Göteborgs Konserthus Finskt med Ylönen och Rouvali

JEAN SIBELIUS (1865-1957) DRYADEN OP 45:1 Sibelius komponerade en lång rad korta orkesterverk, och bland de allra kortaste är de båda styckena opus 45: Dryaden och Dansintermezzo, tillsammans omkring åtta-nio minuter långa. De är också några av de få som inte direkt hämtat inspiration från det finska nationaleposet Kalevala, i varje fall inte från någon speciell händelse. Sibelius hade 1910 bjudits in för att i oktober hålla ett eget tonsättarporträtt i Kristiania tillsammans med Musikforeningens orkester, och han passade då på att ge en rad egna verk som presenterade olika sidor av hans skapande. Huvudnumret var andra symfonin, men han tog också med den symfoniska dikten Nattlig ritt och soluppgång, några avsnitt ur scenmusiken till Strindbergs Svanevit och erbjöd publiken dessutom två uruppföranden, In Memoriam och Dryaden. Åhörarna var överväldigade av hela konserten och tvingade fram ett extranummer, Valse triste. Det var under arbetet med den karga och sparsmakade fjärde symfonin, den som diktaren Elmer Diktonius kallade "Barkbrödssymfonin" som Sibelius tog en paus för att komponera Dryaden. Kanske såg han det som en klangövning. Likheterna med symfonin är påtagliga. Märkligt är emellertid att det inte finns några pukor i den annars fullvuxna orkestern. Men Dryaden var ett verk som vid olika framföranden väckt frågetecken och funderingar. Man fann likheter med Debussy "i den lösa impressionistiska formen med dess benägenhet för lätt utströdda klangbisarrier [!] utan tematiskt sammanhang". Det är väl ingen tvekan om att Sibelius här verkligen sett stycket som en studie i ständigt skiftande stämningar, i orkestral färgsättning och olika strukturer. Här finns de mest ömsinta viskningar men också vilda dansanta motiv, en rastlös vals. Analytikerna har varit måna om att framhålla verkets starka impressionistiska element, som att tematiken är gåtfull och aforistisk, koloriten pastellfärgad och metriken ovanligt fri. Man har rent av tyckt sig hitta reminiscenser ur Debussys En fauns eftermiddag. Efter en konsert med Hovkapellet på Operan i Stockholm i mars 1914 skrev den fruktade kritikern Peterson-Berger att "Dryaden och Nattlig ridt och soluppgång äro öfverskrifter som leda fantasin i mycket bestämda banor, men som musiken inte alls bryr sig om att följa. Hvad Dryaden hade för sig, törs jag inte inlåta mig på, men det lät minst sagt konstigt… Båda verken tillhöra tydligen Sibelius sista period, där verklig inspiration icke längre stå honom till buds, då han arbetat i omedveten förtröstan på sitt redan vunna namn." Men det fanns naturligtvis också lyssnare som förstod och som öppnade sina öron och talade om styckets charm och dess "genialt kolorerade" tonspråk. Diktonius talade om "ett friskt fladdrande blad från skogen" andra om "en pärla i raden av antikiserade tonpoem". STIG JACOBSSON

JEAN SIBELIUS (1865-1957) DANSINTERMEZZO OP 45:2 Det första förlag som erbjöds trycka op 45, Dryaden och Dansintermezzo, tackade nej men Breitkopf & Härtel tog emot det med glädje och lät trycka såväl partitur som stämmor redan i november 1910. Det är i alla fall klart att tonsättaren själv var nöjd med sitt opus, för han tog ofta med det på sina konserter runt om i Norden och även i Lettland. Dansintermezzot är ett lysande exempel på Sibelius underhållande och lättare stil, och stycket skrevs tidigt 1904 till en tablå som skildrade Heines dikt "Ein Fichtenbaum… träumt von einer Palme" ("Ett fikonträd… drömmer om en palm"). Tre år senare genomgick musiken en revidering och omarbetning för större orkester. STIG JACOBSSON

JOONAS KOKKONEN (1921-1996) CELLOKONSERT Moderato. Allegro Allegretto Adagio. Cadenza. Allegro vivace Joonas Kokkonen hör tveklöst till de viktigaste finska tonsättarna. Han är en av de få som lyckats skaka av sig det tunga arvet från Sibelius och kunnat presentera en egen personligt klingande musik av högsta värde, vare sig det är fråga om symfonier, kammarmusik eller den uppmärksammade operan De sista frestelserna. Det första verk Kokkonen fullbordade i sin nybyggda Villa Kokkonen var just denna cellokonsert (1969) så det kändes naturligt för honom att tillägna konserten husets berömde arkitekt - Alvar Aalto. Rent musikaliskt är det emellertid den eminente cellisten Arto Noras som influerat tonsättaren. Genom att skriva för Noras visste Kokkonen att han kunde ställa utomordentligt höga krav på teknisk skicklighet och musikalisk inlevelse. Solostämman hör till den svåraste kategorin, vilket inte hindrar att lyssnaren bjuds på en ljus och relativt lättlyssnad musik, i synnerhet i de två sista satserna. Konserten har också blivit en tacksam utmaning för alla senare cellister. Allegrettot är nästan dansant lekfullt och Adagiot hör till de vackraste långsamma satser han överhuvudtaget skrev. Det bygger på ett litet orgelverk som han komponerat till moderns begravning, vilken inföll just under arbetet med konserten. Kadensen utvecklar adagiot, men ökar gradvis i tempo för att brista ut i det korta men explosiva slutpartiet. STIG JACOBSSON

ANTONÍN DVORÁK (1841-1904) SYMFONI NR 9 E-MOLL OP 95 "FRÅN DEN NYA VÄRLDEN" Adagio. Allegro molto Largo Scherzo: Molto vivace Allegro con fuoco Antonín Dvorák krönte 1891 sin musikerbana med att acceptera posten som professor i komposition i New York. Det var sannerligen en imponerande karriär den fattige slaktarsonen från en liten böhmisk lantby hade gjort. Det nyöppnade konservatoriet i New York nöjde sig inte med någon annan än den mest uppmärksammade av tidens alla tonsättare och nu stod Dvorák onekligen på toppen av sin förmåga. Åren innan hade han arbetat på sin åttonde symfoni (fullbordad 8 november 1889) och i februari året därpå dirigerade han uruppförandet i Prag. Därefter gick symfonin segrande fram i London och Frankfurt. Ryktet nådde New York och man bestämde sig för att detta var den tonsättare som skulle hjälpa till att skapa en amerikansk musik! Dvoráks år i Amerika fylldes dessvärre mest av hemlängtan. Han trivdes bäst när han befann sig bland exiltjecker i den lilla tjeckiska enklaven Spillville. Likafullt kunde han inte låta bli att fascineras av den amerikanska naturen lika mycket som av folklivet i de stora städerna. Allt detta går igen i de kompositioner han komponerade "over there", och det är fråga om flera av hans bästa och mest kända stycken: Stråkkvartett nr 12, "Den amerikanska", nionde symfonin och större delen av den stora cellokonserten. Hur mycket amerikanskt det nu finns i nionde symfonin kan man diskutera, och det har man gjort alltsedan uruppförandet i New York 1893 under Anton Seidls ledning. Man har tyckt sig höra spirituals, pionjärsånger, storstädernas puls och mycket annat. Andra har bara hört hemlängtan och insett att det är minnen från det älskade Böhmen som tränger sig fram och format musiken. Några säkra svar finns inte. Men ett är helt säkert: symfonin är överväldigande i sin rikedom på geniala melodier och bländande orkestrala prakt. Få symfonier har en mer gastkramande intensitet och samtidigt en så lyrisk skönhet. STIG JACOBSSON

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har också en framgångsrik internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland.

Finske cellisten Marko Ylönen har erhållit en rad priser i internationella tävlingar, bland dem Tjajkovskij-tävlingen i Moskva och Concert Artist Guild Competition i New Ork. Som solist och kammarmusiker har han framträtt i Europa, Japan, Australien, Nya Zeeland och Amerika. Bland dirigenter han samarbetat med finns Jukka-Pekka Saraste, Sakari Oramo, Alexander Vedernikov och Susanna Mälkki. Marko Ylönen har gjort en rad inspelningar för skivbolagen BIS, Ondine och Finlandia, bland dem Vasks respektive Kokkonens cellokonserter.