redan det en succé - och var säsongen 2015-2016 orkesterns Artist in Residence. Som sångerska och dirigent samarbetar hon med ledande orkestrar som London Symphony Orchestra, Franska Radions filharmoniker, Toronto Symphony Orchestra, Münchens filharmoniker och Sveriges Radios symfoniorkester. Barbara Hannigans debutalbum som sångare och dirigent, Crazy Girl Crazy, släpptes 2017 och erhöll både en Grammy och en Juno för bästa vokalalbum. Hon besökte senast Göteborg och Symfonikerna i december 2021 när hon av Stenastiftelsens utsetts till hedersstipendiat och fick ta emot en stipendiesumma på 300 000 kr. Stenastiftelsen firade 25-årsjubileum med en konsert där Barbara Hannigan och flera tidigare stipendiater framträdde på scen vid firandet. Dessförinnan gav hon i september tre konserter med musik av Haydn, Busoni och Vivier.

Finske John Storgårds är förste gästdirigent för BBC Philharmonic Orchestra och National Arts Centre Orchestra Ottawa. Han är sedan mer än 25 år chefdirigent för Lapplands Kammarorkester som hyllats för sina spännande projekt och skivinspelningar. Denna säsong inkluderar John Storgårds program bland annat konserter med Berlins Filharmoniker och framträdande på BBC Proms med BBC Philharmonic Orchestra. Bland andra orkestrar han arbetat med finns Gewandhausorkestern i Leipzig, Münchens filharmoniker, Franska Nationalorkestern samt London Philharmonic Orchestra. 2008-2015 var han chefdirigent för Helsingfors stadsorkester.