Göteborgs Konserthus Sfäriska klanger och nära vänskap

Claude Debussy (1862-1918) Nocturner Tydliga paralleller mellan musik, poesi och måleri kan skönjas kring sekelskiftet 1900, och märks också i Debussys musik från samma tid, då han lät sig inspireras av de franska impressionisterna och symbolisterna. Hans stil präglades starkt av övriga konstarter, med sina färgkaskader och sin diffusa, suggestiva harmonik, liksom det drömska och sensibla anslaget. Les Nocturnes (1900) är en symfonisk triptyk med damkör, och det verk i vilket Debussy står de samtida konstnärerna närmast. Titeln refererar till en serie av målningar med samma namn av Debussys favoritkonstnär, den amerikansk-brittiska målaren James McNeill Whistler (1834-1903), som bodde i Paris vid den här tiden. Hans clair obscure-teknik försökte Debussy musikaliskt återskapa, och de tre satserna bär namnen moln, karnevalsfestligheter och sjöjungfrur. I förordet skrev han: ”Titeln Nocturnes ska här uppfattas [...] i en mer dekorativ mening. Det handlar alltså inte om den vanliga formen av notturno, utan om alla intryck och speciella belysningar som kan finnas i detta ord. [...]” Debussy återanvände teman och idéer från 1892, som från början var tänkta som ett orkesterstycke med inspiration från den franske poeten Henri de Régnier. Då kallades verket Trois Scènes au Crépuscule (Tre scener i skymningen), och omarbetades tidigt i utvecklingen för soloviolin och orkester åt violinvirtuosen Eugène Ysaÿe. Projektet lades dock på is, men Debussy hade nu fröet till det som skulle bli Nocturnes. De tre satserna skiljer sig markant från varandra. Den inledande, Nuages (Moln), är ett lugnt och mycket stämningsfullt förspel, som med sin diffusa atmosfär liknar en ständigt föränderlig himmel. Ett olycksbådande tema i det engelska hornet återkommer oupphörligen, tills satsen avslutas med ett dystert tremolo i kontrabasarna. I den gnistrande, lättsinniga och lekfulla andra satsen, Fêtes (Festivaler), tar den karaktäristiska trumpetmelodin täten i den storslagna och triumferande festprocession som musiken gestaltar. Den avslutande lugna och melankoliska satsen, Sirènes (Sirener), innehåller ekon av balinesisk gamelan, musik som Debussy hörde på världsutställningen i Paris 1889. En spöklik, ordlös kvinnlig kör svävar flytande över en sammetslen orkesterbakgrund. Musiken stegras i intensitet till nya spännande och harmoniskt rastlösa höjder, och efter en sista insats i harpan försvinner musiken sakta och tyst. ANDREAS KONVICKA

Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Orkesterns bas är Göteborgs Konserthus, funkispärlan vid Götaplatsen som samlat musikälskare sedan 1935. Wilhelm Stenhammar var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav Symfonikerna en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till orkestern. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett hundratal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. 1997 utsågs Göteborgs Symfoniker till Sveriges Nationalorkester. Sedan säsongen 2017-2018 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Sedan säsongen 2019-2020 är Barbara Hannigan förste gästdirigent. Under åren 2019-2022 var även Christoph Eschenbach förste gästdirigent – tillsammans bildade de en stark treklöver bestående av tre helt olika konstnärer. Vi är också en stolt partner till sopranen Barbara Hannigans mentorsprogram Equilibrium med fokus på unga sångare i början av deras karriär. Sten Cranner är VD och konstnärlig chef, Gustavo Dudamel hedersdirigent och Neeme Järvi chefdirigent emeritus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Göteborgs Symfoniker samarbetar regelbundet med dirigenter som Herbert Blomstedt, Joana Carneiro, Jukka-Pekka Saraste, Christian Zacharias och Anja Bihlmaier.

Hon har kallats ”en konstnär som siktar rakt mot hjärtat och aldrig missar”. Kanadensiska Barbara Hannigan är sedan 2019 förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker, ett kontrakt som hon förlängde i september 2022 fram till sommaren 2025. Hon gjorde sin första konsert med Göteborgs Symfoniker 2013 – redan det en succé – och var säsongen 2015-2016 orkesterns Artist in Residence. Som sångerska och dirigent samarbetar hon med ledande orkestrar som London Symphony Orchestra, Franska Radions filharmoniker där hon är Première Artiste Invitée, Toronto Symphony Orchestra, Münchens filharmoniker och Sveriges Radios symfoniorkester. Barbara Hannigans debutalbum som sångare och dirigent, Crazy Girl Crazy, släpptes 2017 och erhöll både en Grammy och en Juno för bästa vokalalbum. Barbara Hannigan utsågs 2021 av Stenastiftelsen till hedersstipendiat och fick ta emot en stipendiesumma på 300 000 kr. I september 2022 framförde Barbara Hannigan den bejublade La Voix Humaine av Poulenc tillsammans med Göteborgs Symfoniker. Hennes engagemang för den yngre generationen musiker ledde till att hon skapade mentorsinitiativet Equilibrium Young Artists 2017.