Göteborgs Konserthus Dirigentpionjär till Göteborg

JAMES MACMILLAN (f 1959) THE CONFESSION OF ISOBEL GOWDIE Det ungefär halvtimmeslånga verket The Confessions of Isobel Gowdie av skotske James MacMillan har av tonsättaren själv beskrivits som ett rekviem. I centrum för denna samtida tondikt står den på 1600-talet för häxeri anklagade och dömda Isobel Gowdie. En ung kvinna som vi i dag har kännedom om tack vare hennes noggrant arkivförda förhörsbekännelser vilka på grund av deras ovanliga detaljrikedom blivit vida berömda. I dem beskrivs förutom häxritualer och sammansvärjningar med andra häxor den unga kvinnans intima umgänge med djävulen. MacMillans musik ägnar sig emellertid mindre åt själva bekännelserna och mer åt en föreställd rättegång och avrättning. Stycket öppnar med vad som kan beskrivas som en prolog. Trevande träblås, dova filmiska klanger och skotskt högland är vad som möter lyssnaren – i stunder förvandlas stråkarna nästan till säckpipor. Det är en värld som är fylld av förebådan, eller förväntan om man vill. Kanske är det Isobel som ung kvinna vi möter, oförställd, opåverkad av de kommande skotska inbördeskrigen med sin ödeläggelse och sitt tillhörande kvinnovåld. Ett liv som kunde ha varit. En bit in i femte minuten sker en kraftfull stämningsförskjutning. Tonspråket går från harmoniskt sammanhållet till sönderfallande. Bleckblåset utkristalliserar sig med auktoritär tydlighet – enkelt identifierbart som häxjaktens inkvisitorer. Den sköra harmoniken splittras upp av slagverken vilka jagar fram en febrig, förvirrad stämning. Tankarna går i riktning mot det inledande förhöret. I tionde minuten sker ännu en intensifiering, nu går förhöret från ord till handling. Plötsliga gälla skrik från stråkarna tillsammans med ett ihärdigt hamrande från slagverket för tankarna till tortyrkammaren. De alltmer sällsynta melodiska partierna kan liknas vid Isobels utmattade röst, ett ensamt ljus i en sönderfallande värld. I takt med att basstråkarna dundrar allt hotfullare, blir den en gång så förväntansfulla kvinnorösten alltmer uppskruvad. De groteska och våldsamma bekännelserna blir det logiska svaret på maktens egen våldsutövning. I sjuttonde minuten, plötslig stillhet. Isobel är bruten. Och vi är tillbaka i ett harmoniskt musiklandskap men denna gång sjösjukt krängande och dystert. I mångt och mycket är det en spegel av den inledande delen vi hör, men vad som då klingade hoppfullt, präglas nu av uppgivenhet. På avstånd hörs trummor. Straffet ska verkställas. Kanske är det Isobels förspillda liv som besjunges, kanske är det flickan själv som utgjuter sin sorg, som i en stumfilmsekvens, händerna vridna i förtvivlan. En långsam stegring i orkesterspelet anas. Den sista minuten utgörs av en enda vibrerande stråkton. Synden ska sonas. Isobels korta liv har nått vägs ände. Edith Söderström

BÉLA BARTÓK (1881-1945) RIDDAR BLÅSKÄGGS BORG, OPERA I EN AKT Om än berättande till sin karaktär, med tydliga bilder behäftade vid varje scen, söker Béla Bartóks enaktsopera Blåskäggs Borg (1911) – till skillnad från MacMillan som i sitt 80 år yngre verk i huvudsak utforskar ett yttre skeende – snarare ge röst åt människans inre psykologiska landskap. Premissen är avskalad: efter att ha brutit upp från en tidigare trygg tillvaro söker Judith upp föremålet för sin kärlek, en man vid namn Blåskägg. Dennes hem, en mörklagd borg, tornar upp sig bakom dem. Ska hon fly eller följa med honom in och se vad som döljer sig i borgens sju förseglande rum? Operans öppningsscen ger oss Judith och Blåskägg stående inför den mörka byggnaden. En dov, hotfull stråkmatta ljuder från orkestern. Träblåset tar vid i böljande intervall och en på en gång vemodig och skrämmande melodi tar form. Blåskägg inleder. Varför har hon kommit till honom? Endast faror lurar i slottet, han avråder sin älskade att följa med. Det blir till en dynamiskt gestaltad kärlekstvekamp. Den kvartslånga scenen avslutas med att Blåskägg viker sig. Borgen öppnas. Det första rummet visar sig vara en tortyrkammare. Rädsla översköljer Judith och musiken bryter ut i ett hotfullt kaos i vilket Blåskägg åter försöker övertala Judith att låta borgen (honom) vara. Men Judith låter sig inte stoppas. Det andra rummet är en mörk vapenkammare, musikaliskt illustrerad med marschliknande slagverk och dekonstruerade trumpetfanfarer. Åter gestaltas kärleksparets ordduell, med ömsom vilsna, dissonanta utbrott, ömsom tankfullt vemod i vackra, skimrande bågar. Judith tänker inte låta sig avskräckas av sin älskares inre mörker. Det visar sig bära frukt. För det tredje rummet är en skattkammare. Judith kan emellertid inte undgå att lägga märka till blodfläckar här och var. Det stegrar åter hennes oro. Samma sak i det fjärde rummet som är en vacker trädgård, också den fläckad av blod. Operan når sin kulmen i det femte rummet i vilket hela Blåskäggs rike materialiserar sig, ett rike vidsträckt och blodfyllt. Nu kräver Blåskägg att Judith ska nöja sig, att hon ska älska honom utan att ställa fler frågor. Men nej, hon vill veta allt. Allt till dånande blåsarfanfarer och ett stormande orkesterpådrag som lämnar lyssnaren andlös. Så återstår då de två sista rummen, musiken lämnar det korta, explosiva format som illustrerat de första fem rummen. Tempot går ner, formen förlängs. Judith träder in i ett rum som visar sig vara en sjö av tårar. Nu finns det ingen väg tillbaka, det förstår hon själv. Lyssnaren slungas mellan långsam, bråddjup sorg och maximala dramatiska höjdpunkter. Det sista och sjunde rummet utgör en mellanvärld mellan liv och död där Blåskäggs tidigare fruar väntar. Väl därinne kan Judith inte göra annat än att sälla sig till deras dystra skara. Hennes öde är beseglat. Blåskäggs borg har en direkthet och bär på en suggestion som är närmast hypnotisk. Att dyka ner i denna själsliga labyrint i all sin musikaliska komplexitet är en upplevelse som är svår att skaka av sig. Librettot av Béla Balázs är tidstypiskt. Bartók sägs ha drabbats av tematiken och känt igen sig i Blåskägg, som en känslomässigt förborgad person. Men ännu mer såg han i librettot en möjlighet att med musikens hjälp söka gestalta själens mest ljusskygga vrår då han – som så många andra under den här tiden – betraktade musiken som den konstform som stod i närmast förbund med människans undermedvetna. En konstform som på ren kraft kunde försätta sin lyssnare i själsliga tillstånd av alla de slag. Och hör man vad han åstadkommer i denna pärla till kortopera är det svårt att säga emot. Edith Söderström

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.

Amerikanska Marin Alsop hör till vår tids ledande dirigenter. Med sin energi har hon inspirerat människor världen över och uppmärksammats för nyskapande programsättning, engagerade utbildningsinsatser och insiktsfullt publikarbete. Hon är den första kvinna som varit chefdirigent för ledande orkestrar i USA , Sydamerika, Österrike och Storbritannien. För närvarande är hon chefdirigent för Wiens Radiosymfoniker och sommarfestivalen i Ravinia med Chicago Symphony Orchestra. Tidigare har hon lett orkestrarna i Baltimore och São Paolo.

Född i Vilnius och utbildad vid Litauens musikaliska akademi, inledde sopranen Ausrine Stundyte karriären med framträdanden på Leipzig Opera. Som medlem av Kölns Operaensemble medverkade hon vid gästspel runt om i Europa. Det stora genombrottet kom 2018 när hon gjorde titelrollen Salome vid Berlins Statsopera. Tolkningen var en omedelbar succé och kritiker beskrev henne som "ett fulländat scendjur som ger rollen liv med hela sitt hjärta". Sedan dess har Ausrine Stundyte fortsatt att hänföra hänföra både kritiker och publik med framföranden på världens stora scener i operor som Puccinis Madama Butterfly, The Fiery Angel (Den brinnande ängeln) av Prokofiev och tiltelrollen i Salome av Richard Strauss.

Kanadensiske basbarytonen Gerald Finleys omfattande karriär har ägnats åt vokalkonstens hela register och spänt från opera och orkesterverk till solosång. Han har samarbetat med framstående orkestrar och dirigenter och prisats för sina många tolkningar världen över. På senare år har han rönt framgång inte minst med sina Wagner- och Verditolkningar. Gerald Finley föddes i Montreal, inledde sin karriär som korist i Ottawa och har studerat vid The National Opera Studio och Royal College of Music i Cambridge, där han också innehar en gästprofessur. 2014 besteg Gerald Finley Kilimanjaro vid en välgörenhetsklättring till stöd för brittiska musiker. Han har mottagit både en brittisk och en kanadensisk förtjänstorden och finns porträtterad på ett kanadensiskt frimärke.