Göteborgs Konserthus Americana med Víkingur

CAMILLE SAINT-SAËNS (1835–1921) DANSE MACABRE Saint-Saëns komponerade flitigt och med stor lätthet, så lätt att samtiden hade svårt att ta honom helt på allvar. Ändå kom hans bästa stycken att få stor betydelse, bland annat lade hans symfoniska dikter grund för denna genre i Frankrike – och då kanske speciellt Danse macabre, uruppförd 1875. Då hade han redan skrivit en sång till Jean Lehors kusliga text, som blev en förstudie: ”En kyrkogård vid midnatt… Döden lockar de döda upp ur deras kistor genom att sparka med sina benknotor på en gravsten och spela en grotesk dansmelodi på sin fiol… Vintervinden sveper genom träden och skeletten träder fram genom mörkret… benen skramlar när de dansar… Plötsligt gal tuppen och skeletten skyndar snabbt tillbaka till sina gravar…” Denna onekligen makabra dikt blev alltså inspirationskällan till den makabra dansen, men viss inspiration kom också från medeltida bilder av Döden som speleman. Handlingen är lätt att följa i musiken och den flitigt använda xylofonen föreställer skramlande skelett. När dansen når sin kulmen kommer en respektlös parodi på den medeltida dödsmässans allvarliga sekvens Dies Irae (Vredens dag). Den smått kusliga stämningen och den virtuost härliga musiken, inte minst violinsolot, har gjort detta till ett ofta spelat slagnummer. Stig Jacobsson

JOHN ADAMS (f 1947) MUST THE DEVIL HAVE ALL THE GOOD TUNES? Gritty, funky, but in strict tempo Much slower; Gently, Relaxed Più mosso: Obsession/Swing John Adams hör till de mest uppskattade nu levande amerikanska tonsättarna. Han lärde sig tidigt spela klarinett av sin far som var medlem i ett litet swingband i New England under depressionen på 1930-talet. Som tonåring spelade John Adams i en lokal musikkår men försökte sig också på den seriösa klarinettlitteraturen. Under collegetiden dirigerade och spelade han i olika orkestrar, och gav sig också på att komponera. Men det var först när han slog sig lös och gav sig i väg till Kalifornien som komponerandet tog fart på allvar. Han fängslades av den nya minimalismen, den konstnärliga rörelse som i sin musikaliska form menade att tonsättarna skulle använda sig av ett minimum av tematiskt material. Hans komposition Must the Devil Have All the Good Tunes? är liksom Saint-Saëns Danse macabre en sorts dödsdans, men en modernare, som hör hemma i vår egen tid och miljö. Men det är också en tresatsig pianokonsert som uruppfördes i mars 2019 i Los Angeles, beställd av dess filharmoniker och dirigenten Gustavo Dudamel. Titeln sägs ha kommit från ett uttalande från Martin Luther King och anspelar på de populärmelodier som väckelserörelsen tog över och försåg med kristna budskap. Pianostämman skrevs speciellt för Yuja Wang och den ställer stora krav eftersom musiken pendlar mellan många olika stämningar och stilar, och inte minst virtuosa utbrott av djävulsk svårighet. Det hela börjar med att pianot upprepar ett basmotiv som sedan orkestern tar över. Adams menar att de gamla italienska spelanvisningar som vanligen anger hur ett musikstycke ska framföras, inte längre kan användas i hans musik, och ord som Gritty och Funky (”raspigt och funkigt”) säger mer än själva orden. Någon har liknat musiken vid en biljakt i en trafiktät stad. Den långsamma satsen är meditativ och avslappnande, men finalen brister ut i någon sorts jazzmusik där stora klockor späder på känslan av att detta har med underjorden att göra. Och visst kan man undra om djävulen lagt beslag på alla bra melodier… Stig Jacobsson

SERGEJ PROKOFJEV (1891-1953) SYMFONI NR 7 7 CISS-MOLL OP 131 Moderato Allegretto Andante espressivo Vivace Prokofjev gav sin sjunde symfoni en enkel form, ovanligt genomskinlig instrumentering och med ganska raka rytmer. Man kan säga att den kraftfulle Prokofjev man lärt känna genom åren nu gett vika för en resignerad och nostalgisk skugga. Till åren var han inte mer än 62, men hans sista år präglades av sjukdom och han åldrades snabbt. Samtidigt är symfonin ovanligt klar och omedelbart tillgänglig vilket har sin bakgrund i att musiken skrevs för ungdomar – den var avsedd för ett ungdomsprogram i sovjetiska radion. Hur som helst blev detta Prokofjevs sista helt nya verk. Uruppförandet den 11 mars 1952 gavs i sovjetisk radio och blev den sista konsert tonsättaren bevistade, han avled fem månader senare. Själv var han ängslig över hur symfonin skulle tas emot – hade den möjligen blivit alltför enkel? Men han mötte bara välvilja och symfonin skulle bli ofta spelad. Den tilldelades Leninpriset 1957. Första satsen börjar i ciss-moll med ett snarare melankoliskt än tragiskt tema. Musiken blir efterhand alltmer rastlös när stråkarna tar över den breda melodin. Allegrettot är mer en vals än de sarkastiska scherzon man vant sig vid hos Prokofjev. Andantet har en ömsint inledning och presenterar efter hand en rad variationer på huvudtemat. Finalens vivace bjuder på lekfull humor och en rad spirituella teman. Här finns till och med en hurtig marsch, sprakande orkestrerad, och slutligen letar vi oss tillbaka till inledningens ciss-moll, och så avsåg han att avsluta symfonin. Men under repetitionerna började han undra om inte ett mer bejakande slut trots allt skulle vara att föredra. Han behöll emellertid det ursprungliga slutet, och angav att det skulle kunna användas som ett alternativ. Det blev en lyrisk och lättillgänglig symfoni, säkert med minnen från påhoppet 1948 då Sovjets politbyrå anklagade Prokofjev, Sjostakovitj och andra modernister för ”formalism”. Men här finns ändå en hel del substans och konstnärlig resning. Som lyssnare märker man inte mycket av sjuklingen Prokofjev, men själv var han för svag för att skriva rent partituret – det arbetet utförde vännen och pianisten Anatoly Vedernikov. Dessvärre fick Prokofjev aldrig uppleva tövädret efter Stalin – slumpen gjorde att de avled samma dag den 5 mars 1953. Stig Jacobsson

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har också en framgångsrik internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland.

Pianisten Víkingur Ólafssons unika personlighet och starka musikaliska övertygelse har gjort att han på bara några år tagit musikvärlden med storm och blivit en av vår tids mest eftersökta artister. Víkingur Ólafsson gjorde oförglömliga avtryck med sina album med musik av Philip Glass, Johann Sebastian Bach samt Rameau/Debussy (Deutsche Grammophon). Hans nya, musikaliska insikter i Bachs musik hyllades av kritikerna och albumet förekom på många årets bästa-listor. Det erhöll också utmärkelser som årets klassiska pianosoloinspelning av Opus Klassik 2019, årets album i BBC Music Magazine 2019 och utsågs som en av de bästa Bach-inspelningarna någonsin av Gramophone. Víkingur Ólafssons inspelning av Philip Glass pianomusik var en lika stor framgång och New York Times kallade pianisten "Islands egen Glenn Gould". Han utsågs till Gramophone Artist of the Year 2019 och av Limelight Magazine till International Artist of the Year 2019.