Göteborgs Konserthus INSTÄLLT – Passacaglia

Frank Martin (1890-1974) Passacaglia för orgelsolo Det är ingen tvekan om att Frank Martin hade Bachs Passacaglia som förebild när han komponerade sin Passacaille för orgel. Den skrevs 1944 på uppdrag av den schweiziske organisten Kurt Wolfgang Senn vilken också uruppförde verket samma år. Åtta år senare arrangerade tonsättaren verket för stråkorkester och 1962 gjordes ytterligare en bearbetning, nu för stor orkester. Originalversionen för orgel blev ganska snart ett repertoarverk trots att Martin aldrig var helt begeistrad i den. Han plågades av den skarpa klang som orgelns mixturer skapade och han föreslog att man skulle undvika höga övertonsregister. Passacagliatemat innehåller elva av skalans tolv toner och upprepas i tjugosju variationer. Redan vid den första variationen presenteras ett mottema i sopranstämman som uttrycksmässigt får nästan lika stor betydelse som själva passacagliatemat. I de sex första variationerna hör man detta tema fyra gånger. Därefter följer sex variationer där passacagliatemat behandlas friare, ett par gånger närmast omärkligt fördelat mellan olika stämmor. Efter tre takters överledning följer så tolv variationer där varje variation börjar en halvton högre, med en närmast gastkramande intensifiering av uttrycket. Verket avslutas upphöjt i den unika tonarten Diss-dur. Martins tonspråk är ytterst expressionistiskt. Påfallande är också att vid många tillfällen varje ackord har någon stämma som rör sig en halv ton nedåt i förhållande till det tidigare. Grundkaraktären blir smärtsamt dyster även om avslutningens frid skänker en smula hopp. Det är troligt att Martin skrev passacaglian påverkad av andra världskriget som 1944 hade pågått i snart fem år och där ännu ingen fred var i sikte. HANS FAGIUS

Johann Sebastian Bach Passacaglia och fuga i c-moll BWV 582 Passacaglia kommer av spanskans passacalle (kan översättas gatuvisa) och är ursprungligen en dansform i lugn trefjärdedelstakt. Under 1600-talet utvecklades den till en form för instrumentalmusik uppbyggd över en basgång. Den är nära besläktad med chaconne eller ciacona. Passacaglian blev en vanlig form inom orgelmusiken då den ostinata basstämman med fördel kunde tilldelas orgelns pedalstämma. Det är troligt att Johann Sebastian Bach hade Buxtehudes högklassiga ostinatoverk som förbild när han komponerade sin stora Passacaglia i c-moll. Hos Buxtehude var bastemat fyra takter långt, något som Bach som den förste utvidgar till åtta takter. Bach är också den förste som inledningsvis presenterar bastemat helt solo. Det har spekulerats i att Passacaglian kan vara skriven som en hommage till Buxtehude, vilken ju var Bachs läromästare under dennes besök i Lübeck under tre månader vintern 1705-1706. Verket är med säkerhet skrivet någon gång under perioden 1708-1713. Efter temapresentationen hör vi det tjugo gånger, för det mesta i pedalen, men vid några tillfällen placerat i sopranstämman eller i alten. I tre variationer tar pedalen paus och satsen delas upp i brutna ackordrörelser. Passacagliatemat beledsagas av en rad så kallade retoriska figurer vilket ger något av en provkarta på motiv man gärna byggde upp musikverk av vid den här tiden. Bach gör det med mästarhand och man märker en ökad intensitet ju längre verket framskrider. När själva Passacaglian nått sitt slut följer direkt en stor fuga, en innovation som aldrig tidigare förkommit i en passacaglia. Bachs Passacaglia är ett enastående mästerverk i orgelrepertoaren med en för sin tid unik uttryckskraft. HANS FAGIUS

Bine Bryndorf är organist i Roskilde domkyrka och professor i orgel vid Royal Academy of Music i London. Hon undervisar också vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium i Köpenhamn. Bine Bryndorf studerade vid Universitetet för Musik och Konst i Wien där hon tog en magisterexamen i orgel, cembalo och kyrkomusik. Hon erhöll också ett konstnärsdiplom vid musikhögskolan i Saarbrücken. Efter sina år i Wien flyttade hon tillbaka till Danmark och tjänstgjorde i 23 år som professor, och senare avdelningschef, vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium. 2017 valde hon att minska sitt undervisningsschema i Köpenhamn och ägna mer av sin tid åt konsertframträdanden, och tog sig an positionen som slottsorganist på den världsberömda 1610 Esaias Compenius-orgeln på Frederiksborgs slott. Bine Bryndorf har en framstående internationell karriär som solist och är mycket efterfrågad som lärare och som jurymedlem vid internationella orgeltävlingar. Kommande engagemang inkluderar framträdanden i Frankrike, Spanien, Schweiz, Italien, Tyskland och Kina. Som både organist och cembalist har kammarmusik alltid varit en viktig del av hennes karriär. Hon uppträder regelbundet i små ensembler samt med körer och kammarorkestrar. Även om barocktidens musik är hennes kärnrepertoar, framför Bryndorf hela spektrat av musik för orgel. Hon har spelat in flera album med orgelverk av Buxtehude, Scheidemann, Bruhns, Bach, Carl Nielsen och Niels la Cour (född 1944). Hennes inspelning av Buxtehudes kompletta verk fick Danmarks Radios årliga pris P2-priset 2007.