Göteborgs Konserthus Bachs berömda Brandenburgare

JOHANN SEBASTIAN BACH (1685-1750) BRANDENBURGKONSERT NR 3 G-DUR BWV 1048 (Allegro) Adagio Allegro Solisterna i den tredje konserten är en niostämmig stråkensemble för tre vardera av violiner, altvioliner och celli. Det är viktigt att påpeka att de alla nio har sina egna solistiska stämmor, och att de framträder i ständigt skiftande konstellationer och klanger. Mellan de båda allegrosatserna återfinns ett adagio som kan räknas till musikhistoriens kortaste satser: en takt med bara två ackord, vilka sveper förbi på så där tio sekunder. Många forskare har lagt pannan i djupa veck och funderat över vad detta betyder. Är det en sats som saknas? Ges det här plats för icke utskrivna improvisationer? Eller är det bara en behövlig andningspaus? Den avslutande satsen är en gigue, full av kollektiv virtuositet. Något av ett perpetuum mobile. Att denna konsert hör till Bachs mest kända verk är inte att förvånas över, för sällan får man väl höra så medryckande och frodig musik. STIG JACOBSSON

JOHANN SEBASTIAN BACH (1685-1750) BRANDENBURGKONSERT NR 2 F-DUR BWV 1047 (Allegro) Andante Allegro assai I den andra Brandenburgkonserten består concertinogruppen av trumpet, flöjt, oboe och violin. I synnerhet trumpeten är värd att nämnas särskilt eftersom den avkrävs anmärkningsvärd virtuositet. Solisternas samtal blir alltmer komplex, de imiterar varandra, kompletterar och kontrasterar mot stråkarna. Ibland hörs de ensamma, ibland tillsammans med stråkarna. Viktigast är att de ger musiken extra vitalitet och färgklanger, och Bach har här skapat musik som med sin mustiga livslust hör till barockens största mästerverk. I första satsen imiterar solisterna varandra och söker balans med den dominerande trumpeten. I andra satsen tar trumpeten en välförtjänt paus medan de tre övriga solisterna ömhjärtat och sångbart ofta framträder i kanon. Finalen är en virtuos fuga som trumpeten inleder, följd av oboe, violin och blockflöjter till stråkackompanjemang. STIG JACOBSSON

JOHANN SEBASTIAN BACH (1685-1750) BRANDENBURGKONSERT NR 5 D-DUR BWV 1050 Allegro Affetuoso Allegro Ibland har man kallat den femte konserten för världens första klaverkonsert, och nog har cembalon en ovanligt visionär och framträdande roll. Men det är naturligtvis en konsert för violin, tvärflöjt och cembalo, en riktig trippelkonsert, elegant men med sedvanlig kontrapunktiskt mästerskap. Den första satsen avslutas med en lång cembalokadens innan den långsamma satsen inleder en rörande konversation där solisterna alternerar med varandra innan konserten avslutas med att violinen inleder ännu en gigue och cembalon intar en festlig soloroll. Man får anta att Bach själv drömde om att sitta vid cembalon. STIG JACOBSSON

JOHANN SEBASTIAN BACH (1685-1750) BRANDENBURGKONSERT NR 6 B-DUR (BWV 1051) (Allegro) Adagio ma non tanto Allegro Den sjätte och därmed sista konserten tros i själva verket vara den som komponerades först. Men det är viktigt att komma ihåg att Bach flitigt lånade av sig själv och att motiv och hela satser kan dyka upp i helt andra sammanhang, inte minst i hans många kantater. Därför är det svårt att bestämma exakta tillkomsttider. Den sjätte konserten är ett ganska experimentellt verk där två vardera av altvioliner och viola da gamba används som solister, och alltså utgörs besättningen av enbart stråkar, som den tredje konserten. Den inleds av en svindlande kanon av rigorös teknisk konstruktion. Bach använder sig av en för tiden vågad blandning av olika element, men skapar en imponerande variationsrikedom. I andra satsen tiger gamborna och finalen är som en grandios final på hela serien. STIG JACOBSSON

JOHANN SEBASTIAN BACH (1685-1750) BRANDENBURGKONSERT NR 1 F-DUR BWV 1046 (Allegro) Adagio Allegro Menuett-Polonaise-Menuett I den första Brandenburgkonserten utgörs concertinogruppen av horn, oboe, fagott och violin, och inte vilken violin som helst utan en violino piccolo, som klingar en liten ters högre och som har möjlighet att tränga igenom den rika orkestersatsen. Det är bara den första av de sex Brandenburgkonserterna som har fyra satser, de övriga har tre. I första satsen är de båda instrumentgrupperna till största delen sammansmälta och den lilla violinen spelar unisont med övriga violiner. Här finns gott om kontrasterande episoder, och man skulle nästan kunna kalla verket en Concerto da caccia (jaktkonsert) efter som hornen härmar jakt redan från början med typiska jaktrop och fortsätter med rytm och stil som påminner om jakt. Man menar att det är första gången horn framträder solistiskt i tyska konserter, och hornister av sådan kvalitet var inte lätta att få tag i. I andra satsen tiger hornen och musiken utvecklar i stället en vacker duett mellan violin och oboe, till stråkackompanjemang. Visst finns här vissa drag från tidens italienska musik, men Bachs dragning till kontrapunkten avslöjar ändå upphovsmannens nationalitet. Tredje satsen är en gigue med violinsolo och med motmelodier i horn och oboe. Denna musik har stort släktskap med första kören ur kantat nr 207, Vereinigte Zwietracht ("De växlande strängarnas förenade disharmonier"). Den sista satsen är som en lantlig fest efter jaktens slut, med en ganska rustik menuett med två olika mer pastorala triodelar och däremellan en galant polonäs. STIG JACOBSSON